Röda jorden

Järn ur järnmalm

 

På 1100-talet började man bryta järnmalm ur berget. Man lärde sig se hur det järnrika berget såg ut och kunde bryta loss bitar genom att sköra berget med eld. Det kallades tillmakning. Man arbetade sig från ytan och nedåt i berget och följde järnådror i öppna dagbrott. Så småningom övergick brytningen underjord i gångar eller orter. När man uppfann teknik att pumpa ur tillrinnande vatten i gruvorna, kunde man gå djupare ned.

 

Framställningsprocessen utvecklades med järnmalmsbrytningen. Först krossades järnmalmen till små bitar. Dessa rostades för att koncentrera järninnehållet. Den rostade järnmalmen smältes ned med mycket träkol och lite kalk i en masugn under hög temperatur. Masugnen packades från toppen, masugnskransen och det smälta järnet droppade ner mot ugnens botten i flytande form. Man får då ett högt utbyte av järn. Nästan ingenting hamnar i avfallsprodukten ”slaggen” som flyter ut i ett skyddande lager ovanpå järnbadet i masugnen.

 

Masugnen har liksom blästan ett inblåsningshål för syrerik luft nära botten, men den är också inrättad så, att man kan tappa ut både järn och slagg åt sidan medan ugnen är i gång. Detta görs flera gånger per dygn. Processen kan därför drivas fortlöpande utan avbrott i veckor eller månader. Man fyllde på från toppen och tömde i botten.

 

Att tappa ut det smälta järnet kallades att ”göra utslag”. Det flytande järnet fick stelna i formar av sand till ”tackor”. Detta ”tackjärn” var ett sprött gjutjärn med en hög kolhalt, ca 2-4% som ej dög till smide. Tackjärnet måste färskas, avkolas, för att bli smidbart.

 

Tackjärnet smältes om igen i speciella härdar eller ugnar i hammar-smedjorna. Denna omsmältning kallas “färskning”. Överskottet av kol kunde brännas bort och järnet blev rent, mjukt och smidbart.
Om man får en mycket låg kvarvarande kolhalt, blir järnet helt mjukt. Är kolhalten litet högre, kring 0.5 – 1 %, får man härdbart stål.

Facebooktwittergoogle_pluspinterestlinkedinmail