månadsarkiv: maj 2012

Brödmässan på Norrbärke hembygdsgård

Lite kyligt och småregnigt, jovisst men det gick galant ändå och det bjöds dessutom på mycket mer än bröd, mjöler, böcker, föredrag och prova-på bakning. Hela hembygdsgården i By (nu har jag lärt mig nåt!) var öppen med diverse aktiviteter lite överallt för övrigt. Föreningen är aktiv!

Thomas Björnhager, ordförande i kulturnämnden, invigde Brödmässan med utställning i skolmuseet på fm och den lilla skolsalen fylldes med folk. Projektledare Eva Långberg hade satt upp ett band som högtidligen klipptes av. Sen var det igång! Kulmen på Leader-projektet Bröd i Bergslagen. Pga vädret flyttade mässan upp till det stora Sädesmagasinet, där det handlades för fullt! Och med föredrag i Bystugan av Manfred Enoksson från Saltå Kvarn. Och kaffeservering med goda bröd i Bellmansgården, där hängde vi en bra stund.

Den här hembygdsgården är mer som en by än en gård. Platsen råkar också heta just By och var centralort i begynnelsen, då när Smedjebacken verkligen ”bara” var en backe med smedjor som hörde samman med järntackeproduktionen vid hyttan längs Kolbäcksån. Norrbärke kyrka byggdes nära By och det bedrevs livlig handel längs en bygata neråt sjön. Det var då det. Sen brann byn 1717 och 28 gårdar eldhärjades, fyra blev kvar och utgör kärnan i dagens hembygdsgård. Centrum förskjöts till Smedjebacken.

Det slingrar sig en landsväg runt hembygdsgården och där finns även flera privatbostäder i gamla hus som man lätt kan tro hör till föreningen – så är inte fallet. Pittoreskt för besökarna som kan kika in på blomstrande små täppor och gårdar. De boende blir väl vana vid att vara omringade av folk som spanar på dem.

Minnesceremoni på Ryssvägen vid Rysstenen

Det var en märklig upplevelse att delta i den minnesceremoni, som genomfördes på Ryssvägen vid Rysstenen i går fredag. Kring den stenen sker sen ett antal år tillbaka en minnesceremoni i maj varje år. Det är en stor gråsten, där några ryssar ristat in stjärnan, hammaren och skäran samt CCCP och årtalet 1944 till minne av sin lägertid.

Blommor nedlades vid stenen, högtidstal hölls både på ryska och svenska. Våra nationalsånger sjöngs i tur och ordning och lokala Lions serverade bröd med korv efteråt. Hela högtiden tog nog två timmar ungefär och betänk nu att detta är mitt i skogen, långt från stora vägen!! Det hela är mycket högtidligt. Igår var det nog ca 100 deltagare som samlades. I sanning en märkvärdig upplevelse. Jag kände mig mycket förundrad.

För att komma till Ryssvägen och Rysstenen ska man passera Krampen och den gamla tvättstugan som hörde till rysslägret och som är det enda som finns kvar i dag. Där öppnar ett minimuseum nu! Det återkommer jag till. Jo, man kör nog minst 6 km bortöver skogen. Och på denna väg kommer varje år en stor buss fullpackad med ryska deltagare från ambassaden, barn och vuxna. Och det kommer diplomatbilar. Ambassadören brukar närvara, likaså landshövdingen samt kommunalrådet från Skinnskattebergs kommun.

Krampen blev ett besöksmål i Ekomuseum 2009 och jag ville ju själv se vad som pågick där, inte bara höra talas om. Den här ceremonin har uppstått för inte så väldigt länge sen, jag tyckte jag hörde 10-15 år… Det var två makar Gunnarsson som började forska kring den inristade stenen och så blev det som det blev. De ville inte att ett stycke rysk historia i Uttersberg skulle försvinna totalt i dimmorna. Ryssarna gjorde starkt intryck på lokalbefolkningen, de byggde inte bara vägar utan arbetade även i skogen. Det föddes en del barn också! Det finns ett starkt behov av att minnas. Och det finns en bok: Krampen och andra ryssläger i Sverige under andra världskriget skriven av journalisten Hans Lundgren. Boken kom 2008.

Engelsbergs bruk och ett seminarium

Igår var jag med om något verkligt intressant – ett seminarium på Engelsbergs bruk som pekade ut möjliga framtida riktningar, så långt man nu kan våga sig på att skåda, och där behovet av ledarskap framhölls. Seminariet hette just: Behovet av ledarskap – för en mänsklig stad och en levande landsbygd.  Och det var inte bara intressant, det var superintressant. Lotta Gröning var projektledare och ledde seminariet. Hon tycktes ha en särskild förmåga att skapa en öppen och trevlig stämning där alla kunde trivas, det var högt i tak med konstruktiva samtal. Lotta Gröning är bra på att kasta ut frågor, även irriterande sådana, man tvingas att tänka efter.

Där var genomsympatiske Lars Stiernkvist, där var moderaternas nye Kent Persson med skarpe Per Schlingmann vid sin sida och där var naturligtvis vänsterpartiets Stig Henriksson, en populär folkvald ledare i Fagersta ”där man fick partiet på köpet”. Ja, där var många fler som jag inte kan rabbla upp här men alla var eniga om att ledarskapets betydelse inte kan överskattas och att förmågan att kompromissa är betydelsefull – förstås. Det sades t ex att ”självständighet och integritet måste bejakas framför partiprogrammet” och ”att det är mycket lättare att bli förlåten än att be om tillstånd”.  Visst är det skönt att höra att politiker inte alltid går i tvångströja, att de har förmågan att kliva över gränserna och framför allt: förmågan att blicka framåt och att de kan lyssna och förstå visionärerna är viktigt. Jag får nog anledning att återkomma till den här dagen.

Och visste ni att det finns en rörelse för new urbanism, en ny sorts stad eller tätt samhälle som ska bygga på andra värden, sånt som trivsel och hållbarhet, ja platser för människor helt enkelt! Med en levande landsbygd in på knuten då förstås – maten måste helst lokalproduceras. Stockholm kan delas upp i öar också. Hållbara städer – andra gången jag hör det på kort tid. Och visst är det samma tankar som Cittàslow-rörelsen? Och allt hänger på ledarskapet, på insikter!

Nu tänker jag genast på de gamla svenska bruken… de var inte alltid så goda platser för där fanns en social stark hiearki på gott och på ont – men själva bruksidén finns inom många av oss svenskar och den kunde kanske omstöpas till urbana miljöer som kan spridas över landet som små öar med ett blomstrande jordbrukande landskap däremellan. Och där inte penningen ensam har hela makten. Vi sitter ju och samtalar på ett gammal järnbruk…joo, det är många tankar i skallen så här dan efter.

Här kan ni läsa om de seminarier som redan varit och även om annat som Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse arbetar med, ex tidskriften Axess.

Magiska Väsman efter jobbet

Kl 21.00 i går kväll gick solen ner över Väsman, jag var ute på stavgång längs sjön. Tur att jag hade min iPhone med mig, så jag kunde ta en bild. Jag tror att Väsman är Ludvikabornas största tillgång. Och ser ni molnet som liknar en jättestor fågel? Den ser ut att komma flygande med natten i sina utbredda vingar.

Vid Roths äng nära Ludvika herrgård satt en flock ungdomar vid en brasa, en hade gitarr med sig. Det var magiskt, en uråldrig förnimmelse kröp på mig, av stenålder.  Att samlas runt en brasa, be till solguden att solen ska stiga upp på himlavalvet även nästa dag…. lite så. Vi bär det där urprimitiva livet inom oss. Men den stora omtalade månen dök inte upp så jag såg den i går tyvärr, den lär ha varit gigantisk.

Igår gjorde Jenny, Snowtrail, och jag klart med boken Älskade Mathilda – 100 brev om kärlek, slit och nöd och den gick iväg till tryckeriet före lunch. In i det sista letade vi fel och vi fann dem – förhoppningsvis alla! Hm. Det finns en chans att ändra nåt smått fortfarande men annars är det bara att se framåt mot leveransen den 5 juni när vi ska ha boksläpp på Västmanlands läns museum. Författaren 90-åriga Birgit Hirdman Rørslett kommer med sonen Øyvind med tåg från Oslo för att vara med. Nu ska boksläppet planeras lite.

Och så väntar även uppdateringar av diverse slag, hemsidor och annat. Och vandringsfoldrarna som jag bara hunnit tänka på ska nu hamna högt upp på listan. Och ett tjänstemannamöte ska jag kalla till, sent omsider! Jag drar igång med sånt. Synd att jag inte har fem huvuden, tjugofem händer och femti fötter – tänk vad det skulle hjälpa!! Och ha det som Pippi, en kista med guldpengar att ösa ur.

En tur på Ställberget i Ludvika

Jag kom från ett snöigt Jämtland i helgen och landade i en spirande vår, där björkarna redan fått musöron! Vintern var långt borta och solen sken. Då tog jag cykeln till Ställberget norr om Ludvika och gick vandringsleden ”Gula stigen”, den är gulmärkt även om alla märken inte finns kvar, men stigen ser man ju.

Ludvika är bra på det sättet, det finns många leder både för cykel och fötter. Den här leden är en ganska vältrampad stig som passerar urgamla gruvor, går över i en lika urgammal skogsväg ett litet stycke, en väg som en gång tog folk uppåt Burens och Sörvik och bortöver.  Sen svänger stigen av uppåt berget. Skogen har vuxit upp runt gruvhålen och står rätt så tät och högvuxen i dag. Men lite varstans när det dyker upp ljusa gläntor och även ett hygge och där finns fina blåbärsställen, klart jag passade på att kolla läget. Blåbärsriset har överlevt vintern, det bådar gott inför sommaren. Och när man kommer högst upp på berget så har man en milsvid utsikt över Ludvika, höjder och luft! Det är det som gör Ludvika. Alltså, jag är barnsligt förtjust i att vandra i Ludvikas nära skogar, jag tröttnar aldrig.

Brödmässa lördag 12 maj i Smedjebacken

Nu kommande lördag är det Brödmässa på Norrbärke hembygdsgård i Smedjebacken, man kan nog säga att det är kulmen på projektet Bröd i Bergslagen, som vi har tillsammans med ABF i Ludvika-Smedjebacken. Projektledaren Eva Långberg har jobbat stenhårt för mässan. Hon har lagt upp hela programmet och dragit ihop folk, en sannare entusiast får man leta efter!

Brödmässan börjar redan kl 10.30 då ordföranden i kulturnämnden Thomas Björnhager inviger en utställning i Skolmuseet om Spisbrödfabriken i Smedjebacken samt en annan om projektet Bröd i Bergslagen. Det är för övrigt ett digert program med många aktiviteter inplanerade. Det är marknad med allt möjligt runt bröd och bakning till salu, allt från bakdukar, brödnaggar, förkläden till olika mjöler, goda pålägg och diverse brödsorter och mycket mera! Det blir flera visningar av de olika husen med trevliga guider som Britt-Marie Hägerman, Tage Hägerman och Kristina Bjerndal. Man får även prova på att baka själv i vedeldad ugn, bakstugan håller igång hela dan.

Och goda chanser finns att träffa på Manfred Enoksson, suverän surdegsmästare från Saltå Kvarn i Järna. Han kör tre entimmeskurser i surdegsbakning denna dag både för nybörjare och surdegsnördar. Obs! Föranmälan krävs. ABF tar emot anmälningar på 0240-180 60 eller på epost: info@dalafinnmark.abf.se

Ni hittar dit genom att följa Kyrkogatan från hamnområdet. En bit efter kyrkan ligger hembygdsgården. Där kommer det att dofta av bröd säkert ända till hamnen, så egentligen är det bara att följa ert väderkorn!

Brunnsviken och Haga

När jag ändå är i farten med den goda uppkopplingen så fortsätter jag med ett inlägg till om just Brunnsviken och Haga som vi passerade den 24 april – för visst skimrar det om denna plats. Genast dyker Bellmans fina sång upp i mitt sinn: Fjäriln vingad syns på Haga….humhum dada…. Hit kom Gustav III på 1790-talet för att äta middag utomhus i Ekotemplet som han lät bygga bredvid en paviljong, den som fanns här före slottet. Det var hans son Gustav IV Adolf som lät bygga slottet i början på 1800-talet och paviljongen revs men Ekotemplet står kvar. Arkitekt var Carl Christoffer Gjörwell den yngre. Och tänk när vattnet gick högre upp på den tiden, ca 1,5 meter! Då innan kanalen byggdes ut mot Lilla Värtan, Ålkistan alltså. Då var vattenspegeln närmre Ekotemplet, måste varit mycket vackert, en fin utomhusmatsal med vattenreflexer mellan pelarna. Och slottet borde ju ha legat precis vid strandkanten…hm, stor skillnad. Allt detta hör nu till Stockholms Ekopark, den Kungliga Nationalstadsparken. Och som vi alla vet bor kronprinsessparet på det vackra slottet sen ett år tillbaka: Victoria och Daniel med dotter Estelle. Jag gillar tanken. Det finns ett staket runt slottet av förståeliga skäl, det är inte så iögonenfallande. Men både strandpromenaden och Ekotemplet är tillgängliga, där ser jag folk.

Med Namsa i båt mot norra Ekoparken

Vi for ju med båt längs Ekoparken när Namsa träffades för årsmötet 23-24 april i Stockholm. Sen dess har jag tillbringat en knapp vecka i Jämtland med en så klen anslutning att jag nu kände mig tvungen att fara in till Östersund bara för att få tag på ett mer kraftfullt nätverk! På tisdan förra veckan for vi alltså med båt genom Djurgårdskanalen ut på Värtan, sen under Lidingöbron mot Norra Djurgården och in i Edsviken. Längs hela kanten löper faktiskt Ekoparken mer eller mindre – getingmidjan finns bortanför Värtahamnen, den går lite hoppigt genom Gärdet och Storängsbotten, där sparas tillräckligt (?) med grönska för att knyta samman de norra delarna med de södra.

Ulriksdal ligger längst norr ut, ja där löper en kil uppåt Järvafältet men jag tror inte att det räknas in Ekoparken. Vid slottet i Ulriksdal gick vi i land och tittade lite mer ingående på Igelbäcken, ni vet den med blodiglarna.

Apropå blodiglar såg jag såna på ett Namsamöte på Gotland. Vet ni att de jagar en om man kliver i vattnet – om de finns där alltså. De får blodkänning direkt och förvandlas till långa smala snabbsimmare som går till attack! Stefan Lundberg från Naturhistoriska Riksmuseet (på bilden ovan), berättade om iglarna då och om Igelbäcken nu, där han vandrat och inventerat längs vattendraget och då uppmärksammat den lilla unika fisken gröngölingen,  som alltså ibland landade på 1700-talets matbord inne på slottet.

I Igelbäckens mynning, som mer liknar en å, står två fiskande morer, på varsin sida av bäcken. De stod en gång vid Haga slott, men flyttades hit när Brunnsvikens vatten skulle bli lite friskare. Åren 1863-64 grävdes en smal kanal ut till Lilla Värtan, den kallas Ålkistan, och bräckt vatten kom in i Brunnsviken fast först efter att en massa vatten runnit ut därifrån. Vattennivån i Brunnsviken sänktes med ca 1,5 meter!! Vi for genom den smala Ålkistan in i  Brunnsviken. Den nya vattennivån betydde att Ekotemplet och Haga slott hamnade längre upp på land och likaså de fiskande morerna, som då placerades vid Igelbäcken. Vi avslutade båtturen vid Bergianska trädgården mittemot Haga slott och nära Naturhistoriska Riksmuseet.

Naturinsatser drabbar direkt kulturlandskapet på olika sätt. Sambandet natur-kultur intresserar mig mycket. Det är såna här intressanta saker man får se och höra på Namsas årsmöten. Och allt det här tar man med sig hem och betraktar sen det egna landskapet med nya ögon.