I sena tonåren läste jag Ulf Lundells ”Vinter i paradiset” om en något dekadent tillvaro i det än så länge tämligen oskuldsfulla Åre, dit massturismen ännu inte riktigt nått. Flera gånger har jag sedan läst om boken som jag håller för att vara en av Lundells bästa och alldeles säkert har den bidragit till min lust att själv bli författare.

När jag en decemberförmiddag med mycket snö sätter mig i bilen för en tur genom ett vintrigt Bergslagen, gör jag det med Lundells bok som sällskap. Inte själva innehållet kanske, men med känslan av att resa i ett paradis indränkt i snö. Nu är ju Åres absoluta högsäsong just om vintern, medan Bergslagen ligger i förväntansfull vila inför nästa vår, nästa sommar, men ändå… Jag känner släktskapet. Det är vinter i paradiset.

Jag kör på en slingrande grusväg som plogats till sist och tänker att om vintern kan också ett kalhygge vara vackert. Det känns nästan som en förbjuden tanke, men likaväl kan jag inte helt slå bort den. Domherrarna är många i år och alldeles i närheten av mitt gamla hus såg jag spår efter ensam varg häromdagen.
I mitt inre följer jag avtrycken efter det som varit. Tänker mig hästdragna slädar. Väderbitna ansikten och trötta kroppar. Rök ur skorstenar. Kvinnor på knä vid bäcken med dagens tvätt. Gruvarbetare som svettas trots kylan och som sedan fryser så snart arbetet stannar upp.
Inte var det något paradis precis, även om jag känner att jag ibland kan fastna i ett idylliserande av det förflutna. Det är förstås fel, men jag kan ändå känna en slags längtan efter den mening och det hopp som måste ha funnits hos de som levde i industrialismens begynnelse. Det fanns tydliga band mellan det arbete man utförde och det resultat som blev följden. Eldade man i kaminen blev det varmare i rummet. Skötte man det man sått och planterat och höll några djur fanns det mat på bordet.
Idag saknas för det mesta dessa direkta samband.
Och så alla de uppfinningar som började se dagens ljus och underlättade tillvaron för de allra flesta. Järnvägen gjorde att fler kunde resa, fotogenlyktan spred ljus i tidigare mörka hem och i gruvorna blev arbetet åtminstone något säkrare. En dag körde den första bilen, till de flestas förvåning, samma smala grusväg som jag kör på nu.

Min första tanke denna vackra vinterdag är att söka mig till Schisshyttan och följa de stigar jag älskar att vandra på under sommarhalvåret. Få en känsla för hur livet kunde te sig där också i snö och kyla, men det har kommit så mycket snö på kort tid att jag inte hittar någon bra plats att parkera.
Så jag fortsätter min nu något mer planlösa färd mot ett mål som till slut blir Flogbergets gruvor, beläget mellan Smedjebacken och Ludvika.
Julmarknaden har redan varit och sedan dess har det hunnit falla mer snö så jag får verkligen känslan av en plats som vilar.
Stolarna vid caféborden är täckta av snö och när jag vandrar mellan de olika dagbrotten är de enda spår jag ser efter något som jag tar för att vara en räv.

105 år har gått sedan driften upphörde. Som på flera andra håll var det, det första världskrigets slut som gjorde att efterfrågan på järn minskade i den lågkonjunktur som följde. Så gick en epok som inletts redan på 1500-talet i graven. 1873 hade man startat i stor skala för att 1906 bli elektrifierade, något som manifesterades med en återinvigning 1906 med närvaro av prins Gustav som året efter blev kung Gustav den femte.

På Café Gruvstugans öde gårdsplan häller jag upp kaffe, äter en ostmacka och blickar ut över sjön Leran och bortom den Uvbergets skidanläggning där jag tycker mig se att snökanonerna arbetar för fullt.
Det är vindstilla och tystnaden i den närmaste total. Jag får syn på några talgoxar som vispar ner snö från en gren. Annars är jag ensam. Det är som om både turismen och historien gått till vila och istället lämnar utrymme åt fantasin, reflekterandet och möjligheten att jämföra.
Samtidigt vet jag att jag knappt kommer att hinna blinka innan det åter är dags att slå upp dörrarna på cafét med den fantastiska utsikten, innan guiderna på nytt står och väntar på nyfikna besökare som vill lära sig mer om brytningen av järnmalm, hur masugnarna fungerade och vart järnet sedan tog vägen eller innan det ges tillfälle att se några av traktens skickliga skådespelare framföra en dramatisering av hur gruvarbetarnas liv kunde te sig en gång för inte alls länge sedan.

Än så länge är det emellertid vinter i paradiset. Fortfarande finns möjligheten att ensam på plats ta till sig Flogbergets historia och låta fantasin flöde med en blandning av kunskap, drömmar och en lust att lära sig mer.
När jag sätter mig i bilen och åker hemåt igen, gör jag det för att återvända.

Stefan Strömberg, författare

Ta sig dit
Flogbergets gruvor hittar du lätt om du kör 66:an
mellan Smedjebacken och Ludvika.
Strax efter Lernbo ser du skylten och tar av till höger.