Bergslagsting lördag 12 november

Det ska handla om kunskapsöverföring denna gång – i all sin enkelhet. Det är också så typiskt ekomusealt, sånt som ekomuseer alldeles naturligt jobbar med. Vi överför kunskap utan att tänka så mycket på det. Här är ”hands on” en självklarhet. Det handlar om deltagande, ett ganska aktivt deltagande ibland. Verksamheten på Röda Jorden är ett praktexempel på det. Besökarna kommer mycket nära verksamheten, de får lägga sig i och vara med. Men de ideella vägledarna börjar uppnå höga åldrar nu och måste väl ersättas vad det lider….det är då man kan känna stress! Vem kommer efter? Men som Ulla Fredriksson, 75 år i somras, så lugnt sa igår: ”Det kommer alltid människor efter oss! Oroa dig inte för det!” Jo visst, men tänk om man ändå såg en kö av intressenter…pigga 60-plussare som vill ha nåt att bita i. Det skulle lugna mig.

Men nu var det Bergslagstinget. Den ligger som en pdf på hemsidan, ni kan kolla där. Alla är välkomna. Det kostar 100 kr per person, och det är för lunch och förmiddagskaffe. Jag vill alltså ha föranmälan så jag kan meddela köket på Lindgården. Man kan naturligtvis komma halva dan och hoppa över lunchen, då kostar det inget men bra om ni meddelar det i alla fall:  christina@ekomuseum.se

”GUIDA-VISA-SPRIDA” –  Lördag 12 november kl 10-15
Plats: Lindgården i Västanfors, Fagersta.

Kl 10-12
Med brödet som verktyg
Eva Långberg, ABF, projektledare för Bröd i Bergslagen.
Med platsen som verktyg
Ulla Fredriksson, ideell på Röda Jorden

L u n c h och småprat

Kl 13-15
Med guideteknik som verktyg
Malin Andersson, PrimaLeve Kulturtjänst, Ängelsbergsguide
Interpretation med Örjan Hamrin
Hur man tolkar historia, människor, platser, landskap.

Jag tror att Örjan knyter ihop hela säcken och vi får möjlighet till avslutande samtal också. Och jag själv hälsar naturligtvis välkommen allra först också och säger hej när ni går. Det här ska bli roligt!

Till Riddarhyttan i höstrusket

Oj vilket ruggigt väder igår, man ville bara sitta och kura i sin soffa…. men ni vet, jobbet går före! Tids nog kommer kurandet. Hade möte med Leader Bergslagens Barbro i Skinnskattebergs kommunhus på fm igår angående vårt geoprojekt i Riddarhyttan. Det verkar tveksamt med Leaderstöd, projektet är inte riktigt rätt för det. Vi får nog söka andra vägar om det ska bli nåt.

Åt lunch på Brukshotellet och besökte sen biblioteket mitt i samhället. Hittade en avskrift av en gammal handling som beskrev alla hyttor och bergsmanshammare i socknarna i Skinnskatteberg från 1400-talet och framåt – och några hyttor var sannolikt äldre än så till och med, möjligen jämngamla med Lapphyttan i Norberg, kanske ännu äldre…?? Nåväl, hamrarna byggdes samtliga upp i början på 1600-talet av bergsmännen. Det fanns många! Jag hade att göra en knapp timme med läsning, urintressant! Men jag hade en tid att passa i Riddarhyttan, körde den gamla vägen över skogen, det var vackert. Lite dimma, regn och höstfärger, blank slingrande asfaltväg. Kom fram till Bäcke gruva och stannade för att ta en bild lite kvickt genom sidofönstret. Laven stod där i diset. Sen for jag direkt nedför backarna till Lienshytte masugn och masmästarbostaden där Ulla Fredriksson bor. Vi tittade på det bildspel jag gjort om Röda Jorden och som vi ska visa på kommande Bergslagsting den 12 november. Har många fina bilder från en skoldag där för några år sen. Ulla har i minst 25 år jobbat med verksamheten på Röda Jorden och visat hur man gjorde järn för 2 500 år sen på precis samma plats som järn görs idag i lärande syfte, det är just det som är det magiska! Det är också ett fantastiskt exempel på levande historia, på kunskapsöverföring. Och just den här platsen är så helt igenom äkta. Autentisk! Sånt är inte oviktigt.

Bergslagstinget blir förresten lördagen den 12 november på Lindgården i Västanfors, Fagersta. Programmet är äntligen bestämt och igår gjorde jag ett första utskick på diverse epostlistor. En pdf som beskriver programmet ligger nu på hemsidan upp till höger. Jag ska i nästa blogginlägg beskriva dagen här också. Alla är välkomna!!

Stripa gruva en timme från Ludvika

I fredags for jag till Guldsmedshyttan, det tar en dryg timme från Ludvika, mot Örebro. Där ligger Stripa gruva, lite off från samhället, liksom ovanför. Hit har Lindesbergs museum flyttat för ett drygt år sen, till nya lokaler i en av byggnaderna. Gruvan övergavs 1977 då brytningen av järnmalm avslutades. Men till skillnad från andra gruvor, Grängesberg t ex, så finns allt kvar här! Ett fantastiskt anrikningsverk med all maskinell utrustning står kvar och verket lär fungera dessutom. Om man trycker på en knapp nånstans så lär allt sätta igång!

Jag gick runt i flera timmar med Ing-Marie Tarkanen-Nilsson, som är museiintentenden number one på Stripa. Och namnet Stripa?? Jo, det kommer sig av att järnmalmen var ovanligt stripig, alldeles randig och med lite olika färg: omagnetisk kvartsrandig blodstensmalm, hematit. Man ser tydligt i ytmönstret på det polerade malmstycket på bilden ovan hur berget har veckat sig den gången för miljarder år sen, en smälta av olika ämnen, det är svindlande perspektiv. Men i gruvan bröts också svartmalm – magnetit. Redan kring 1440 finns belägg för gruvbrytning. Sen 2006 är Stripa gruva ett byggnadsminne, ja ett industriminne, och det är den enda bevarade kompletta järnmalmsgruvan i sitt slag. Området är stort, ca 70 hektar och man kan gå en vandringsled runt gruvans äldre delar med många öppna gruvhål och ett spännande område med tunnor fyllda med olika typer av järnmalm. De håller på att vittra ner, bort och det gör det hela särskilt intressant tycker jag. Där var det roligt att gå runt och bara titta. Och det låg annat i buskarna också, allt möjligt gammalt roligt bråte från gruvtiden.

Laven! Vi klättrade upp i den, ända upp till toppen, på en stege sista biten. Sen stod vi uppe på taket och spanade ut över nejden. Över sjön, bort mot Stråssa gruva som syntes väl längs skogskanten. Ni ser Stråssa till vänster på bilden ovan, laven sticker upp och gråmullen syns. Ja, berget av gråmullen nedanför laven här på Stripa är resterna av anrikningen. Järnmalmen har gått till masugnen och gråberget är kvar i form av mull. Ja, så här nära Bergslagen kommer man knappast!

Läs mer om Lindesbergs museum och Stripa gruva:  här.  

 

Sicket debakel!

Kan bara inte låta bli! Måste med några ord kommentera det pågående politiska debaklet  – ja, vad ska man annars kalla det? Följande rader av Tage Danielsson dök upp på en sparad lapp i min ena bostad (där det vimlar av sparade lappar med ord på för övrigt….jag får vara väldigt glad om jag ser dem när jag behöver dem).  Jag gillar Tage och hans underfundiga verser, denna beskriver rätt bra en stämning som finns just nu:

 “För den trötta samhällskroppen,
vore kanske bästa boten
ifall tankarna från toppen
kom från roten”

Även orden från roten vore bästa boten. Lyssna alltså på rötterna, gräsrötterna! Ni däruppe i toppen.  Ja, det var bara det jag ville säga idag.

Var det bättre förr?

Hur ofta får man inte höra att det minsann var mycket bättre förr?? Ja, jag har då hört det många gånger. Och jag har även hört mig själv säga det, jo faktiskt. Om jag nu ska rannsaka mig själv lite. När jag själv säger det så tänker jag på 50-talet, då jag var barn och då allting var så himla bra. Eller tänker jag på 60-talet då jag var tonåring och då allting var nästan lika bra. Sen dess har inget blivit bättre…eller har det? Jooo….men det beror ju på vad man menar förstås.

Den här frågan har i alla fall sysselsatt Vallbyprojektet och den har resulterat i en liten bok med elva livsberättelser. Man ville undersöka hur det egentligen förhöll sig, var det bättre förr eller inte. Elva personer har berättat, antingen själva eller i intervjuer och åldrarna är spridda mellan 54 och 98 år.

Jag läser om Lisa, född 1922 på Linnégatan i Stockholm. Hennes mamma Tekla Eugenia ville inte ha henne utan sålde henne (!?) för tusen kronor till en familj som var villig att ta emot henne. Den nya pappan var ladugårdsförman på Önsta gods i Upplands Bro utanför Stockholm, mamman var mjölkerska, de bodde i en statarlänga. (Men…hur hade de tusen kr att betala för ett barn? Hmm…). Nå, någon direkt kärlek fanns inte i det nya hemmet. Lisa fick veta att hon var fosterbarn först i vuxen ålder. När hon då sökte sin biologiska mor svarade denna att det var oförskämt och fräckt att ta kontakt. Lisa har levt med en tagg i sitt hjärta men hon stod ut, gifte sig och bildade familj, kände lycka, hade det bra och bor nu i Vallby, Västerås. För Lisa var det inte bättre förr, det blev tvärtom bättre på gamla dar.

Sen läser jag om Fritz, född 1915 i Kattbo utanför Hallstahammar, femte barnet av nio syskon. Han bodde i en dragig stuga på två rum och kök. Han körde häst och arbetade i skogen som tolvåring. När han var fjorton blev han dräng hos en bonde. Som äldre fick han jobb på ASEA i Västerås, då blev livet gott. Och om livet säger Fritz lakoniskt: ”Det är ju bara så att man ska klara av det.”.

Den fina boken kostar 100 kr och köpes direkt från Vallbyprojektet, Marie-Louise Larsson Wallén i Västerås, tfn 021-35 82 55. Eller mejla till: vallbyprojektet@mimer.nu 

 

Fallna löv

Höst överallt nu, nyss var det sommarvärme: sensommar, indiansommar, brittsommar…jo, sommaren ebbar ut. Idag är det måndag och det är höst. Sitter på mitt kansli och jobbar undan ärenden som minnesanteckningar från sista Ekorådsmötet i Norberg, det är ivägskickat nu. Allt går per e-post numera. Snabba ryck! Jag planerar även Bergslagstinget som vi ska genomföra lördag den 12 november i Västanfors, Fagersta. Snart ska programmet vara klart och hängas ut på hemsidan, skickas runt på sändlistor och jag ska då göra ett inlägg om det här på bloggen förstås. Det blir nog nästa vecka kanske. Lite bråttom är det ju, redan 10 oktober idag.

Fick en fin bok på posten i förra veckan från Vallbyprojektet i Västerås, om människor (nu levande) och vad de minns: Var det bättre förr? Ska göra ett inlägg om den imorrn, den förtjänar att belysas. Det är alltid intressant med människor och minnen! Alltid. Det är som med biografier, lätt att totalt försjunka i dem. Det som verkligen har hänt, det är det som fascinerar oss, det är verkligheten, den som alltsomoftast överträffar den vildaste fantasi, den vildaste dikt.

Apropå dikt, visst var det fint att Tomas Tranströmer fick Nobelpriset. Äntligen.
Ett TT-citat:  ”Två sanningar närmar sig varann, en kommer inifrån, en kommer utifrån och där de möts har man en chans att få se sig själv.”

Igår livsfara – idag planering i Ludvika

Igår ja – ni anar inte hur nära det var!!! Jag var på hemväg från Jämtland mitt på blanka dan och hade god fart på bilen. I Hälsingeskogarna höll jag med en sekunds marginal på att bli rammad rakt in i sidan av en vilt galopperande älgtjur med stor krona på huvudet. Han dök upp helt plötsligt från diket på min vänstra sida och strök precis förbi baken på min lilla bil…det kunde lika gärna gått helt åt pipsvängen, en sekund från en säker död!! Ändå blev jag inte skakis….jag börjar undra hur jag egentligen är funtad?? Jaja, man är som man är. Men jag kände starkt att döden verkligen är ständigt nära, men oftast tänker vi inte på den– trots att den går bredvid, tittar och petar på en ibland.

Idag har vi planerat Jenny Findahl och jag. Jag köper alltså tjänster av Jenny, som driver enmansföretaget Snowtrail. Vi har en massa att göra framöver. Brevboken om Maj Hirdmans föräldrars fina brevväxling blir det stora projektet. Det ska bli oerhört spännande att göra en bok av detta material. Sen måste vi jobba med underhåll av hemsidan, göra vandringsfoldrar till våra besöksmål och Jenny ska även göra en ny fräschare grafisk form till två gamla skrifter som fortfarande är efterfrågade: Ekomuseums katekes och Från berg till spik. Jättebra få det gjort, det har jag tänkt på länge! Katekesen handlar om bergsbruk och järnhantering, ekonomisk och teknisk historia och Från berg till spik är skriven för barn för att de ska förstå spikens långa vandring från berg till smedja. Så vi har en del att göra nu till vintern. Och jag är förstås väldigt glad att jag sitter här och lever!!

Svårt bryta upp…

Skulle jag packa ihop och köra ner till Ludvika redan imorrn…??? Så var tanken, jo men visst. Men näe… jag har så mycket att göra här…fixa i trädgården, fixa med huset, jag är ofärdig. Och vädret är så ovanligt till sin fördel så man får passa på!! Jag tror nog att jag förlänger min vistelse en dag till, bara en enda dag. Har dagar på mitt sparkonto, vilken tur en sån här gång!! Om jag kör tidigt på torsdag morgon…. jodå, jag brukar vakna vid 6-tiden! Om jag kommer iväg i ottan så är jag på kansliet i Ludvika efter lunch. Så får det bli!!

På fredag måste jag dock vara på plats, därför att då ska jag ha ett möte med Jenny Findahl, Snowtrail på kansliet och vi ska prata bok, hemsidor, vandringsfoldrar, rutter…Just det, vi har inte bara Järnrutten att jobba med, vi ska ha en rutt till: Georutten. Den ska vi börja spåna lite kring, den ska planeras och sjösättas. Här i mina krokar i Jämtland finns ett Geocentrum, det ligger vid norra änden av Locknesjön – det är några mil söder om Östersund. Det är just ett sånt ställe som vi skulle kunna koppla till, peka på, få intryck av. Jag borde åka dit nu igen, ta bilder, titta noga på hur allt är gjort, men det får anstå. Var där för två år sen och blev mycket imponerad, det var större än jag trodde och det handlade om ett gigantiskt meteoritnedslag som skapade Locknesjön. Det är precis som med Siljan alltså och den där tanken på ett Meteorum i Rättvik som finns. Och vi i Ekomuseum tänker på ett Geocentrum i Riddarhyttan för att där ta tillvara det tydliga istida landskapet på ett bättre sätt än vad vi gör.

Ekorådsmöte på Karlbergs hembygdsgård

Dags för höstsamling! I onsdags förra veckan hade vi det första mötet efter sommaren och det tredje för året. Det fjärde och sista mötet sker i samband med julmötet i början på december. Då äter Ekorådet julgröt tillsammans med Ekomuseums styrelse (och det är politikerna). Det blir fyra möten per år för Ekorådet, som är de ideellas samarbetsråd i Ekomuseum Bergslagen.

Nu hade vi beslutat hålla möte på Karlbergs hembygdsgård i Norberg. Den ligger bredvid Nya Lapphyttan och då vi saknar en representant i Ekorådet från Norberg så var syftet med mötet att rekrytera någon från Karlbergs hembygdsförening.

Men den här gången hade det hänt något med Ekorådet! Kunde det bero på det vackra höstvädret tro? Några ledamöter kom av sig helt enkelt. Tappade minnet! Trots att portföljer var packade och man visste…..Tre man dök upp i alla fall. Om alla kommer så ska vi vara tolv personer och med mig tretton. Det betyder sex personer från vardera länsdel.  Nåja, vi genomförde i alla fall ett enklare möte i en reducerad grupp, vi var totalt fem personer.  I Norberg ställde ordföranden i hembygdsföreningen Lars Jacobsson upp och kaffebordet var dukat så fint med tända ljus.

Efter mötet gick vi runt på Nya Lapphyttan och tittade på masugnen. Det var tyst och stilla på området. Ja, det är det faktiskt överallt i Bergslagen utom just under sommarveckorna. Det är så verkligheten ser ut.

Höstmarknad i Åre

Vinterdäcken (dubbfria!) åkte på och jag for till Jämtland bara för att möta sommarvärme!! Men…??? Jo, en våg av sensommar mötte, nog blir man förundrad. Och sen är det något med ljuset i Jämtland….med breda dalgångar, mycket himmel och blå berg. Just så ligger också Åre. Där var det höstmarknad igår och är man i närheten och det är en fin höstdag, klart man åker dit! Jämtland är lite speciellt, lite som Skåne fast tvärtom. En egen lite unik del av landet: egen republik med egen flagga (på skoj förstås…hm) och här har man pendlat mellan Norge och Sverige liksom Skåneland har starka kopplingar till Danmark. Det känns också i luften, i kulturen och i språket i båda. I Bergslagen ­– om man nu ska jämföra lite (vilket alltid är roligt!!) –  ligger det ursvenska Sverige och det sträcker sig utåt Uppland och neråt till Öster- o Västergötland ungefär, ja det är min inre bild förstås! Oj, vilket prat det här blev nu då…ah, alltid kan det roa någon. Men Bergslagen är lite mer skog, av mörker, mossa, spöken och magi med bördigt slättland i kanterna.

Men nu var det höstmarknaden jag skulle berätta om. Hur mycket folk som helst, jämtar, norrmän och stockholmare om vartannat, ett mingel utan like. Hela inre Åre var ockuperat av marknadsstånd och det var en fin marknad dessutom, förvånansvärt fin. Inget tingel-tangel alls! Tvärtom faktiskt. Det var som om någon hade satt gränser för vad som fick lov att saluföras, det var väldigt skönt. Mycket mat var det ju förstås, lokalt mathantverk lite överallt så där gick man ju och småhandlade. Goda feta korvar slank ner i magen direkt, ostarna bar jag hem. Solen sken, varmt var det. Ofattbart vackert också. Men snart kör jag ner till Ludvika igen, där finns något som påminner om Jämtland, jo så är det faktiskt också. I Säfsen till exempel får jag ofta Jämtlandskänsla.