Trångfors

Järnbruket

 

Ett svenskt bruk har utgjort ett litet samhälle för sig, isolerat, sammanhållet och slutet och med flera olika verksamheter i egen regi. I Bergslagen har det funnits många bruk, som kontrollerat och styrt produktionen av det viktiga stångjärnet.

 

De trakter, där bruken växt upp, har varit glest befolkade från början. Syftet med bruket har varit en industriell verksamhet i stor skala i en tid då vägar och transportleder var dåligt utvecklade. Man måste organisera så att bruket blev självförsörjande på alla sätt. Bruket måste driva jordbruk i egen regi för att förse sina anställda med livsmedel. Virke för byggnadsändamål och smide för byggnader, redskap och maskiner måste framställas på platsen. Brukets anställda fick sin lön ”in natura”, mest I form av livsmedel. Detta reglerades i kontrakt. Stångjärnsbrukens smeder hörde till en aktad yrkesgrupp som hade vissa privilegier.

 

Försörjningen med kol till hammarsmedjorna var viktigt för broken. Det gick åt ofantliga mängder med kol. Brukspatronen var därför krävande gentemot självägande markägare utanför brukets egna domäner och försökte med alla medel få kontrollen över skogen och kolningen. De självägande bönderna fann sig ofta tvingade att ge upp sin frihet och istället ingå som torpare under bruket, med arrende uttryckt i en årlig mängd träkol. I brukens bokföring noteras dessa arrendekol vanligen till ett lågt pris, medan marknadspriserna för köpekol var högre och kunde variera starkt från säsong till säsong.

 

De tidiga bruksanläggningarna från 1600-talet hade en bebyggelse, där olika hus placerats av praktiska skäl efterhand som de behövdes, men utan någon egentlig arkitektonisk plan. På 1700-talet anlades de flesta bruk efter franska förebilder. En fulländad bruksanläggning omfattar en ordnad rad av arbetarbostäder i första hand för den viktigaste yrkesgruppen – smederna. Det var på den tiden rymliga och gedigna lägenheter, ett rum och ett kök. På förnämt avstånd från denna ”bruksgata” ligger en vacker herrgård med flyglar i sin park. Gemensamma ekonomibyggnader ligger litet åt sidan. Ofta har man en perspektivlinje mellan herrgården och kyrkan. Det hela är ordnat och snyggt, precis som arbetslivet skulle vara ordnat – med sammanhållning och respekt.

 

Hammarsmedjorna låg helst på avstånd – på grund av oljud, smuts och rök. Om man i dag besöker ett välbevarat järnbruk, slås man av hur små dessa smedjor är i relation till bruksgatan och den pampiga herrgården. Ett stålverk av i dag innefattar ju i stället hallar på hundratals meter. Dessa små smedjor bar upp hela det välstånd som avspeglas i det samlade brukssamhället.

Facebooktwittergoogle_pluspinterestlinkedinmail