Tanken om upplösningen av tiden och en ökad förmåga att förstå hur det var och varför det blev som det blev.
Bränntjärnstorpet som uppfördes 1793 är vackert, men jag tänker att det är en bedräglig skönhet. Anna Stina Knas var farmor till diktaren Dan Andersson och det var hennes farfar Mats Pålsson, med rötter i Finland, som byggde stugan.
Ensam med 5 barn gjorde hon sedan vad hon kunde för att överleva på den plats som ter sig så harmonisk denna julidag fylld av solljus, en himmel som är blå och underbara blommor.
Men vad tänkte hon när hon gick där? Hur försörjde hon sig? Jag kan föreställa mig tillfällighetsarbeten som tvätterska, vid skörden och kanske hade hon möjlighet att odla potatis och lite grönsaker.
Att en av hennes söner skulle bli pappa till en av våra förnämsta diktare visste hon förstås inte. Lika lite kunde hon ana att hon just på grund av detta skulle bli hågkommen för eftervärlden och att Dan Andersson i ett av sina poem skrev om sin längtan till Sovanto, det lilla kärret strax nedanför torpet.
Vi kom från gruvbygden i och kring Grängesberg och beger oss efter nedslaget hos Anna Stina Knas mot Skifsens Finnmark, jag och Ekomuseums verksamhetschef Malin Andersson. Vi kör rätt och vi kör fel. Tar genvägar som blir omvägar och tvärtom.
De tankar som virvlade runt i mitt huvud vid Bränntjärn föddes redan när jag klev in i Mojsens gruvcentrum i Grängesberg och mötte affischen som berättade om utställningen om gruvstrejken i Persberg 1869. Eller om ”liv, arbete och död” som det står.
För det är ju precis det här som Ekomuseum handlar om på så många olika vis, beroende på till vilken plats man tar sig. Ofta med aktualitet inför den utveckling vi ser idag.
Naturen är ständigt med. Ibland hotad av de mänskliga aktiviteterna. Ibland så där sanslöst vacker och fullkomlig som man hoppas den ska få förbli.
Just Grängesberg är ju lite av en symbol både för hur det en gång var och hur det kanske kommer att bli. Som stora i gruvbranschen levererade man mycken malm, satsade på kultur och byggde arbetarbostäder som var ett föredöme.
Idag finns en del av de sällsynta jordartsmetaller som behövs när tillvaron ska elektrifieras i slagghögarna som blev kvar efter bygdens storhetstid och kanske kommer det också att leda till ny brytning i framtiden.
Än vet vi inte, men medan vi väntar kan vi ta en tur in i den demonstrationsgruva som finns i berget bakom Mojsen och ta del av hur arbetsförhållande utvecklats över tid och hur maskinerna ersatt mänsklig muskelmassa och på så sätt ökat effektiviteten och minskat riskerna.
Men – och det är ett viktigt men – maskinerna i sig skapar ett allt större behov av de mineraler som kräver gruvor som allt oftare hotar vår natur.
Så går färden vidare. Vi pratar. Om verksamhet på skolor och om möjliga resor för turister. Ibland stannar vi till vid någon vacker vy och fotograferar. Konstaterar hur svårt det är att förmedla den storhet som landskapet rymmer.
Vi far förbi vägen upp mot Skattlösberg, där Dan Andersson-veckan är i antågande vid tiden för vår färd. När detta publiceras har den alldeles säkert gått av stapeln och många har hunnit förundrats av den vackra musiken, texterna och en historia som alltså hade sett helt annorlunda ut om Mats Paulsson inte hade byggt den där stugan i Bränntjärn i slutet av 1700-talet. (Red. anm: Dan Andersson-veckan pågår 29 juli – 5 augusti 2023: https://dananderssonveckan.com/ )
Vi avslutar denna innehållsrika dag vid sjön Skifsen där man på ideell basis anlagt en ny Finnmarksgård dit man både kan vandra och ta sig med bil till den vackra plats som ligger drygt 7 kilometer från Fredriksberg i Ludvika kommun.
Här kan man njuta av rökbastun och skönt svettig kasta sig ut i vattnet för att sedan följa upp med en mugg gott kokkaffe som tillagats över öppen eld.
En gång om året firas Skifsendagen och det är just denna dag som Malin Andersson tar oss till platsen. Då erbjuds man tipspromenad, guidning, bastun är förstås igång och så det som, enligt min mening, är höjdpunkten; motti (nävgröt) med lingon och fläsk.
Sveriges största museum står det i reklamfoldern och nog känns det så, tänker jag när vi till slut stannar på parkeringen utanför Ekomuseum Bergslagens kontor i Ludvika och tar kväller.
Resten av vägen hem, ensam i bilen, funderar jag kring dagen och det som länge varit ett mantra för mig; för att förstå nuet och därmed kunna påverka framtiden måste vi känna till vår historia.
Jag tror det gäller i stort som i smått.
Stefan Strömberg, författare
Ta sig dit
Jag brukar ta med en vägbeskrivning till mina texter, men
denna gång ber jag att få hänvisa till Ekomuseums kartor
eller vanliga vägkartor. https://ekomuseum.se/besoksmalen/
Vi rörde oss kring Ludvika, Grängesberg och Fredriksberg på
asfalterade vägar, grusvägar och någon gång på vad jag skulle
beskriva som en traktorväg.
Allt hade sin behållning.
