Tre böcker om Bergslagen.

Nya böcker om Bergslagen kommer med jämna och ojämna mellanrum. Ekomuseum Bergslagens kansli samlar på litteratur som berör museets område historiskt och geografiskt, men även Bergslagen i stort. Nyligen gav Jernkontoret ut boken ”Järnet och Sveriges medeltida modernisering”. Där kan man läsa om att masugnen faktiskt inte är en tysk, utan en svensk uppfinning som har funnits i Sverige mer långt tillbaka i tiden än vad forskningen tidigare trott och att Norbergs Bergslag, som på medeltiden tillhörde Dalarna, industrialiserades väldigt tidigt. Intressant! Boken är skriven av professorer, arkeologer och forskare och en av dem är Ing-Marie Pettersson Jensen som tidigare arbetade med Nya Lapphyttan i Norberg och som disputerat i arkeologi med avhandlingen ”Norberg och järnet”.  Boken fördjupar kunskapen om Bergslagens betydelse för Sverige. Annorlunda men lika intressant att läsa är boken ”När det lura på bruket” utgiven av Bruksmusei Vänner i Fagersta. Boken är fylld av bilder och berättar om brukets och samhället Fagerstas historia i modern tid. Nutid blir ganska snabbt dåtid, det som för oss äldre känns nära är ljusår bort för en ungdom. ”Nyhammar, ett industrisamhälle i Grangärde” är skriven av Kjell Vadfors. Boken beskriver samhället Nyhammar som kom till omkring hyttan som uppfördes där under tidigt 1600-tal och som så småningom växte till med hammarsmedja och mekanisk verkstad och mycket liv och rörelse. För den industrihistoriskt intresserade och inte minst för den med rötter på trakten borde boken vara en guldgruva.

Köp böckerna:

Boken om Nyhammar köper man på Globe bokhandel i Ludvika.

När det Lura på bruket köps via Fagersta Bruksmusei Vänner Läs mer på: www.bruksmuseet.se

Järnet och Sveriges medeltida modernisering köper man via Jernkontoret.

Grrafiskt blad av Johan Ahlbäck

Ahlbäck i rörelse – streetdance i MEKEN Smedjebacken. Just nu bjuds en häftig upplevelse i MEKEN. På en stor skärm visas en dansföreställning. Unga dansare från kulturskolan tillsammans med professionella dansare tolkar Ahlbäcks arbetsbilder och tar dem ett steg vidare.  Johan Ahlbäck, som arbetade i verket som ung, är känd för sina bilder av arbetande män i Smedjebackens valsverk. Han har gjort en hel del annat också, men just arbetande människor och industrimiljöer är lite av hans signum. Hans namn blev känt för mig redan under min uppväxt i Söderbärke. Min far, nämnde hans namn ibland. Det dröjde tills jag kom till kulturförvaltningen i Smedjebacken i mitten av 1980-talet innan jag blev mer bekant med hans konst. Johan Ahlbäck-stiftelsen och boken Arbetets målare kom i samma veva.

Teckning av Johan Ahlbäck

Ofta, när det pratas och skrivs om Johan Ahlbäck nämns något om rörelsen i hans bilder. Jag förstår vad som menas, att bilderna förmedlar rörelse, arbetsmomentens och kropparnas rörelse. Jag förstår men håller inte med. För mig uttrycker bilderna istället kraft och styrka. Ahlbäck var en mästare på att teckna kroppar, han var själv atlet och övade styrketräning. Några av han tyngder finns kvar i ateljén på Vasagatan i Smedjebacken. När jag tittar på Ahlbäcks bilder ser jag tydligt han förtjusning i kropparnas kraft och jag ser hans arbetsbilder som ”frysta ögonblick” eller en kombination av krokiteckning och valsverksarbete. Den pågående utställningen i Meken In motion (i rörelse) sätter däremot fart på Ahlbäcks bilder. Toppen! Ahlbäcks arbetande figurer i streetdancekoreografi känns så rätt. Det är lysande att låta kulturskolan i samarbete med danspedagoger tolka konst, och faktum är att den här tolkningen tar konstnärens uttryck vidare till just rörelse. Läs mer på www.mekensmedjebacken

Utställningen i MEKEN pågår 15 februari – 15 mars 2014, onsdagar 17-21 tors – sön 14-18

The WordPress.com stats helper monkeys prepared a 2014 annual report for this blog.

Here’s an excerpt:

The concert hall at the Sydney Opera House holds 2,700 people. This blog was viewed about 17,000 times in 2014. If it were a concert at Sydney Opera House, it would take about 6 sold-out performances for that many people to see it.

Click here to see the complete report.

Lokala ekorådet i Smedjebacken drar igång igen.

Det var länge sedan sist men nu ska kulturföreningarna få en chans att ta upp den tidigare traditionen igen. Lokala ekorådet startades för 25 år  sedan ungefär, i samband med att Ekomuseum Bergslagen inledde sin verksamhet.

Lokala Ekorådets uppgift är att vara ett ”råd” en samtals- och samrådsgrupp till nytta för till exempel kulturnämnden och andra nämnder och förvaltningar som behöver förankra och kommunicera kulturfrågor. Det lokala Ekorådet ska också utse två representanter till stora Ekorådet som representerar föreningslivet i ekomuseets alla sju kommuner. När detta fungerar kan det bli mycket kraftfullt och vara en viktig grundsten i ekomuseets utveckling.

Uppslutningen var god. Föreningar och organisationer som nappat på kallelsen var Bärkebruket, Norrbärke hembygdsförening, Flogbergssällskapet, Barkens ångbåtar, Stora Harnäs byalag, Johan Ahlbäckstiftelsen och Väster Silfbergs vänner. Från stora Ekorådet deltog ordföranden Anna-Karin Andersson. Nya ordföranden i kulturnämnden Helena Andersson dök också upp vilket ju var bra, och så var stadsarkitekten Sanna Broman inbjuden.

Anne Seppänen, kulturchef i Smedjebacken inledde mötet med att hälsa alla varmt välkomna och berättade att kulturförvaltningen behöver en träffpunkt för dialog med kulturföreningar över lag och eftersom kommunen är en av stiftarna i Ekomuseum Bergslagen behövs även ett tillfälle, några gånger om året, att samla föreningar och organisationer som arbetar med den lokala industrihistoriken, inte minst de som på något sätt knyter an till Smedjebackens nio besöksmål i ekomuseet.

En idé om en ”tillsynsman” lyftes fram på mötet. Bengt Norstedt framförde behovet av tillsyn vid besöksmålen. Kanske en eller flera volontärer skulle kunna vara de rätta att fungera som ”tillsynare”. Någon som under sommarmånaderna reser runt och kontrollerar att allt fungerar på besöksmålet, att skyltarna är ok, att broschyrer finns, kanske även har koll på staket och röjning med mera. En bra idé är det i varje fall, som bör tas omhand.

Ny översiktsplan i Smedjebacken är på gång. Stadsarkitekt Sanna Broman presenterade innehåll och metod. Planen ska beskriva hur långsiktig och god utveckling ska främjas  när det gäller bebyggelse, mark och vatten, men även viktiga kulturmiljöerna. Sanna kommer att förankra förarbetet och även den färdiga planen ordentligt eftersom den ska peka ut riktningen för kommunens utveckling.

Lokala Ekorådet fick en övningsuppgift  på stående fot, och i mars kommer de att inbjudas till en workshop tillsammans med Sanna. Rådets uppgift är då att vara samrådsgrupp gällande planens formulering om kultur- och kulturmiljöernas betydelse i översiktplanen.

Lokala Ekorådet komma alltså direkt in i samhällsplaneringen. Det kunde inte bli en bättre start.

Nu är det klippt, Ingvar Henriksson klippte det blågula bandet och därmed invigdes den stora, fina skylten i Klenshyttan.

En grå och småkall dag som i tisdags kan behöva livas upp med en festlig invigning. Susanne Eriksson, kultursekreterare i Ludvika kommun, bjöd in till vernissage av en stor, snygg och informativ skylt på besöksmålet Klenshyttan. Det är illustratören Therese Lindström som så fint och pedagogiskt med färg och penna återgivit processerna vid Klenshyttans masugn, så som det gick till strax innan epoken tog slut på 1920-talet. För att   göra en så riktig beskrivning som möjligt, berättade Susanne, har det varit en lång period av arbete tillsammans med flera engagerade personer. Inte minst naturligtvis Örjan Hamrin som kunnigt belyst historiken om Klenshyttan har hjälpt till. Christer Fredriksson från Lokmuseet i Grängesberg har försett illustratören med bilder av lok som trafikerade banan och Ann-Marie Gunnarsson har bidragit med information om slagg. För den historiska granskningen av de tekniska processerna har Bengt Norstedt från Morgårdshammar tillfrågats, hans stora kunskaper i ämnet har varit ovärdeliga säger Susanne.

Klenshyttans masugn och  hyttområde av idag.

Idag ägs Klenshyttans hyttområde av Ludvika kommun och ingår i Ekomuseum Bergslagen. Eftersom orådet ligger så synligt till efter vägen mellan Ludvika och Grängesberg är platsen livligt besökt, det vet man eftersom broschyrerna snabbt tar slut. Området är synnerligen trevligt att besöka och från och med nu ska det också vara lätt att ta till sig information om historiken kring hyttan och järnframställningen.

Del av informationstavlan.

För att få bilden att stämma med verkligheten har Susanne levererat fotografier till illustratören under hela hösten, bland annat från Länsarkivet i Håksberg, men också från andra ställen. Dessutom har hon själv fotograferat hyttan ur alla vinklar och vrår och mejlat bilder i en strid ström till illustratören som faktiskt ännu inte varit på platsen.

Susanne vid den nya skylten.

Det är bara att konstatera, det hela blev mycket lyckat. Nu är det bara att ta sig dit, gå runt på egen hand eller vänta tills i sommar då hyttan visas med guide.

Lisbeth och Lisbeth i köket vid Ludvika Gammelgård.  De bakar för trettonde året i rad till föreningens julmarknad. I två veckor har de bakat oavbrutet hela dagarna.

De senaste två veckorna har  dofter av nybakat bröd från pepparkakor, saffrans- och matbröd spridit sig till mitt kontor. Mitt kontor ligger alltså i ett av husen på Ludvika gammelgård där det just nu bakas intensivt till julmarknaden den 2:a advent. Det är trettonde och tionde året i rad Lisbeth och Lisbeth bakar till föreningens julmarknad. Jag intygar att de arbetat intensivt och att brödet är perfekt. Att provsmaka har jag ju inte kunnat säga nej till. Lisbeth och Lisbeth tillhör vanligtvis  en av hembygdsföreningens arbetsgrupper som heter ”Husmödrarna”. De bakar titt som tätt till olika möten och arrangemang på hembygdsgården. Och så säljs brödet och förtjänsten går till föreningen vars uppgift bland annat är att underhålla ett femtiotal hus, sköta om samlingar och arkiv och så förstås tillgängliggöra alltsammans för allmänheten.

Pepparkakorna är tunna och spröda. Snart säljs de på julmarknaden.

Julmarknadens försäljning av bröd, kransar och hantverk är möjlig genom massor av ideellt arbete. Jag vet inte hur många människor som jobbar ideellt i hembygdsföreningens regi, men många är det. Förutom  ”husmödrarna” finns grupper som jobbar året runt med arkiv, trädgård, textilsamlingarna, föremålssamlingarna, gruvmuseet, byggnadsunderhåll, visningar och säkerligen finns det fler.  I Ekomuseum Bergslagen finns ett fyrtiotal aktiva föreningar. Det är enkelt att förstå att den kraften är gigantisk, utan de ideella människornas många arbetstimmar skulle många självklara aktiviteter som julmarknader, midsommar- och nationaldagsfirande och öppna kulturmiljöer helt enkelt inte finnas. Det är nå´t att tänka på.

En del av en modell av Bråfors hyttby.

Häromdagen körde jag till Bråfors bergsmansby. Att åka på den smala grusvägen är en upplevelse i sig, vägen följer naturen i sköna svängar och blir en oväntad nostalgitripp. Min kompis Marie och jag startade resan från Norberg men det är exakt lika upplevelserikt  från  Söderbärkehållet genom Hemshyttan. Anledningen till besöket är att det så småningom ska bli en artikel i Ekomuseum Bergslagens Magasin nummer 2, som kommer ut till sommaren och har temat ”Så bodde man”.

Ett av husen i Kulturreservatet Bråfors bergsmansby, ett typiskt bergslagshus.

Framme i Bråfors. Viken by! Vilka hus! Tänk att det finns kvar så mycket historia mitt i levande vardagen. Här får man verkligen en fläkt av bergsmannens varierande arbete. Man förstår att det har varit mycket aktivitet och mycket folk här. Ljud från hyttan och djur i alla hagar. Allt av byn Bråfors finns förstås inte kvar idag, men stora delar. Erik och Margareta Brate som bor och verkar här visar oss modellen. Fortfarande finns ett femtiotal byggnader kvar. Ett kulturarv att vårda, för framtiden att ta del av. Det gläder mig att byn blivit Västmanlands första kulturreservat. Det är det sannerligen värt. Husens formspråk är igenkänningsbara, inte minst för den som kommer från närliggande Söderbärke, men jag känner inte till någon annan så hel och sammanhållen gårds- och bybildning. Tvåvånings rödfärgade timmerhus med brutna tak och stående panel, treluftsfönster och enkla fönsterfoder. Visst är det fint, enkelt robust och formsäkert, byggt på 1700-talet. Här i Bråfors kommer husen tack och lov att leva vidare i sitt ursprungliga skick tack vare kulturreservatet.  Erik och Margareta bjuder in oss i visningshuset. Erik är sjätte generationen på gården. Visningarna för grupper ingår i reservatet.

Margareta och Erik Brate i salen på Brategården i Bråfors bergsmanby.

När vi kommer in i salen på övervåningen kommer den stora överraskning. Ja, chock kanske är att överdriva men jag faller in i en annan sorts andning. Det är verkligen en ovanlig upplevelse. En äkta 1700-tals-sal med heltäckande målningar runt all väggar, vackra fönster med skimrande glas i tre väderstreck gör underverk med ljuset, och rummet är fortfarande i bruk. Historien vingslag stryker förbi.

När jag kom hem satte jag genast igång att läsa den förträffliga boken om Bråfors Bergsmansby, Minnen och hågkomster, skriven  av Paul Brate.  I boken sätter Paul (Eriks farfar) ord på allt möjligt som hände runt hyttbyn från det att han var liten pojke under det sena 1800-talet tills han blev äldre och Bergsman.

Anders Pettersson, Marléne Carlsson och Torbjörn Ahlin redo att visa mig  gruvan och hakspelet.

Dimman lättade så snyggt utmed både norra och södra Barken när jag körde från Smedjebacken i morse. Det var nästan sagolikt när solen bröt igenom. Eftersom jag missade Geologins dag för ett par veckor sedan och därmed invigningen av  nyreparerade hakspelet vid Bastnäs gruvfält så var jag på väg till Skinnskatteberg för att träffa Marléne  Carlsson på kulturförvaltningen där. Att vi inte skulle mötas på biblioteket hade jag också missat. Mitt lokalsinne är inte vad det borde på okända skogsvägar så snälle bibliotekarien Anders Pettersson erbjöd skjuts till gruvfältet.  Inom kort var vi på plats och där väntade Marléne tillsammans med Torbjörn Ahlin från Riddarhyttans hembygdsförening. Anders passade på att hänga med in i gruvan.

På väg in i den ungefär 150 meter långa stollgången i Bastnäs.

Bastnäs är en av världens mest mineralrika platser. Gruvan var igång till 1950-talet. Alldeles vid ingången har ny stämpling gjorts för säkerheten men annars är själva orten orörd sedan nedläggningen av gruvan. I väggarna sitter rostiga hållare för ljuskällor.

Dagsljus uppifrån och ner i gruvhålet, här behövs ingen dramatiserande elbelysning.

Plötsligt kommer man fram till ett vattenfyllt gruvhål, här sipprar ljuset ner från himlen högt däruppe. På en liten flotte ligger resterna av en spegel som ska spegla himlen. Flotten och spegeln ska återställas. Det kommer att bli häftigt. Jag för min del är dock alltid lättad när jag ser slutet på tunneln och närmar mig fria luften. Jag tänker på det tunga mörka arbetet i Bergslagens gruvor genom århundradena och ryser lite. Vi går vidare upp i skogen fram till hakspelet.

Torbjörn och Marléne framför det unika hakspelet som ägs av Tekniska museet i Stockholm.

Hakspelet är nyrenoverat. Tak och väggar är nu i mycket gott skick och själva spelet skyddat. Det bör stå pall i många år framöver. Visst finns det hakspel på fler ställen men det här är det enda på ursprunglig plats. Från huset styrdes och reglerades spelet med malmkorgarna som skulle dras upp från gruvan, kraften kom från forsande vatten längre bort, via en stånggång. Det har funnits gott om stånggångar i skogarna där kraft behövts till gruvor och hyttor. En som går att sätta igång finns att se på Gruvmuseet på Ludvika Gammelgård.

Delar av hakspelet.

Härinne i huset stod en person och styrde mekaniken. Ett ansvarsfullt jobb. Lite instängt kanske, men i dagsljus.

Bastnäsfältets varphögar.

Tillbaka på utgångspunkten för gruvturen. Det var riktigt spännande, både under jord och ovanpå. Till Bastnäsfältet kommer årligen geologer från när och fjärran, här är mineralrikt och geologi är ett populärt världen över. När arrangörerna för Geologins dag dök upp på morgonen för att ställa i ordning möttes de av en kille från Tjeckien som tältat på fältet i åtta dagar. Gissa om han blev glad när han förstod att Geologins dag skulle firas.