Snygg informationsskylt om Klenshyttan

Invigning av skylt i Klenshyttan

Nu är det klippt, Ingvar Henriksson klippte det blågula bandet och därmed invigdes den stora, fina skylten i Klenshyttan.

En grå och småkall dag som i tisdags kan behöva livas upp med en festlig invigning. Susanne Eriksson, kultursekreterare i Ludvika kommun, bjöd in till vernissage av en stor, snygg och informativ skylt på besöksmålet Klenshyttan. Det är illustratören Therese Lindström som så fint och pedagogiskt med färg och penna återgivit processerna vid Klenshyttans masugn, så som det gick till strax innan epoken tog slut på 1920-talet. För att   göra en så riktig beskrivning som möjligt, berättade Susanne, har det varit en lång period av arbete tillsammans med flera engagerade personer. Inte minst naturligtvis Örjan Hamrin som kunnigt belyst historiken om Klenshyttan har hjälpt till. Christer Fredriksson från Lokmuseet i Grängesberg har försett illustratören med bilder av lok som trafikerade banan och Ann-Marie Gunnarsson har bidragit med information om slagg. För den historiska granskningen av de tekniska processerna har Bengt Norstedt från Morgårdshammar tillfrågats, hans stora kunskaper i ämnet har varit ovärdeliga säger Susanne.

Klenshyttans masugn

Klenshyttans masugn och  hyttområde av idag.

Idag ägs Klenshyttans hyttområde av Ludvika kommun och ingår i Ekomuseum Bergslagen. Eftersom orådet ligger så synligt till efter vägen mellan Ludvika och Grängesberg är platsen livligt besökt, det vet man eftersom broschyrerna snabbt tar slut. Området är synnerligen trevligt att besöka och från och med nu ska det också vara lätt att ta till sig information om historiken kring hyttan och järnframställningen.

Del av informationstavlan

Del av informationstavlan.

För att få bilden att stämma med verkligheten har Susanne levererat fotografier till illustratören under hela hösten, bland annat från Länsarkivet i Håksberg, men också från andra ställen. Dessutom har hon själv fotograferat hyttan ur alla vinklar och vrår och mejlat bilder i en strid ström till illustratören som faktiskt ännu inte varit på platsen.

Susanne och den nya skylten

Susanne vid den nya skylten.

Det är bara att konstatera, det hela blev mycket lyckat. Nu är det bara att ta sig dit, gå runt på egen hand eller vänta tills i sommar då hyttan visas med guide.

Ideella krafter

Ludvik gammelgårds kök

Lisbeth och Lisbeth i köket vid Ludvika Gammelgård.  De bakar för trettonde året i rad till föreningens julmarknad. I två veckor har de bakat oavbrutet hela dagarna.

De senaste två veckorna har  dofter av nybakat bröd från pepparkakor, saffrans- och matbröd spridit sig till mitt kontor. Mitt kontor ligger alltså i ett av husen på Ludvika gammelgård där det just nu bakas intensivt till julmarknaden den 2:a advent. Det är trettonde och tionde året i rad Lisbeth och Lisbeth bakar till föreningens julmarknad. Jag intygar att de arbetat intensivt och att brödet är perfekt. Att provsmaka har jag ju inte kunnat säga nej till. Lisbeth och Lisbeth tillhör vanligtvis  en av hembygdsföreningens arbetsgrupper som heter ”Husmödrarna”. De bakar titt som tätt till olika möten och arrangemang på hembygdsgården. Och så säljs brödet och förtjänsten går till föreningen vars uppgift bland annat är att underhålla ett femtiotal hus, sköta om samlingar och arkiv och så förstås tillgängliggöra alltsammans för allmänheten.

Plåtar med pepparkakor

Pepparkakorna är tunna och spröda. Snart säljs de på julmarknaden.

Julmarknadens försäljning av bröd, kransar och hantverk är möjlig genom massor av ideellt arbete. Jag vet inte hur många människor som jobbar ideellt i hembygdsföreningens regi, men många är det. Förutom  ”husmödrarna” finns grupper som jobbar året runt med arkiv, trädgård, textilsamlingarna, föremålssamlingarna, gruvmuseet, byggnadsunderhåll, visningar och säkerligen finns det fler.  I Ekomuseum Bergslagen finns ett fyrtiotal aktiva föreningar. Det är enkelt att förstå att den kraften är gigantisk, utan de ideella människornas många arbetstimmar skulle många självklara aktiviteter som julmarknader, midsommar- och nationaldagsfirande och öppna kulturmiljöer helt enkelt inte finnas. Det är nå´t att tänka på.

Bråfors bergsmansby

Bråfors hyttby

En del av en modell av Bråfors hyttby.

Häromdagen körde jag till Bråfors bergsmansby. Att åka på den smala grusvägen är en upplevelse i sig, vägen följer naturen i sköna svängar och blir en oväntad nostalgitripp. Min kompis Marie och jag startade resan från Norberg men det är exakt lika upplevelserikt  från  Söderbärkehållet genom Hemshyttan. Anledningen till besöket är att det så småningom ska bli en artikel i Ekomuseum Bergslagens Magasin nummer 2, som kommer ut till sommaren och har temat ”Så bodde man”.

Kulturresrvatet i Bråfors

Ett av husen i Kulturreservatet Bråfors bergsmansby, ett typiskt bergslagshus.

Framme i Bråfors. Viken by! Vilka hus! Tänk att det finns kvar så mycket historia mitt i levande vardagen. Här får man verkligen en fläkt av bergsmannens varierande arbete. Man förstår att det har varit mycket aktivitet och mycket folk här. Ljud från hyttan och djur i alla hagar. Allt av byn Bråfors finns förstås inte kvar idag, men stora delar. Erik och Margareta Brate som bor och verkar här visar oss modellen. Fortfarande finns ett femtiotal byggnader kvar. Ett kulturarv att vårda, för framtiden att ta del av. Det gläder mig att byn blivit Västmanlands första kulturreservat. Det är det sannerligen värt. Husens formspråk är igenkänningsbara, inte minst för den som kommer från närliggande Söderbärke, men jag känner inte till någon annan så hel och sammanhållen gårds- och bybildning. Tvåvånings rödfärgade timmerhus med brutna tak och stående panel, treluftsfönster och enkla fönsterfoder. Visst är det fint, enkelt robust och formsäkert, byggt på 1700-talet. Här i Bråfors kommer husen tack och lov att leva vidare i sitt ursprungliga skick tack vare kulturreservatet.  Erik och Margareta bjuder in oss i visningshuset. Erik är sjätte generationen på gården. Visningarna för grupper ingår i reservatet.

Salen på Brategården

Margareta och Erik Brate i salen på Brategården i Bråfors bergsmanby.

När vi kommer in i salen på övervåningen kommer den stora överraskning. Ja, chock kanske är att överdriva men jag faller in i en annan sorts andning. Det är verkligen en ovanlig upplevelse. En äkta 1700-tals-sal med heltäckande målningar runt all väggar, vackra fönster med skimrande glas i tre väderstreck gör underverk med ljuset, och rummet är fortfarande i bruk. Historien vingslag stryker förbi.

När jag kom hem satte jag genast igång att läsa den förträffliga boken om Bråfors Bergsmansby, Minnen och hågkomster, skriven  av Paul Brate.  I boken sätter Paul (Eriks farfar) ord på allt möjligt som hände runt hyttbyn från det att han var liten pojke under det sena 1800-talet tills han blev äldre och Bergsman.

 

 

 

 

 

Guideboken

Just nu arbetar vi med uppdatering av Ekomuseum bergslagens fina guidebok.

Snart kommer guideboken att finnas igen, även på svenska.

Just nu arbetar vi med att uppdatera den fina guideboken vars svenska version tog slut på kansliet redan i våras. Några hundra ex av guideboken på engelska finn dock fortfarande kvar.

Hakspelet och Bastnäs gruvfält

Anders Pettersson, Marléne Carlsson och Torbjörn Ahlin

Anders Pettersson, Marléne Carlsson och Torbjörn Ahlin redo att visa mig  gruvan och hakspelet.

Dimman lättade så snyggt utmed både norra och södra Barken när jag körde från Smedjebacken i morse. Det var nästan sagolikt när solen bröt igenom. Eftersom jag missade Geologins dag för ett par veckor sedan och därmed invigningen av  nyreparerade hakspelet vid Bastnäs gruvfält så var jag på väg till Skinnskatteberg för att träffa Marléne  Carlsson på kulturförvaltningen där. Att vi inte skulle mötas på biblioteket hade jag också missat. Mitt lokalsinne är inte vad det borde på okända skogsvägar så snälle bibliotekarien Anders Pettersson erbjöd skjuts till gruvfältet.  Inom kort var vi på plats och där väntade Marléne tillsammans med Torbjörn Ahlin från Riddarhyttans hembygdsförening. Anders passade på att hänga med in i gruvan.

På väg in i gruvorten i Bastnäs

På väg in i den ungefär 150 meter långa stollgången i Bastnäs.

Bastnäs är en av världens mest mineralrika platser. Gruvan var igång till 1950-talet. Alldeles vid ingången har ny stämpling gjorts för säkerheten men annars är själva orten orörd sedan nedläggningen av gruvan. I väggarna sitter rostiga hållare för ljuskällor.

Bastnäs gruva med dagsljus uppifrån

Dagsljus uppifrån och ner i gruvhålet, här behövs ingen dramatiserande elbelysning.

Plötsligt kommer man fram till ett vattenfyllt gruvhål, här sipprar ljuset ner från himlen högt däruppe. På en liten flotte ligger resterna av en spegel som ska spegla himlen. Flotten och spegeln ska återställas. Det kommer att bli häftigt. Jag för min del är dock alltid lättad när jag ser slutet på tunneln och närmar mig fria luften. Jag tänker på det tunga mörka arbetet i Bergslagens gruvor genom århundradena och ryser lite. Vi går vidare upp i skogen fram till hakspelet.

Torbjörn och Marléne framför hakspelet

Torbjörn och Marléne framför det unika hakspelet som ägs av Tekniska museet i Stockholm.

Hakspelet är nyrenoverat. Tak och väggar är nu i mycket gott skick och själva spelet skyddat. Det bör stå pall i många år framöver. Visst finns det hakspel på fler ställen men det här är det enda på ursprunglig plats. Från huset styrdes och reglerades spelet med malmkorgarna som skulle dras upp från gruvan, kraften kom från forsande vatten längre bort, via en stånggång. Det har funnits gott om stånggångar i skogarna där kraft behövts till gruvor och hyttor. En som går att sätta igång finns att se på Gruvmuseet på Ludvika Gammelgård.

Hakspelet

Delar av hakspelet.

Härinne i huset stod en person och styrde mekaniken. Ett ansvarsfullt jobb. Lite instängt kanske, men i dagsljus.

Bastnäsfältets varphögar

Bastnäsfältets varphögar.

Tillbaka på utgångspunkten för gruvturen. Det var riktigt spännande, både under jord och ovanpå. Till Bastnäsfältet kommer årligen geologer från när och fjärran, här är mineralrikt och geologi är ett populärt världen över. När arrangörerna för Geologins dag dök upp på morgonen för att ställa i ordning möttes de av en kille från Tjeckien som tältat på fältet i åtta dagar. Gissa om han blev glad när han förstod att Geologins dag skulle firas.

Karmansbo smedja prisad

Smeder valsar järn i Karmansbo smedja

Smeder valsar järn i Karmansbo smedja varje sommar.

Västmanlands kulturmiljöförening delar årligen ut pris till ”Årets kulturmiljöbevarare”. I år uppmärksammades Karmansbo smedja och priset delades ut i somras i samband med att Föreningen Karmansbo smedja drog igång det gamla valsverket för att visa hur det går till när järn valsas för hand. Det är en spännande och ljudlig föreställning som på ett dramatiskt sätt visar det tunga och hantverksskickliga arbetet. Nu väntar nedmontering av vattenhjulet och ett nytt hjul ska byggas under vintern. Jag ser fram emot att nästa sommar stå på första parkett och se valsverksföreställningen igen.

Långa raden med visningslägenhet

Långa raden i Karmansbo.

Under dagen visades också ”Långa raden” en välbevarad museilägenhet som visar hur brukets arbetare kunde  bo. Ekomuseum Bergslagen gratulerar föreningen Karmansbo smedja för ett fantastiskt fint arbete med att levandegöra smedjan och miljön runt omkring.

Interiör i Långa raden i Karmansbo

Interiör i Långa raden i Karmansbo.

Livfulla ekomuseer i Italien och världen

Bormästaren i Argenta inviger Ekomuseimässa

Borgmästaren  i Argenta  inviger Ekomuseimässan med inlevelse. Runt honom två personer från Ekomuseum Batana i Kroatien, Laura som samordnar museer i regionen  Emilia-Romagna och Mauro från LAG Delta 2000 (EU-medel).

Ekomuseer är en livskraftig museiform i världen idag. Jag är helt och hållet överväldigad av kraften, glädjen och allvaret i de ekomuseer jag träffade under museimässan arrangerad av Ecomuseo di Argenta i nordöstra Italien.

Ekomuseum Batana på mässan med Barbra

Vågar man smaka sardiner i lök enligt recept från Ekomuseum Batana Kroatien.

På själva mässan fanns ungefär ett 15-tal ekomuseer representerade, de allra flesta med en matprodukt eller hantverk att visa upp. Jag gick runt och smakade på frikadeller, balsamvinäger, risotto och nygjord pasta på längden och tvären med fyllningar och såser. Mässan pågick i fyra dagar samtidigt som staden i övrigt hade sin årliga fest med matlagande mästerkockar på scenen och försäljare i hundratal, inte olikt en stadsfest i Sverige. Det som skilde var det tydliga fokuset på ekomuseer. Jag förstod så klart inte mycket av borgmästarens invigningstal men ordet ecomuseo dök ideligen upp.

Ekomuseum Bergslagen och Ecomuseo di Argenta på scenen

Ekomuseum Bergslagen och Ecomuseo di Argenta på scenen, i mitten vår tolk Simone.

I seminarierna deltog bland annat ekomuser från Brasilien, Portugal, Kroatien, Frankrike, Sicilien och Cervia i Italien och så Ekomuseum Bergslagen Sverige. Min djupa insikt från seminarierna är den att världens länder är i väldigt olika situationer. I fattiga länder har ekomuseer en annan betydelse än i ett rikt land som Sverige. I fattiga länder är ekomuseernas social karaktär stark. Claudia berättade att det ekomuseum hon arbetar med i Brasilien hjälper människor att beskriva sin historia som inte är berättad tidigare och på Sicilien arbetar man bland annat med att hjälpa människor att få mat för dagen. Trots min kunskap om att fattigdom och förryck finns så får jag en personlig ”inre kris” när faktum berättas direkt öga mot öga. Jag är djupt rörd över ekomuseers viktaga arbete och möjligheter med att berätta och bekräfta människor. Seminariets tema var om kulturarv och turism går att förena. Jag tänker att turism är bra för att öppna upp för förståelse och kunskap om varandra och gärna då så kallad ”slow turism”.

Saker gjorda av vass

Saker gjorda av vass.

Italienska ekomuseer i Argentaområdet däremot är ett myller av aktiviteter, inte minst kring mat, hantverk och historia. Gamla lär unga. Ecomuseo delle Erbe Palustri berättar om produktionen av saker gjorda av vass. Argentaområdet ligger vid floden Po och i Podeltat växer vass i massor, av olika slag. Lika självklart som järnet är vår speciella produkt i Bergslagen så var tillverkning av vassprodukter det i Podeltat. Under 1960-talet när plasten kom tog efterfrågan på flätade och vävda produkter  av vass slut och kunskapen om tekniken likaså, nästan.

En kvinna visar för oss hur man vävde mattor av vass

En kvinna visar  hur man väver mattor av vass.

Korgar på museet erbe palustri

Flätat i Ecomuseo delle Erbe Palustri.

Nu lärs kunskapen ut igen med hjälp av områdets äldre människor. Alla skolbarn kommer hit och provar och lär, och man jobbar med unga formgivare för att komma på nya idéer av produkter i tiden. Jag köpte med mig en fin korg hem. Den ska jag vårda ömt.

Saltlagringen

Hus för saltlagring och en båt av den typ som saltet transporterades i.

I Cervia, en bit från Argenta, vid Adriatiska havet, besökte vi Ecomuseo del Sale e del Mare, ett ekomuseum om havssalttillverkningen i staden Cervia. Havssalt tillverkades redan under renässansen och ända till en bit in på 1900-talet. Idag görs havssalt som säljs i museet och när båten kommer in till staden samlas människor.

renessansarkitektur

Renässansarkitektur i Cervia.

Det fina renässanskvarteret restaureras försiktigt och bidrar tillsammans med saltmuseet till stadens puls och popularitet. Jag tycker att italienarna på ett bra sätt får ihop historia med nutid.

Ekomuseer i Europa

Ekomuseum mässa i Italien

Ekomuseum mässa i Italien

Den 12, 13 och 14 september är det mässa och workshop om Ekomuseer i Europa i Argenta i Italien. Ett samtalsämne kommer att vara om hur kulturarv och turism ska samspela i framtiden. Ekomuseum Bergslagen kommer att delta. Arrangör är Ecomusei di Argenta och LAG DELTA 2000.

Geologins dag 13 september

Geologiska museet på Gammelgården i Ludvika

Stenar i utställning i Geologiska museet på Ludvika gammelgård.

Se mer av världen med geologi. Du kan börja på GEOLOGINS DAG den 13/9. Geocentrums vänner i Riddarhyttan gör olika arrangemang bland annat vid Bastnäs gruvfält och vid Röda Jorden. I Ludvika har Västerbergslagens geologiska förening  ett bord på gågatan mitt i stan med mineraler, litteratur och kartor. Läs mer på www.geologinsdag.nu