Fagersta bruk

Vatten och kraft

 

Vattenkraften har varit avgörande för all verksamhet i Bergslagen under historisk tid. Vattnet drev gruvornas pumpar och uppfordrings-anläggningar. Det drev hyttans bälgar och smedjans hamrar. Kraften togs tillvara med hjälp av vattenhjul. Tillgången på vattenkraft styrde verksamhetens lokalisering. Det är emellertid förvånansvärt hur små de vattendrag är som utgjort grundvalen för stora industriella anläggningar.

 

Stånggångar
Gruvornas läge gick ju inte att styra med hänsyn till tillgången på vattenkraft. Stånggångar och linledningar överförde istället vattenhjulens drivkraft. Stånggångarna kunde bli flera kilometer långa.

 

Under slutet av 1800-talet utvecklades elektriciteten och den kraft man kunde utvinna ur vattendragen ökade. Till en början utnyttjades bara de mindre och närbelägna vattenfallen. Av stor betydelse var uppfinningen av trefassystemet som möjliggjorde kraftöverföring på längre sträckor. Den första trefasöverföringen i världen gav kraft åt Grängesbergs gruva.

 

På 1890-talet började man införa elektrisk kraft i valsverken. Hofors var redan 1894-95 det första helt elektrifierade verket. Därefter kom Horndals bruk som från 1899 hämtade sin kraft från Näs. Även det stora Järnverket i Sandviken köpte kraft från Näs. Kraften vid Nedre Semla, Västanfors och Övre Semla överfördes till verken vid Fagersta bland annat för att möjliggöra ett stort nytt götvalsverk.

 

Vatten och transport
Vattnet fyllde också en annan mycket väsentlig funktion, nämligen som transportled. Långt fram i tiden var det enklare att transportera varor på sjöar och vattendrag än genom de många gånger svårgenomträngliga skogarna. Antingen sköttes transporterna med båt eller om vintern med släde över isarna. Det blev allt vanligare att försöka anlägga kanaler med slussar för att få sammanhängande leder. Inom Bergslagen ligger flera av landets kanaler. Norsbäcks kanal är en av landets äldsta, anlagd redan på 1630-talet.

 

Strömsholms kanal som anlades i Kolbäcksåns dalgång förband sjön Barken – och därmed Dalarna – med Mälaren. Bergslags kanal eller Filipstads bergslags kanal som anlades i mitten av 1800-talet ledde till Kristinehamn vid Vänern. Kristinehamn och Borgåsund vid Mälaren var de stora utskeppningshamnarna för Bergslagens produkter.

 

Strömsholms kanal
Redan tidigt uppstod tanken på att bygga en kanal med ”vattentrappor” dvs slussar i Kolbäcksåns vattensystem, för att lösa brukens och hyttornas transportproblem. Kanalen anlades 1776-95 och byggdes om 1842-60. Den sträcker sig mellan Mälaren och sjön Barkens norra ände och fick alltså sin slutpunkt i Smedjebacken.

 

Strömsholms kanal har vid sidan av Göta kanal varit Sveriges viktigaste vattentransportled. De sammanlagt 26 slussarna är 5,3 m breda och därmed nära 2 m smalare än motsvarande slussar i Göta kanal. Strömsholms kanal är främst vad det gäller nivåskillnaden, hela 99,4 m ska båten lyftas respektive sänkas under den 10 mil långa färden. I Hallstahammar är nivåskillnaden som störst med hela 50 meter. Vid Skantzslussen I Hallstahammar ligger centrum för Strömsholms kanal. Här togs slussavgiften upp och här låg den för kanalen ansvarige Mekanikus bostad som byggdes omkring 1790.

 

Trångfors kraftstation, Hallstahammar
Kraftstationen byggdes av Hallstahammars AB 1898-99 efter ritningar av ingenjörsfirman Qvist och Gjers i Arboga. Stationen såldes senare till Metallverken i Västerås. Kraftstationen är i drift idag i Vattenfalls regi. Här finns också Strömsholms kanals enda kvarvarande stämport.

 

Lernbo kraftstation, Smedjebacken
Kraftstationen vid Lernbo byggdes av Grängesbergsbolaget åren 1898-99 och anläggningen ansågs när den invigdes vara Sveriges största. Stationen placerades så att man skulle kunna tillgodogöra sig fallhöjden mellan de två sjöarna Leran och Hillen. Sista delen av vägen ned till kraftstationen leddes – och leds än idag – vattnet i två stora tuber, ursprungligen byggda av trä och stål, numera enbart av stål. Där tuberna börjar finns två dammluckor, vilka manövreras på elektrisk väg från stationen.

 

Kraftstationen utbyggdes i etapper under ledning av arkitekt Sigge Cronstedt. 1899 fanns en tub som drev två generatorer och 1903 blev den andra tuben klar och då tillkom ytterligare två generatorer. 1907 installerades den femte och sista generatorn. Flera mindre ombyggnader har företagits sedan dess. 1944 byggdes hela kraftstationen om och man installerade nya större generatorer. Det så kallade svalltornet från 1947, som tillkom med anledning av den ökade kapaciteten, har till uppgift att förhindra sprängning av tuberna vid plötsliga stopp i turbinerna.

Facebooktwittergoogle_pluspinterestlinkedinmail