Norberg och Lapphyttan – Tid att mötas, tid att minnas

”Jag minns inte riktigt när jag upptäckte Norberg, bara att det tog ett tag. För det allra mesta tar jag till vänster i rondellen i Fagersta, den vid den vackra bygdegården, och fortsätter 66:an mot Smedjebacken, Ludvika och Sälen.”
Här skriver Stefan Strömberg, författare och föreläsare, om Norberg.



Någon gång har jag haft ett ärende till Avesta och passerat Norberg. Sett skylten där man tar av.
Inte mycket mer.
Tills… Just det, tills. Tills jag en dag saktade farten, växlade ner och svängde av mot centrum, passerade biblioteket och parkerade i närheten av Elsa Anderssons café som var mitt första, men långt ifrån sista, mål i denna vackra lilla stad som jag nu tagit till mitt hjärta.

Jo, jag vet… Det är inte originalbyggnaden från 1916 utan den som uppfördes efter branden 2015. Ändå är det som om jag reser i tiden när jag slår mig ner med en kopp kaffe och en räksmörgås i den vackra miljön.
Huset är gult och jag älskar gult. Min mormor berättade med jämna mellanrum – allt oftare ju äldre hon blev – att jag som barn ville bli målare och alla hus skulle jag måla just gula. Elsa Anderssons café hade varit helt i min smak. Och är.
Nu blev jag inte målare utan författare och där på cafét, allt medan jag fyller på min kopp både en och två gånger, funderar jag över vad jag skulle kalla en bok om Norberg ifall skrivarandan skulle komma över mig. Kanske ”från Engelbrekt till Hansdotter”. Han som kom från en rysk bergsmannasläkt och gjorde uppror mot unionskungen Erik av Pommern på 1400-talet. Hon som tog OS-guld i slalom och som sedan slog svenskarna med häpnad när hon i Mästarnas mästare satt längre i jägarställning än någon annan tidigare gjort. Nu har hon fått ge namn åt en skidbacke, en bakelse och en idrottshall.

Men det började ännu tidigare som det brukar heta. Närmare bestämt redan på 1100-talet. Borta vid Olsbenning där den första mulltimmerhyttan låg. Lapphyttan som den kallades och som nu blivit Nya Lapphyttan och är belägen vid Karlbergs bygdegård.
Hit kan man ta sig och lära sig mer om hur det var på den tiden Sverige fick sin första stora exportframgång.
Jag är nyss hemkommen från en resa där jag bland annat besökte Mayaimperiets övergivna tempelstad Tikal i Guatemala och jag kan inte låta bli att dra några paralleller. Tankar om balans och harmoni som vi kan ha nytta av idag när vår framtid hotas av både krig och naturförstörelse.
Tikal gick, trots sin avancerade struktur, förmodligen under på grund av en blandning av för många människor och överutnyttjande av både jord och skog som i sin tur ledde till våld.
I Lapphyttan var man tvungna att balansera det ökande behovet av råvaror som gran och tall till bostäder, hytta och kol med de begränsningar av användandet som krävdes om verksamheten skulle vara hållbar på lång sikt.
Och jag tänker att det är just det här som är det allra finaste med upplevelserna jag får i det som utgör Ekomuseum Bergslagen; vackra naturupplevelser, kunskap om hur det var förr och tankar om den samtid vi lever i och den framtid som väntar.

Första gången jag besöker Nya Lapphyttan gör jag det i sällskap med timmermannen Ola Jonsson som är i färd med att renovera den mulltimmerhytta man använder sig av för att visa hur järn en gång framställdes i det som ibland kallas för 1100-talets Silicon Valley.
Han visar mig hur man får bort barken från en timmerstock och hur man sedan fogar ihop dem utan vare sig spik eller skruv.
Nya Lapphyttan är uppbyggd efter de fynd som arkeologerna gjort där den ursprungliga järnframställningen ägde rum. Här finns nu bostäder, stall, vattenränna, färskningshärdar, vattenhjul och så mulltimmerhyttan förstås.
Jag kan inte låta bli att tänka tanken att jag skulle vilja kunna resa i tiden. Besöka platsen och uppleva hur det verkligen var en gång och inte bara just här då. Norberg formligen svämmar över av en historia som rymmer allt från den lyckosamma brytningen av järnmalm på 1100-talet till Engelbrekts bravader, till Carl von Linnés besök i omgivningarna och till Hjalmar Brantings tal för att lugna ner de strejkande arbetarna i Kallmora silvergruva.

Tillbaka på Elsa Anderssons café fortsätter jag med mina anteckningar och någonstans känns det som jag bara börjat min upptäcktsresa i trakterna kring Norberg. Fortfarande återstår mycket att lära känna. Som Klackberg, där gruvdriften var igång ända tills 1967, och där jag än så länge bara stannat till en kort stund och njutit av de vackra byggnaderna i slaggtegel och fantiserat om de öppna gruvschakten som finns där.

Så känner jag förresten ofta numera. Ja, jag skulle kalla mig en återvändare och det alldeles oavsett om det handlar om vandringsleden vid Schisshyttan, Dan Anderssons hemtrakter i Skattlösberg eller det Engelsberg som jag besökt så många gånger nu och aldrig tröttnar på. Ja, minsann, tänker jag och tittar upp från mitt block. Det är dags att ta en ny tur till bruket i Engelsberg och utan att lova säkert är det inte omöjligt att jag nästa gång skriver om mina upplevelser där.

Ta sig dit
Norberg är lätt att hitta alldeles oavsett om du kommer
på väg 68 från Avesta eller Fagersta. Väl där är det tydligt
skyltat till Nya Lapphyttan och centrum, där Elsa
Anderssons café finns, utforskar du smidigt till fots.
Sedan har du nära till Engelsbergs bruk, Oljeön och
en rad andra spännande platser som ingår i Ekomuseum
Bergslagens repertoar.

Luossastugan – dikterna, musiken, milorna och lägerelden.

När min mamma lyssnade till ”Omkring tiggarn från Luossa”, Hootenanny Singers version, hemma i köket hade jag inte en aning om vem Dan Andersson (1888-1920) var. Många år senare, när Perssons Pack spelade in ”Brooklandsvägen”, hade jag bättrat på den bristen på kunskap, men jag var ändå förvånad att också det här var ett verk av Dan Andersson.

Jimmy Tingstedt, en av guiderna vid Luossastugan. Foto, Stefan Strömberg.

Jimmy Tingstedt, en av guiderna vid Luossastugan. Foto, Stefan Strömberg.

Ytterligare några år senare besöker jag Luossastugan vid Skattlösberg för första gången och det ger mig en helt ny inblick i Anderssons skapande. Det var här i Finnmarken han drömde sig iväg. Det var här det frö såddes till det alltför kortvariga livsverk som kommit att bli en av våra vackraste kulturskatter. Ja, det var här berättelserna om och upplevelsen av fattigdomen, slitet i kolmilorna och Finnmarkens verklighet omvandlades till sånger, poesi och noveller.

Senaste gången jag besökte Skattlösberg och Luossastugan var det tidig sommar och riktigt varmt. Som jag vandrade där på stigen kände jag mig plötsligt förföljd och när jag vände mig om såg jag att jag fått sällskap av en flock kor som uppenbarligen tyckte det var mer spännande att ta rygg på mig än att beta och idissla i trädens skugga.
Stigen slingrade sig fram genom det böljande odlingslandskapet från bilparkeringen och bort mot stugan. Skogen närvarande naturligtvis, och så där framme; en man i vit skjorta, väst och hatt. En gitarr.
Var det månne Dan Andersson själv som återuppstått vid den stuga där han författade några av sina finaste alster? Nej, naturligtvis inte, men väl Jimmy Tingstedt, en av de fantastiska guider som till musik berättar historien om Anderssons liv från födelsen i skolhuset i Skattlösberg till den alltför tidiga döden på hotell Hellman i Stockholm, där man slarvat med vädringen efter att ha använt vätecyanid mot väglöss.

På väg till stugan från parkeringen. Foto, Stefan Strömberg.

På väg till stugan från parkeringen. Foto, Stefan Strömberg.

Ja, till musik får jag historien om Dan Andersson liv. Resan som tonåring på egen hand till USA. Utbildningen på Brunnsviks folkhögskola. Kärleken och skapandet. Och så döden då förstås när han var på väg att söka jobb på en tidning i Stockholm.
Tingstedt ömsom sjunger fram och ömsom berättar om det hårda livet där fadern först var lärare och sedan torpare och skomakare. Här fanns bröder; en syster som dog och en som överlevde.
Kärleken hette Olga och hon var gravid när Dan Andersson dog. Såväl på moderns som faderns sida fanns skogsfinnarna. De som kommit vandrande från öst och nyttjade svedjebruket för att få rikliga skördar.
Ja, så var det och när Dan Andersson föddes var det också kamp om den skog som, precis som idag, skulle räcka till allt. Överallt eldades det. Milorna krävde mycket ved när järnet skulle fram och det som låter så vackert i ”Omkring tiggarn från Luossa” var ett hårt slit som man kan bevittna överallt i det på natur, kultur och historia så rika område som kallas Bergslagen.

I stugan. Foto, Stefan Strömberg.

I stugan. Foto, Stefan Strömberg.

Inne i Luossastugan, som sköts om av Skattlösbergs bygdegille, finns en bokhylla, en gitarr och ett skrivbord kvar som minne av Dan Anderssons liv och gärning. Tillsammans med naturen, Jimmy Tingstedts sånger och berättelser och poetens egna ord, skapar de en bild av en orolig själ, en sökare, en man som ville mer med sitt liv än att följa i sin faders spår i hembygden.
Sedan 1988 – då det var 100 år sedan Dan Andersson föddes – firas varje år Dan Anderssonveckan, en vecka som i själva verket är nio dagar med musik, poesi, olika aktiviteter och som avslutas med Luossafesten den första söndagen i augusti.

När jag lämnar Luossastugan och trubaduren med sin gitarr hör jag fortfarande sången från lägerelden och minns min mamma och hur vi tillsammans lyssnade på den melodi som fått nytt liv med mina besök i Skattlösberg. Och när jag en stund senare passerar Brunnsviks folkhögskola och följer riksväg 66 längs med sjön Väsman är det inte längre en flock nyfikna kor som följer mig utan en poet som skrev sin och bygdens historia och som lämnade oss med en sorgsen undran om vad han skulle ha åstadkommit om han fått leva lite längre.

Stefan Strömberg, författare, har skrivit denna text och mer av honom kan du läsa i ett blogginlägg från 3 oktober 2022 samt i Magasinet 2021 och 2022

Ta sig dit
Skattlösberg ligger 35 km nordväst om Ludvika,
mellan Sunnansjö och Fredriksberg (väg 245).
Från parkeringen går man sedan 800 meter.

Här kan du läsa om Skattlösberg och Luossastugan på Ekomuseum Bergslagens hemsida.

På tur i ekomuseet och utanför.

Då och då anordnar vi en resa eller en inspirationsdag för alla som på något sätt är aktiva i någon av ekomuseets miljöer. I år gick resan till Trångfors smedja, Strömsholm, Borgåsund, och så Kungsör, med Miniature Kingdom och Himmelsberga hembakt i Kungsgården.

Oden vid Trångfors.

Oden vid Trångfors.

Trångfors smedja, Hallstahammar.

Trångfors smedja, Hallstahammar.

Taxi Skinnskatteberg startade tidigt mot Ludvika och Smedjebacken där några klev på, och fortsatte via Söderbärke, Västanfors och Surahammar till Trångfors strax utanför Hallstahammar.

Där finns en smedja och ett enormt kolhus, med anor sen tidigt 1600-tal. Då anlade en Adolf Willemsen en liten smedja här.

Nuvarande smedjan byggdes 1875 och den lades ner 1915 redan. Vi fick gå in i labbit och fika, goda mackor, hembakta bullar och kaffe i termos, från Skantzen – och till kaffet hörde vi talas om projektet Älskade Västmanland, som Helena Arnell och Lina Sporrong berättade om. De arbetar på Västmanlands läns museum och projektet har just börjat, så det har inte riktigt hittat formen än – mer kommer om det här i bloggen längre fram.

Efter fikat var det guidning, vi delades upp i två grupper och guiderna Owe och Ingemar tog vid. Smedjan ligger vackert mellan Strömsholms kanal, där båten Oden låg vid bryggan, och forsen. Bakom kolhuset finns ”ungdomens källa” och i kolhuset ser man rampen där hästarna drog runt med de så kallade kolryssarna fullastade med träkol, som skulle användas i härdarna i smedjan.

Det finns inte så många välbevarade kolhus kvar, i ekomuseiområdet är det det här, det i Högfors och det i Karmansbo, sedan finns kolhuspelare kvar på flera ställen, exempelvis i Trummelsberg och Flatenberg.

Kolhuset i Trångfors.

Kolhuset i Trångfors.

I själva smedjan ser man det stora nyrenoverade vattenhjulet, vattenrännan som renoveras nu, mumblingshammaren, härdarna. När allt fungerar här så demonstreras färskning, alltså att man värmer tackjärn i härdarna och sätter igång mumblingshammaren som slår på det uppvärmda, mjuka järnet.

Vi for vidare mot Kanalbyggnadshyttan, där Strömsholms Kanalbolag AB har sin verkstad. VD Carina Janzon tog emot och började med att visa oss, utanför hyttan, hur man mäter och tänker när det gäller att skaffa virke till reparationer och renoveringar av slussar och murar. Det är ingen liten process och det börjar bli svårt att få tag på virke som fungerar. Nu används fura, längre fram blir det troligtvis lärk som kommer att få användas, när det inte finns fura kvar.

I Kanalbyggnadshyttan.

I Kanalbyggnadshyttan.

Inne låg ett slussportpar från Ramnäs på reparation. De var rejält stora, men kallas ändå för ett ”lillpar” eftersom de hör till de mindre i kanalen. Hela kanalen är ett byggnadsvårdsminne, och allt sker enligt gammalt sätt, reparationer, vilka material som används etcetera. Man reparerar och bygger ibland åt andra kanaler också, på vintern när man har tid över.

Nu började vi bli hungriga – färden gick till Borgåsund och hamnmagasinet där, där numer Borgåsunds restaurang ligger. I magasinet finns stångjärn på golvet och små högar med järntackor ligger här och där – detta var ju tidigare ett av de förråd där järn förvarades, när det transporterats ner från Bergslagen via kanalen, och skulle vidare till Stockholms järnvågar och världen.

Stekt strömming i Borgåsund.

Stekt strömming i Borgåsund.

Stekt strömming, potatismos, lingonsylt och pressgurka avnjöts, liksom en god chokladtryffel till kaffet – innan en liten rundtur i Borgåsund och Strömsholm tog vid.

Gävlebocken brinner.

Gävlebocken brinner.

Därefter for vi mot Kungsör och Miniature Kingdom. Som de ”ekomuseiare” vi är tittade vi förstås efter vilka av ekomuseets platser som fanns med: Färna herrgård, Fridabacken i Klackbergs gruvområde, Polhemshjulet och besökscentret i Norberg var det vi kunde se.

Annars fanns där det mesta från vårt avlånga land. Gävlebocken som brann var tjugonde minut, LKAB’s stora gruva i norr och vår fina huvudstad. Ett besök rekommenderas verkligen, här kan man gå länge och titta!

Vi var fortfarande mätta efter lunchen, men många hade en lång kväll framför sig på bussen – inte minst Hasse som startade tidigast av alla i morse! – så nu var det fikadags igen, på Kungsgården där Himmelsberga hembakt hade fixat rejäla och mycket goda smörgåsar som många dock valde att stoppa i en påse och ta med för att äta senare. Tid fanns för att titta på samlingarna på övervåningen och modellen av hur udden där kungsgården ligger såg ut på 1700-talet.

Miniature Kingdom.

Miniature Kingdom.

Fika, Himmelsberga hembakt.

Fika, Himmelsberga hembakt.

En liten tipspromenad hade vi att lösa under bussfärden, den rättades och vinnarna fick sina priser.

Hemfärden gick mestadels i tystnad, vi var trötta efter en lång och intressant dag. Tack till alla som följde med och till alla som tog emot oss under dagen!

I Kungsgården.

I Kungsgården.

Taxi Skinnskatteberg, Hasse.

Taxi Skinnskatteberg, Hasse.

Schisshyttan – jag vandrar genom vacker natur, reser i tiden.

För exakt 100 år sedan, 1922, genomfördes den sista blåsningen i Schisshyttans masugn. En epok gick i graven. Ja, en era var över, men när jag vandrar den fyra kilometer långa vandringsleden är det inte bara små brusande forsar, amiralfjärilar, ekorrar och spännande stigar som möter mig, utan också en närvaro av hårt arbetande män som slet för att kunna få ihop till mat för dagen åt sig själv och åt familjen.
 
 

Skrivet av Stefan Strömberg, författare. Foto Stefan Strömberg.
Kartan kommer från vandringsfoldern om Schisshyttan, som finns att ladda ner här.
 
Det var Gustav Vasa och hans bröder som ägde marken några kilometer nordväst om Smedjebacken där det redan på 1500-talet fanns en hytta. 200 år sedan anlade Sven Rinman, som brukar kallas den svenska bergshanteringens fader, ett laboratorium i Schisshyttan som gjorde området känt över hela Sverige och höjde kvalitén på stålet.

Med Rinman och hans framgångsrika experiment förs ytterligare en dimension till upplevelsen av natur och hårt slitande arbetare. Det var här den svenska industrins framgångssaga tog sin början. Just här i den vackra naturen mellan Ludvika och Smedjebacken. Inte bara på denna plats förstås, men precis som man gör i Lapphyttan – av somliga kallat 1100-talets Silikon Valley – utanför Norberg, kan man känna hur historiens vingslag förenar sig med den bris som sätter trädtopparnas grenverk i rörelse.
 

Jag har med mig kaffe i termos och några hembakade hallongrottor som tillsammans med ett sittunderlag, en vindjacka och ett anteckningsblock fyller min ryggsäck när jag långsamt följer den markerade stigen och jag tar mig tid att stanna vid de tydligt utmärkta stationer som berättar om Schisshyttans aktiviteter. Mest berör mig det som handlar om det hårda slitet dag ut och dag in. Masugnen var i drift dygnet runt och jag funderar över vad alla de arbetare som levt sina liv här i Bergslagen tänkt på och hur deras hopp och framtidsdrömmar en gång såg ut.
 
Omgivningarnas skönhet kontrasterar mot den verklighet som levdes kring masugnens värme. Denna gång får jag sällskap av den vackra sorgmantelfjärilen när jag dricker mitt kaffe och njuter hallongrottorna sittandes på en stubbe. En annan gång var det just flygfärdiga rödhakeungar på en gren strax intill. Under sensommaren och den tidiga hösten är kantarellerna många längs den trolska stig som slingrar sig genom såväl underbar John Bauerskog och böljande gräs som vid kanten av ett kalhygge som påminner om den moderna människans fortsatta intresse av de råvaror som vår jord tillhandahåller.
 
Allra mest tycker jag om att gå här när det regnat mycket. Då hör jag hela tiden hur vattnet söker sig nedför sluttningarna genom både naturliga forsar och anlagda fåror och det är inte svårt att förställa sig hur man använde fallhöjden för att få ut energi till verksamheten.
Ute vid grusvägen igen väntar Schisshyttans vackra herrgård som byggdes redan 1735 och som i dag är ett konferenscentrum med möjlighet att övernatta. Tillsammans med sjön Schissen bildar den en tidlös tavla som både rymmer allt vad man kan begära av skönhet och samtidigt är en påminnelse om skillnaderna mellan dem som hade vad de behövde och mer därtill och de vars värld inte sträckte sig längre än till arbetet, det enkla hemmet och ett och annat kyrkobesök.

 
Mossbeklädda stenbumlingar, väldiga träd som fallit, vattenfåror som skapats av stenar som staplats på varandra, husgrunder efter arbetarbostäder, herrgården och så Lustigkullagruvan… Tillsammans skapar de en berättelse som är omöjligt att inte beröras av. Och det är egentligen inte särskilt länge sedan aktiviteterna upphörde om man tänker efter, även om 100 år kan tyckas mycket.
Korsar man sedan vägen från utgångspunkten där bilen parkeras och informationstavlan finns, hittar man spännande våtmarker med sångsvanar, tranor, knipor och hägrar om årstiden är den rätta.
 
Själv känner jag mig alltid uppfylld av en inre frid och en ödmjukhet inför det som varit och den underbara natur som finns överallt här i Bergslagen när jag lämnar Schisshyttan. Jag upplever dock inte någon saknad eftersom jag vet att jag snart kommer att återvända till det som kommit att bli en av mina favoritplatser när jag vill göra en utflykt.
 

Karta över Schisshytteområdet

Schisshytteområdet


 
Ta sig dit
I Smedjebacken tar du av mot Morgårdshammar
och följer sedan vägen mot Gubbo som du
passerar. Efter en knapp mil har du parkeringsplats,
med informationsskylt, på vänster sida.

 

#schisshyttan #vandringsled #smedjebacken #bergslagen #museum #historia #ekomuseum #vandringsfolder #visitvästmanland #visitdalarna #besöksmål #hytta #svenrinman #starbobruk

 

 

 

Järnruttenveckan är igång.

Semestertips!
Mellan 2 och 10 juli har vi något som kallas #järnruttenveckan.

Det är att alla försöker anordna åtminstone en aktivitet under den tiden och alla aktiviteter sammanställs i en dag för dag-kalender under veckan.

Detta för att visa alla hur mycket det finns att göra i Ekomuseum Bergslagen, i en överskådlig tabell.

Det händer alltid lika mycket i ekomuseiområdet på somrarna, men resten av tiden finner man aktiviteterna genom annonser, Visit Dalarna, Västmanland turism och lokala turistbyråer och info-points.

Många av platserna har dessutom öppet året om – det finns alltid saker att upptäcka i Ekomuseum Bergslagen, Sveriges största museum.

Här finns programmet.

 

 

 

#järnrutten

Malmen på väg till stencirkel i Stockholm.

Inför 50-årsdagen av den första FN-konferensen om miljön, skapas en minnesplats i form av en stencirkel vid Folke bernadotte-bron på Kungliga Djurgården i Stockholm, intill Etnografiska museet. I mitten av den cirkeln, omgiven av stenar från Sveriges 21 landskap, står ett malmblock från Grängesberg.

Grängesbergsblockets färd till New York. I FN-byggnaden i New York finns ett meditationsrum, inrett av svensken Dag Hammarskjöld, från Jönköping, som var Förenta nationernas generalsekreterare 1953 – 1961.
Rummet skulle finnas för medarbetare i fn-familjen att finna ro i, i en orolig värld och med viktiga och ibland tunga arbetsuppgifter, och mitt i rummet står ett enormt, 6 ton tungt, block med malm från gruvorna i Grängesberg i Bergslagen.

Dag Hammarskjöld skrev, angående detta malmblock: ”The stone in the middle of the room reminds us also of the firm and permanent in a world of movement and change. The block of iron ore has the weight and solidity of the everlasting. It is a reminder of that cornerstone of endurance and faith on which all human endeavor must be based.

The material of the stone leads our thoughts to the necessity for choice between destruction and construction, between war and peace. Of iron man has forged his swords, of iron he has also made his ploughshares. Of iron he has constructed tanks, but of iron he has likewise built homes for man. The block of iron ore is part of the wealth we have inherited on this earth of ours. How are we to use it?

Länk till FN’s sida om meditationsrummet.
Bilden högst upp i inlägget kommer från adressen ovan.

Ett nytt Grängesbergsblock till Stockholm. Under hösten 2021 kontaktades Ekomuseum Bergslagen av Kajsa Dahlström, på Globeträdet, som är en ackrediterad NGO (on Governmental Organisation) till FN’s miljöprogram och som har ECOSOC-status i FN.

 

Samtalet handlade om ifall det skulle vara möjligt att få fram ett nytt malmblock från Grängesberg inför en ceremoni kring 50-årsfirandet av världsmiljödagen. Planen om exakt hur stenen skulle användas, och var, växte fram hos Globetree vartefter och slutligen ”slöts cirkeln”.

Vid Folke Bernadotte-bron på Kungliga Djurgården i Stockholm, intill Etnografiska museet, kommer det att skapas en stencirkel, med en sten från Sveriges alla 21 landskap. I mitten av stencirkeln ska malmblocket från Grängesberg stå, format så att har samma proportioner som malmblocket i FN-byggnaden. Det nya Grängesbergsblocket symboliserar alltså inte Dalarna utan är en koppling till malmen i New York.

Grängesbergs gruvområde är en del av Ekomuseum Bergslagen och Olof Långberg, ordförande i Mojsens gruvcentrum i Grängesberg, kontaktades. Han samlade ett gäng kunniga och erfarna gruvkännare i området och de gav sig ut, mitt i vintern, för att hitta ett nytt malmblock. Under tidig vår kom Kajsa Dahlström till Grängesberg för att välja ett lämpligt block bland de man hade hittat.
Detta block transporterades av Lars-Erik ”Skrotis” Andersson, Gräv och Schakt, Grängesberg, till företagets gårdsplan. Där låg det i väntan på vidare transport. Härnäst gick färden, med Jale transport som sponsor!, till Wasasten i Mångsbodarna i Älvdalen, för att där bearbetas och sedan transporteras vidare till Stockholm.

Stenar från de olika landskapen fraktas nu från hela landet, till Stockholm. Den 5 juni kommer de att vara på plats inför den stora jubileumsdagen.

Från Dalarna kommer en bit porfyr att placeras i stencirkeln, och från Västmanland ett stycke dolomit.

Foto Jale, som även sponsrade transporten. Malmblocket som valdes ut.Invigningen av stencirkeln Only One Earth. Den 5 juni är Världsmiljödagen och det är nu alltså 50 år sedan den första FN-konferensen för miljön hölls, på initiativ av Sverige. Det är den konferensen och det initiativet som nu ska högtidlighållas i och med invigningen av stencirkeln där malmen från Grängesberg ska stå i mitten.

Detta blir en barnens mötesplats. Det blir också en barnens ceremoni. På eftermiddagen kommer barn från hela landet att presentera stenen från varje län i stencirkeln. Cirka två minuter per sten finns i programmet, då får man höra just den stenens ursprung och historia och vad barnen önskar sig av framtiden. Se bilderna för det preliminära programmet för dagen.

Önskas kontakt med arrangörerna, maila Kajsa på: kajsa@globetree.org

 

 

En tanke att leka med: Järnladies 2.0.

Ibland leker vi med tanken om att låta ge ut Järnladies 2.0.
Boken Järnladies kom ut 2011 och finns nu i en tredje utgåva, den har varit och är så populär att böckerna ständigt går åt.
I den läser du om ”arvtagerskor, änkor, brukspatronessor husjungfrur, mjölkerskor, kolarhustrur, författare, konstnärer och några till” som det står i baksidestexten.
Vilka kvinnor i Bergslagen skulle du vilja läsa om, OM vi nu skulle ge ut ”Järnladies 2.0” – eller vilka av dem som är med i Järnladies skulle du vilja veta mer om?
De som är med i Järnladies är:
Änkedrottningen Katarina Stenbock
Arvtagerskan Ebba Brahe
Järndynastin Anna Mackeij, Eva Höök, Anna Kristina Mackeij
Järnets grand dame Catarina Bröms
Professorskan Brita Behm
Strategen Maria Hoffman (fortsättning nedanför bilden)

Assersorskan Sophia Christina Lilliestierna
Anmodern Alleta Maria Söderhielm
Husjungfrun Clara Hammarin
Kolarhustrun Karin Abrahamsdotter
Mjölkerskan Brita-Stina Rahm
Tvätterskan Anna Nordell

Änkan Anna-Stina Knas
Porträttfotografen Caroline von Knorring
Hotelldrottningen Wilhelmina Skogh
Konstnären Fanny Brate
Direktörshustrun Ruth Randall Edström
Prästfrun Eva Timm

Åldfrun Ida Leuhusen
Värdinnan Hedvig Ulfsparre
Konditorn Elsa Andersson
Industrimålaren Ragnhild Nordensten
Hemmadottern Florrie Hamilton
Socialisten Maj Hirdman

Pionjären Inez von Schoting
Snillenas vän Anny Wernström och
Författaren Annalisa Forssberger.

Så här till Internationella kvinnodagen passar det bra att fundera på vilka kvinnor, som jämsides med männen, har skapat, både det Bergslagen som vi ser i alla Ekomuseum Bergslagens miljöer och hela Sverige så som det ser ut idag.

Ebba Brahes lusthus renoveras.

Den som kommer till Ebba Brahes lusthus nu blir kanske förskräckt, där är sig inte likt. Huset är upplyft på land, de små broarna på var sida likaså, och vattendraget huset normalt står i är torrlagt.

Här pågår en stor renovering som Skinnskattebergs kommun, som köpt huset för att kunna ta på sig ansvaret för dess framtida skötsel, har arbetat för i flera år. I samarbete med Länsstyrelsen och Jordbruksverket har man sökt pengar och noga planerat arbetet.

Det sägs att lusthuset är byggt år 1636. Det fyller alltså snart 400 år. Efter renoveringen kanske det kan stå i fyrahundra år till.

Problemen nu har delvis berott på att stigande och fallande vatten har gjort grunden under huset ostadig, den har börjat luta alltmer. Nu ska den göras om, det är därför vattnet har dämts upp. Att grunden står i vatten påverkar förstås också träet som huset är byggt av.

I det här klippet kan ni se timmermannen Peter Ström berätta om hur man byter ut materialet i de gamla väggarna.

På kultur- och fritidsförvaltningen på Skinnskattebergs kommun arbetar Veronica Dahlberg och i det här klippet berättar hon om restaureringen.

Samtidigt som arbetet med lusthuset pågår samverkar kommunen och Länsstyrelsen även med Sveriges sportfiske- och fiskevårdsförbund för att underlätta upp- och nedströmsvandring för vattendragets olika fiskar.

Ebba överlevde sin man med 22 år. När Jacob dog 1652 blev hon brukspatron på alla de gårdar och bruk hon redan haft ansvar över. Förutom arvet från Jacob hade hon dessutom tidigare ärvt Bockhammars Bruk av sin far.” ”Ebba hade redan lärt sig mycket av sin man, men nu när det var hon som var ansvarig gav hon sig hän åt alla uppgifter. Hon fick järnhanteringen att öka på sina bruk. Men hon var också noga med att järnet skulle ha rätt kvalitet. Och hon lyckades bland annat skaffa sig privilegier så att hennes bruk fick ensamrätt under tio år för att få gjuta pelare och stänger. Hon var en hårdhudad förhandlare och mer än en gång slutade hennes förhandlingar i tvister, som ibland även ledde till politiska kontroverser.

Ur boken Där eldarna dånade, utgiven av Ekomuseum Bergslagen 2020.

För information om renoveringsarbetet, följ Skinnskattebergs kommun på Facebook, eller kontakta Veronica Dahlberg på veronica.dahlberg@skinnskatteberg.se

Johan Ahlbäck, arbetets målare.

Ekomuseum Bergslagen finns till viss del tack vare konstnären Johan Ahlbäck och hans konst, som gjorde att man började kalla honom för ”arbetets målare”.
Det var när man på Dalarnas museum blev varse hela Johan Ahlbäcks bildskatt som man insåg att bergslagshistorien inte fanns representerad på något bra sätt på museet. Hela berättelsen om hur Ekomuseum Bergslagen kom till kan ni läsa här, klicka på Magasinet 2020 och bläddra till sidan 10.
Johan gick i skolan i Smedjebacken och redan när han var nio år fick han börja jobba extra på valsverket efter skoldagens slut.
Det bullrade och var omväxlande hett och kallt, folk slet, det var ibland farligt och det hände olyckor. Otäckt för en liten pojke att se. Barnen stod också lågt i kurs, de sågs som billig arbetskraft. Allt detta kom att prägla honom mycket, hela livet.
När han var färdig med skolgången blev han fast anställd på bruket och jobbade där tills han var 27 år. Då kom han in på Carl Wilhelmsons Målarskola, och sedan på Konstakademien där han gick i ett respektive sju år. Han gjorde några uppmärksammade utställningar i Stockholm och sedan återvände han till Smedjebacken 1931, när han var 36 år.
Det han gestaltade i sin konst var just arbetets slit och möda. Man riktigt ser hur de tar i, människorna och hästarna i bilderna. Ibland anar man faran – när det är så tungt och man arbetar utan hjälpmedel så gäller det att inte göra något fel så att en olycka händer.
Medan han var borta och studerade och målade så tittade man hemmavid på hans konst och lät sig inte imponeras. De flesta kunde inte avgöra om målningarna var skickligt utförda eller inte, man såg på motivet och såg sitt eget vardagsslit avbildat på en duk.
Konst skulle vara vacker, inte visa bruket, tvättstugan eller gruvan.
Efter åren på bruket var Johans kropp redan märkt, han hade ont och motverkade det med träning. Han blev vegetarian och en renlevnadsman, som älskade friluftsliv. Han var med och startade Smedjebackens atletklubb och i hans ateljé ligger hantlarna framme.
Men åren efter hemkomsten var tunga och det vände inte förrän i slutet av 30-talet.
Svea Morin hette Johans livskamrat, de träffades 1939. Ett par år tidigare hade Johan blivit omskriven i Metallarbetaren, av konstvetaren Sixten Rönnow. I och med artikeln började man se på hans konst med lite andra ögon – kanske konsten inte var så tokig ändå, kanske Johan med sin konst visade att man gjorde något bra, något svårt och viktigt. Man fick lite respekt för hans verk och synen på honom och det han gjorde började förändras.
Även om minnena av arbetet på bruket fanns kvar, så ljusnade Johans konst efter den artikeln och i och med att han träffade Svea. När han sedan fick sin egen ateljé, den som fortfarande finns kvar och som är ett museum idag, så förändrades konsten igen, verken blev större, färg och ljus förändrades, människorna på bilderna började vända sig mot betraktaren, inte bort.
Johan använde sin ateljé ända fram till sin död år 1973, i över 20 år. Sedan behöll Svea den länge, men frågade så småningom kommunen om de ville ta över den.
Idag är det kommunen som visar lägenheten, som ligger på Vasagatan 18 E i Smedjebacken och på biblioteket har man gjort en utställning om Johan Ahlbäck och hans konst som man kan se utan kostnad när biblioteket är öppet bara inte lokalen är bokad för något möte.
Kommunen lät också bilda Ahlbäckstiftelsen, som delar ut pris till en konstnär som arbetar i Johans anda, och man ordnar Ahlbäckdagarna, med föreläsningar, varje år.