Recension av Där eldarna dånade.

Boken Där eldarna dånade, som Ekomuseum Bergslagen gav ut i november förra året, har redan lästs av många och uppskattas. Det kommer fina recensioner, och här är en av dem, skriven av Lennart Wettmark, för Wermlandiana, som är Föreningen Värmlandsliteraturs medlemsblad.
 
”Falk, Bisse, Där eldarna dånade. Ekomuseum Bergslagen 2020. 248 s.
 
Värmland delar sin historia med Bergslagen och är en del av detta en gång så kraftfulla centrum för svensk tillväxt. Den bruksepok som under tre sekler från 1600-talet satt sin prägel på den värmländska historien startar där.
Hela denna historia har Ekomuseum Bergslagen som uppgift att berätta. Och det har man låtit göra i en attraktiv bok, Där eldarna dånade, med text av Bisse Falk och formgiven av Jenny Findahl. Och fraktagranskad av Jernkontoret.
Tonvikten ligger på järnets historia, men där ryms hela det historiska bergslagslivet på 250 sidor, fyllda med vackra bilder. Där återges natur, gruvor, bruk i spatiösa bilduppslag. Genom århundradena får vi pedagogiskt följa hur järnet alltmer förädlas. Hur innovationer utvecklar och förändrar Bergslagen. Det som börjar som ett sorts kooperativ av bergsmän, ”Bergslag”, på medeltiden, mynnar på 1900-talet ut i stora kapitalkrävande stålverk.
 
I de många bilderna ser vi spåren av historien: övergivna gruvhål och gångar, där inte bara män utan även kvinnor – ”Gruvpigor” – och barn arbetade. Här återges välhållna bergsmansgårdar, bevarade industrimiljöer och herrgårdar, som alla speglar olika epokers välstånd.
 
Arbetsförhållandena är inte lika lätta att återge i bild, men finns i texten beskrivna. Fallolyckor, sprängolyckor i gruvorna. Under 1800-talet växte arbetarnas motstånd mot de svåra arbetsvillkoren, man organiserade sig och försökte förbättra sina villkor på olika sätt (fackföreningar, Norbergsstrejken 1891 – 92).
 
Kvinnorna får plats i boken. Allt från änkor som blev brukspatroner, under 1600-talet t. ex. Ebba Brahe och under 1700-talet Magdalena Elisabet Söderhielm, till Elsa Andersson i Norberg som ”Bakade kakor som ingen annan” och öppnade ett legendariskt konditori 1916.
 
Boken vill inte bara berätta Bergslagens historia, utan också locka oss att resa runt i det nutida Bergslagen och se alla stolta vittnesbörd om en epok.
 
Men också för skolan är boken en guldgruva. Bisse Falk, med en bakgrund som journalist och författare med stor produktion, skriver lättillgängligt också om alla moment i järnmalmens omvandling. Och hon börjar från den verkliga början – när jorden skapades och via magma, jordskalv, krockande kontinentalplattor och inlandsisen utvecklade järnmalmen.
 
I texten förklaras alla de ord som hör ihop med den historiska järnhanteringen. Och förklaringar upprepas pedagogiskt när det antagligen behövs för att i bokens slut samlas i en sammanhållen ordlista. Liksom ett register och andra hänvisningar.
 
Insprängda i boken finns minibiografier över män och kvinnor som spelat en roll i historien, t ex Christopher Polhem, vars uppfinningar betytt mycket för gruvdriften. Dessutom skönlitterära citat, recept, kulturhistoriska glimtar…
Det är alltså en innehållsrik, lättläst och vackert layoutad bok, värd en stor och varierad läsekrets. Och varför inte en resa till Bergslagen.
 
Lennart Wettmark.”

Ny bok om Bergslagen.

Efter två års arbete kommer äntligen Ekomuseum Bergslagens nya bok ”Där eldarna dånade” ut, lagom till första advent 2020.

 

 

Historien börjar med våldsamma vulkanutbrott och går vidare till fyndet av järnet som förändrade livet för så många.
Boken berättar hur Bergslagens historia format det samhälle vi lever och arbetar i här i Bergslagen idag.

 

Detta är inte en vanlig faktabok. Vi har valt att berätta om Bergslagens historia genom de människor som levt och verkat här. Den är en tidsresa genom årtusenden, med personporträtt, faktasidor och vackra bilder, tagna av mer än 20 olika fotografer.

 

Kungar och drottningar samsas med kvinnor och män av folket. Alla har de utfört fantastiska gärningar och var och en har på sitt sätt påverkat och påverkats av bergsbruket.

 

Författaren Bisse Falk har skrivit mer än 40 böcker, både fakta och fiktion. Nu har hon tagit sig an Bergslagen och upptäckt människor och sammanhang som vi alla kommer att fascineras av.

 

Formgivningen är gjord av Jenny Findahl som i många år har gett allt material utgivet av Ekomuseum Bergslagen dess tilltalande prägel.

 

Den kulturhistoriska faktagranskningen är gjord av Jernkontoret.

 

Boken ”Där eldarna dånade” berättar på ett lättfattligt och engagerat sätt om ett Bergslagen där vårt land började sin utveckling mot välfärd och rikedom tack vare järnet som fanns i ett överflöd i bergen.
Den är en kärleksförklaring till Bergslagens natur och till de människor som bott och verkat här.

 

Titel: Där eldarna dånade
Sidor: 248
Mått: 215 x 286 mm
Vikt: 1240 g

 

Författare: Bisse Falk
Formgivning: Jenny Findahl, snowtrail.net

 

Pris: 339:- inkl. moms
Porto: tillkommer

 

Återförsäljare: välkommen att kontakta kansliet, Malin Andersson, malin@ekomuseum.se eller telefon 070 – 376 74 25.

 

Utkommer: 29 november 2020.
Beställning: Beställ redan nu för snabb leverans då boken utkommit.
Kontakta Malin Andersson, malin@ekomuseum.se eller telefon 070 – 376 74 25.

Surahammars hjulsmeder smider än.

Hjulsmederna sätter sin prägel på Surahammar. Den stora statyn framför ingången till biblioteket heter just hjulsmeden.

När bruket grundades här smiddes nog inte så många hjul – det var på 1500-talet. 1865 var det dags, efter mer än 300 års produktion på bruket började man tillverka det Surahammar blev känt för: järnvägshjul och -axlar.

I bruksmuseet, som finns i en byggnad från 1840-talet, kan man se hur arbetsplatsen såg ut förr. Hit togs tackjärn som smiddes till hjul.
Även här finns en skulptur. Dessa hjulsmeder är belysta så att skuggan på väggen tycks röra sig, som om de fortfarande var i arbete…

Och arbetar med hjultillverkning gör man inte långt därifrån, på Lucchini som nu är italiensk-ägt men som alltså fortsätter en snart tvåhundraårig Surahammartradition. Undrar om någon som arbetar där har haft förfäder som arbetat i det som nu är bruksmuseet.


Runt bruket kan man promenera, från hembygdsgården och Stenhuset, till mc-museet, förbi Lucchinis lokaler, det stora gamla brukskontoret och förbi bruksmuseet – över bron till slussen och så längs stora vägen så att man passerar herrgården på sin väg tillbaks till startpunkten. Det finns skyltar uppsatta så att man kan läsa om allt som hänt här och se bilder av hur det såg ut förr.

Bruksmuseet kan du få guidade visningar på året om, liksom på mc-museet och hembygdsgården. Stenhuset har utställningar och café året om (just nu förstås med restriktioner på grund av covid-19). Lucchini har jag haft turen att få besöka, de har av eget intresse satt upp en skylt, likadan som de övriga på Suravandringen, utanför sin entrédörr.

Nästa gång du åker tåg, tänk på att hjulen på tåget troligtvis är tillverkade i Surahammar, resultatet av en månghundraårig tradition.

Ett helt Bergslagen på en enda plats.

Hembygdsgårdar, bygdegårdar och friluftsmuseer är ofta ett koncentrat av ett område, med ett eller flera hus som är byggda på platsen och sedan ett antal byggnader som är ditflyttade i efterhand, men som hör ihop med platsens eller områdets historia.

Ludvika Gammelgård och Gruvmuseum är det precis så. Platsens ryggrad är den gamla bergsmansgården, byggd just där, och sedan finns en massa fler hus runt omkring, ditflyttade.

I bergsmansgården bodde två familjer, huset ägdes av två bröder och de gifte sig – med ett par systrar! Detta var på 1600-talet och då hade det varit människor på gården redan i åtminstone hundra år.

I köken finns de stora spisarna med tunga grytor av järn. Spinnrockar, vävstolar och annat som var nödvändiga arbetsredskap för att klara att få i sig mat och få kläder på kroppen finns i huset. Tallrikar, bestick, glas, en pottstol, de stora matsalsborden med ordentliga skrapmärken i, sängarna med bolster, råttfällor, barnens leksaker… Här kan man gå länge och titta, och man får kontakta föreningen och boka visning för att komma in här.

Resten av gården står öppen hela sommaren – nu månaden augusti ut, varje vardag 09.00 – 15.00. Då kan man se samlingar på teman som skomakeri, snickeri, tvättstuga och man kan gå in i nostalgimuseet eller dräktkammaren och många andra rum och titta. Det finns höns och kaniner. Det jättefina mineralmuseet är ett äventyr som berättar om malm och mineraler. Och så den fina örtagården.

På andra sidan järnvägen finns gruvmuseet, där du kan följa gruvarbetet från den tiden man eldade och spettade loss berg, till modern gruvdrift. Då och då startas stånggången. I närheten odlas det, det finns bin och får här på somrarna.

Du går alltså runt och tittar själv i de olika öppna husen. Och vill du veta mer så bokar du en visning, av gammelgården eller gruvmuseet eller både och.

Det är rätt så vanligt att släktforskare kommer på besök. De har fått reda på att en släkting har bott eller arbetat i något av husen, eller på någon plats som ett av de här husen har stått på.

Fascinerande på dessa gårdar är att se hur vi har bytt kunskap med tiden. Det de kunde då kan inte vi nu och mycket av det som hör vår vardag till nu skulle de inte begripa!

Ekomuseum Bergslagens kansli ligger på Gammelgården i Ludvika och järnvägen går precis intill – då och då när tåget kör förbi tänker jag på vad de som levde i bergsmansgården på 1500 och 1600-talet skulle ha tyckt om det färdsättet…

Utvalda konstnärer till Ekomuseum Art Space 2020

Ekomuseum Art space 2020

 


Under maj månad utlystes ett unikt konstnärsresidens för sommaren 2020. Nu har Neringa Stjernman och David Molander utsetts till residenskonstnärer i Ekomuseum Art Space 2020 och får tillbringa sommaren i den unika kulturhistoriska miljö som slussar och omgivning utgör längs Strömsholms kanal.

 

 

 

Residensvistelsen består av; en resa, en residensplats och en presentation i form av en tillfällig installation på tre platser. Vistelsen börjar med en 7 dagars båttur genom Västmanland längs Strömsholms kanal. Resan startar i Borgåsund 2020-06-30 och avslutas i Fagersta 2020-07-06.

 

Juryns motivering

 

 

 

Neringa StjernmanNeringa Stjernman

 

 


Neringa Stjernman

 

 

 

Arbogabaserade Neringa Stjernman har ett genuint intresse för kulturarv och en stark utgångspunkt i platsers historia och deras fysiska och immateriella beståndsdelar. Med ett ekologiskt perspektiv sprunget ur jorden och med digitala metoder aktualiserar hon frågor om industrihistoria, nutid och människans förhållningssätt till landskapet som tillgång. Neringa Stjernmans konstnärliga process rör sig i gränslandet mellan olika konstnärliga tekniker och synliggör människoöden likt avlagringar i jorden. Genom reseanteckningar, arkiv och platsspecifika material vill hon porträttera människor som befolkat denna res- och transportväg i Västmanland och på så sätt synliggöra nya perspektiv från platsen. Genom den utforskande processen väcks tankar till liv och bjuder in till fördupningar och samtal. Juryn tar fasta på Neringas forskande blick på Västmanland och inkännande materialinhämtning och ser fram emot mötet mellan hennes spännande konstnärskap och Strömsholms kanal.

 

Neringa Stjernman har studerat på konsthögskolan i Vilnius och fördjupat sig i traditionella tekniker i Japan. Hennes verk finns representerade både i Sverige och internationellt och hon rör sig fritt mellan digitala och traditionella tekniker.

 

neringa.stjernman@gmail.com
Tel 072-865 36 17

 

David Molander

 

 

 

David Molander

David Molander

David Molanders starka konstnärskap väcker fascination och engagemang.
Med digitala tekniker och med utgångspunkt i insamlat material bygger han samman nya visioner av platser och händelser, ofta med kulturhistorisk förankring. Han involverar gärna andra i processen och på ett inkännande sätt skapar han egna byggstenar av berättelser, material och lokalt kunskapsutbyte.
Med sitt intresse för släktforskning söker han kunskap om platser ibland annat Västmanland och ser kopplingar som han vill fördjupa. Stor nyfikenhet, kunskapsinhämtning, en drivkraft och skärpa i att skildra och tolka både platser och skeenden löper som en röd tråd i David Molanders arbete. Juryn ser med stor glädje fram emot det oupptäckta och vad som kan uppstå i hans konstnärliga process i växelverkan med människor och platser längst Strömsholms kanal.

 

David Molander (f. 1983) har studerat på högskolan för fotografi i Göteborg samt på Harvard i Boston. Han har ett mångsidigt konstnärskap och arbetar så väl i urbana, kulturhistoriska som i konstinstitutionella miljöer, med både offentliga, onlinebaserade och digitala videoverk.
David Molander finns representerad i flera samlingar i Sverige och internationellt, han har fått Beckers konstpris 2014 och Hasselbladstiftelsens Victor stipendier 2011, samt Harvard GSD Loeb Fellowsip 2017.

 

david@davidmolander.com
Tel 070-496 08 08

 

Vi vill tacka alla sökanden för väl genomförda och intressanta ansökningar!

 

Ekomuseum Art Space 2020 genomförs inom projektet Ett kulturliv för alla Konst i samverkan mellan; Fagersta, Hallstahammar och Surahammars kommuner, Strömsholms kanal AB och Ekomuseum Bergslagen.

 

 

 

Kontaktpersoner

 

 

 

Maria Lindgren
Kulturutvecklare Bild och form, Region Västmanland
maria.lindgren@regionvastmanland.se
tfn 021-17 38 26

 

Anna Törrönen
Konstfrämjandet Västmanland
vastmanland@konstframjandet.se
tfn 073 779 93 78

Utflykt till en smedja.

Karmansbo smedja ligger intill Hedströmmen. Inuti är den näst intill intakt, så som den såg ut när den senast användes 1958. Den första smedjan här byggdes redan på tidigt 1600-tal.

 

Den vita smedjan intill ån.

Den vita smedjan intill ån.

Om du har turen att kunna åka hit till Järnets dag, varje sensommar, så får du se gubbar i vita ”lusselinnen” som valsar järn. Det ser dramatiskt ut. En bit hett järn pressas in i valsen, kommer ut något smalare, pressas in i nästa vals, kommer ut ännu smalare och så vidare, tills det ringlande, glödande järnet har blivit så tunt som man vill ha det.

Det gällde att arbeta snabbt, innan järnet svalnade och inte gick att valsa mer.

 

Foto Örjan Svane. Valsning på Järnets dag.

Foto Örjan Svane. Valsning på Järnets dag.

 

På visningarna här – som du kan boka in året om, bara det inte är för mycket snö för att ta sig fram till dörren – så får du se blåsmaskinen igång, det pustar och gnekar, den var en modern och effektiv uppfinning som såg till att ugnarna fick syre. Det fungerade bättre än de gamla blåsbälgarna som användes tidigare.

 

Blåsmaskinen inne i smedjan.

Blåsmaskinen inne i smedjan.

 

I ugnarna lade man in tackjärn från masugnen i hyttan. Det här järnet innehöll för mycket kol som gjorde det sprött. Nu skulle kolet bort.
Man sa’ att man färskade järnet. I hettan brann kolrester i järnet bort så att kolhalten sänktes – när järnet kom från hyttan var kolhalten ungefär 4%, när man var klar i färskningshärden var halten strax under 1%. Då var järnet smidbart och hållbart.

Skulle man råka få bort för mycket kol så blev järnet istället alltför mjukt – sådant järn kallades för ”blötjärn”.

 

Här färskas järnet i en färskningsugn.

Här färskas järnet i en färskningsugn.

De där ”lusselinnena” som smederna har på sig på Järnets dag – det är blaggarnsskjortor. Smederna hade sådana förr, ofta med bara strumpor och träskor till, en keps på huvudet och trasor lindade om händerna. Det handlade om arbetsmiljön: det var varmt att färska och valsa järn! Skjortans grova lintyg brann det inte hål i så lätt, så om det stänkte från ugnar och järn så höll tyget ändå. Lite sval luft kunde fläkta in under skjortfållen som satt i knähöjd. Ordet ”blaggarn” kommer från ”blånad, blågarn” som var det grövsta som blev kvar när man gjorde tyg av lin. Blågarnet tog man till smedsskjortorna: blaggarnsskjortor.

 

De som vävde skjortorna bodde i smedsbostäderna en bit från smedjan. Den långa vita längan med dörr på dörr in till små arbetarlägenheter ligger bara en bit från smedjan. Här fick en vävstol lov att få plats i kök eller kammare. Smedshustrurna hade hand om barn, det lilla hushållet som hörde till lägenheten och de jobbade dessutom på bruket: kanske inne i herrgården, eller i ladugården eller med tvätt, bakning eller i jordbruket.

 

Inne i en av arbetarbostäderna.

Inne i en av arbetarbostäderna.

 

Området är vackert, en liten lekpark och många picknickbord finns kring arbetarlängan och smedjan. Det gick åt mycket kol till ugnarna i smedjan – kolhuset står kvar och kan hyras till fester.

 

Inne i kolhuset.

Inne i kolhuset.

 

Att promenera längs ån är härligt, en bit söderut ligger Hedströmmens naturreservat, med lämningar efter alla de hammare som funnits här sedan tidigt 1600-tal. Sällsynta fåglar som kungsfiskare och mindre hackspett finns här. Utter och bäver likaså. I de forsande vattnen trivs flodpärlmusslan, som är fridlyst och hotad och som kräver rent, strömmande vatten och rena bottnar för att överleva. Den kräver också öring, vars gälar musslans larver bor och äter parasiter i, innan de utvecklas till musslor. Det finns information om var du köper fiskekort uppsatta i reservatet.

Här finns frodig lövskog, men även några rejäla granar, med en omkrets på stammen på omkring två meter i brösthöjd!

Genom reservatet, som är ett omtyckt utflyktsmål, går två stigar, en på knappt 500 meter och en på 1,2 kilometer.

 

Lövskog och vatten.

Lövskog och vatten.

Stollberg, hål i bergets topp.

Upp, upp, upp går den långa backen mot Stollberg från Silfhyttan. Grusvägen går förbi tandvärkstallen, så har du tandvärk bör du stanna där på vägen och få hjälp.

 

 

Tandvärkstallen är gammal och reslig. Det sitter spikar i stammen, se om du hittar några. Spikarna har man först petat sig i den onda tanden med och sedan hamrat in i tallen. Då flyttades värken ut ur tanden och togs omhand av tallen…

Eller ”flyttades” och ”togs” – flyttar och tas, snarare, för det fungerar väl än.

 

Tandvärksfri kan du nu fortsätta resan upp mot toppen. Längst upp svänger vägen och när du kommer in på parkeringen är utsikten fantastisk! Skogen böljar sig ner mot Smedjebacken som skymtar i fjärran. Bakom ryggen har du då det inhägnade gruvområdet och utsiktstornet.

 

Om det är det minsta värme i luften känner du en doft av … svavel? … som stiger upp från slaggen som omgärdar marken kring gruvhålen.

Här växer några tussar gräs och inte mycket mer, men en ovanlig liten växt trivs ändå här: fjällnejlikan. Den är ovanlig så här lågt söderut och är en av få växter som klarar av att växa där marken är så kopparhaltig som här.

 

 

Här började verksamheten 1552, med brytning av silvermalm. Sedan har man hämtat blymalm, zinkmalm, limonit med mera här.

All gruvverksamhet avslutades 1982.

 

Föreningen här, Väster Silfbergs vänner, firar 30 årsjubiléum i år. 1 juli är det fest på området.

De har genom åren byggt ett utsiktstorn, så att du kan se ÄNNU längre än från parkeringen, här finns picknickbord och slogbod med eldstad, en av Ekomuseum Bergslagens teknikparker för barn och skyltade vandringsleder och stigar i området.

Och det finns ett utedass, öppet för besökare.

 

 

En stolgång finns, där man alltså kan gå in i berget. Just nu inte ”skrotad” som det heter, när man kontrollerar väggar och tak och ser till att inget sitter löst och kan falla ner på besökare, men annars kommer man genom gången fram till öppningen som mynnar ut i det gruvhål man ser närmast parkeringen.

 

 

 

En liten samlingslokal finns också här, som går att hyra och där det hålls trivselkvällar på sommaren, som föreningen arrangerar.

 

Här går Sméleden förbi, så att du kan ta dig till ett annat av Ekomuseum Bergslagens besöksmål: Schisshyttan.

Då går du genom skogen, förbi skogsdammar där det växer näckrosor på somrarna och vandrar på grusvägar och stigar.

 

Detta är en fantasieggande, vacker och faktiskt lite kuslig plats, med de gapande svarta gruvhålen mitt uppe på toppen av berget.

 

Vackert och kusligt på samma gång i Klackberg.

Det här berget har det hackats, grävts, borrats och sprängts i ända sedan 1300-talet.

Tidigt 1300-tal till och med – då kallades berget för Mons Ferri: järnberget.

 

 

När du kommer in på området från parkeringen finns informationsskyltar, bland annat en med en bra karta över området.

Genast du svänger in här ser du slaggbyggnader. Här finns två märkliga ”torn” byggda av slagg. De är gruvlavar och är byggda över flera hundra meter djupa gruvschakt, I lavarna fanns maskinerierna som skötte ”uppfordringen” ur gruvan, alltså drog upp allt som skulle upp. I en av lavarna kan man fortfarande köra uppfordringsanordningen – boka via Norbergs besökscentrum: 0223 – 290 30.

Det finns också en kalkugn bevarad.

 

 

Det här är ett sådant där område där det växer många speciella växter, tack vare den unika miljön. Det finns skyltar om växter och blommor lite här och där utefter stigarna. En rolig bok, i höjd så att även barn når att bläddra, finns vid stigen i närheten av Blå grottan.

Hela området är fint att promenera omkring i, på små stigar och vägar, där man så gott som hela tiden skymtar något gruvhål inne bland träden. När snön ligger är det inte så skönt att gå här, det sandas inte!

Här bröt man både järnmalm och kalk. Kalk användes i all järnframställning för att lättare skilja slaggen från järnet. En kalkugn finns också kvar, i ena änden av området.

 

 

Men Blå grottan och Storgruvan då? Ja, det är här det blir kusligt. Träbron som går över Storgruvan är stabil och väl inhägnad så någon fara är det inte, men berget sträcker sig högt ovanför och långt nedanför, så det kan suga lite i magen när man går här!

I ena änden av bron kommer man in i en gruvgång. Här kan fantasin få leka, man kan tänka sig hur det var att vara inne i berget utan en utgång bara en bit bort, flera hundra meter ner.

 

 

Alldeles i närheten av Storgruvan och gruvgången ligger Blå grottan, där du går in några meter i berget och ser rakt över ett vattenfyllt hål. Tack vare ämnen i berget ser vattnet alldeles blått ut och mer vatten strömmar ner från ett hål i väggen mitt emot.

 

 

Titta på väggarna i de båda gruvgångarna. Gången in till Blå grottan gjordes tidigare – här användes metoden som kallas tillmakning, när man eldade i berget så att stenen blev porös och så bröt man sig in, eldade och bröt, eldade och bröt. Spåren i bergväggen blir lite ”mjukt rundade” när den metoden används.

I modernare tid sprängde man, som i gången vid Storgruvan, väggarna är här mer söndertrasade och man kan se rester av borrhål där man petat in krut eller dynamit.

 

Ta ett par timmar att promenera runt här. Blåsipporna kommer tidigt, de blommar här nu och fler blir de lite längre fram i vår. Tussilagon lyser också i fjolårsgräset. En härlig plats för utflykter, med gruvhål att ropa ner i, gångar in i berget, trolsk skog och fantasieggande byggnader.

 

Utflykt till Skantzen.

Dagens utflykt på egen hand-tips är Skantzen i Hallstahammar.

Här är det alltid trevligt att gå, extra mycket nu när du kan lyssna på berättelser om de historiska husen och platserna med hjälp av en app i din mobil.

Har du inte mobilen med dig så finns det skyltar på olika platser.

 

Skantzen har fått sitt namn av en borg, en skantz, som fanns här för länge sedan. Resterna av den ligger uppe på berget på östra sidan om vattnet. Dit kan man gå man får då utsikt över Skantzsjön och hela området.

 

Strömsholms kanal går tvärs igenom området, här är det just grävd kanal och det syns – det är en spikrak vattensträcka, med stenbelagda kanter. Det passar ju bra, för Skantzen var själva centrumet när Strömsholms kanal kom till.

 

Här bodde arbetare, här odlades mat till alla som jobbade med kanalbygget, här fanns de som styrde och organiserade det hela, här bodde då och då Johan Ulfström som är personen bakom hela kanalbygget. Härifrån sköttes hela administrationen kring detta enorma projekt.

 

Allt det här kan du höra i appen – ladda ner den i din mobil, här är en länk där du kan se hur den ser ut: 1482911317

 

Med eller utan app kan du gå runt bland områdets alla fina hus. Det är kuskens bostad, bagarstugan, stallbyggnader och lador, bostadshus, huset där Ulfström bodde som kallas Mekanikus och mycket mer.

Det finns en ”teknikpark” för barnen, där de kan köra ångbåt och slussa.

I södra änden av området finns en sluss, du kan promenera på båda sidorna om kanalen och det finns grönytor för barnen att springa runt på.

Inte långt ifrån ligger Åsby, dit går det att gå på en fin liten gångväg längs vattnet och inne i lummig grönska – nåja, inte så lummig nu, kanske, men det är natur och vackra omgivningar.

 

Vatten, natur, vackra hus, spännande historia, plats för barn att leka, picknickplatser – ta gärna med filt att sitta på, det finns många fina backar att sitta i…

 

Det finns en restaurang på området – hur de håller öppet nu i virustider är det bäst att ni kontrollerar med dem: https://skantzenkanalkafe.se

 

Här på området ordnar hembygdsföreningen en massa aktiviteter under året. Grupper kan beställa fika och föreningen kan allt om husen och historien. För att få kontakt med dem och se vad de ordnar under året, läs här: https://www.hembygd.se/svedvi-berg

 

Hembygdsföreningen visar också gärna runt i de fina museerna, men det kanske är bäst att vänta med det tills virusfaran gått över.