Kolning

Kolning

 

De tidiga kolmilorna byggdes med veden liggande, men med vallonerna kom konsten att resa milorna som därmed blev effektivare. Att resa en mila och sedan täcka den med stybb och jord krävde kunnande och omsorg. Sedan milan tänts tog själva kolningen två till tre veckor. Milan kunde ”slå” vilket innebar att instängd gas blossade upp och stybbningen kastades av – risken var stor att milan brann upp. Mindre håligheter kunde uppstå inne i milan och förorsaka ras kolaren måste dygnet runt vaka över milan och vara beredd att ingripa. Kolen från en mila räckte inte till mer än två dygn i masugnen, vilket alltså betydde ungefär två till tre veckors arbete I skogen. Att det fanns tillräckligt med kol var en nödvändighet. Kolet tålde heller inte att transporteras alltför långt, då det lätt kunde skaka sönder till oanvändbart stoft. Milorna skulle således ligga så nära hyttan som möjligt.

 

I många visor och dikter har kolarens oro, drömmar och folktro kommit till uttryck – som i Dan Anderssons “Visa vid kolvakten”. Dan Andersson som föddes i Grangärde Finnmark, där en lång tradition av kolning har funnits sedan svedjefinnarnas tid på 1500-talet.

Facebooktwittergoogle_pluspinterestlinkedinmail