Etikettarkiv: Teatermaskinen

Krampen – rysslägrets tvättstuga

Krampen tvättstugan

I dag var jag ute på vägarna och for, hade bilen full med foldrar och även sällskap för ovanlighetens skull, min efterträdare Anna Falkengren och Maria Boman från Ludvika Gammelgård hängde med. Vi hade ett ärende till Teatermaskinen, där vi smidde planer på samarbete, ja det kommer ju inte att beröra mig som ni förstår utan Anna – men veckan ut är jag med på allt!  Vi passade även på att göra en tur i Skinnskattebergs kommun när vi ändå var där och lämnade kartonger med sommarfoldrar där vi kom åt. Men nu var det Krampen!

Det var ett tag sen jag var där sist och nu står huset helt färdigrenoverat och lyser. Det invigdes för två veckor sen av den ryske ambassadören och det är den ideella föreningen! Kulturbygd i Samverkanwww.kulturbygd.se som driver och tar ansvar för verksamheten där. Om öppettider vet man inte riktigt än hur det ska bli men man borde kunna kontakta någon i styrelsen för visning och dem hittar man på deras hemsida. Exempelvis är Anders Nyhlén på Galleri Astely med i styrelsen och då vi hälsade på där så hörde vi talas om invigningen. Det går nog an att fråga honom.

Krampenhuset är uppdelat i två avdelningar med en utställning i vardera halva – om rysslägret i ena gavelrummet och om KURJ i det andra. KURJ är alltså Köpings-Uttersbergs-Riddarhyttans Järnväg som är nedlagd sen länge men som delvis har återuppstått som en cykel- och ridled vilket skett tack vare föreningens mångåriga engagemang. 

Här kan ni läsa lite mer om Krampen och rysslägret:  http://ekomuseum.se/besoksmalen/krampen/

Kommunstyrelsen i Fagersta

Här sitter kommunstyrelsen samlad. Längst bort i högsätet sitter kommunalrådet Stig Henriksson. Den fjärde personen till vänster är Ekomuseums styrelseledamot Tomas Ulfborg

Här sitter kommunstyrelsen i Fagersta samlad. Längst bort i högsätet sitter kommunalrådet Stig Henriksson. Ekomuseums styrelseledamot Tomas Ulfborg sitter i mörk tröja till höger om damen i rött vid bordets vänstra sida. 

Så här var det – jag skulle berätta om Ekomuseum så som jag gjorde på vårt sista styrelsemöte i december. Då redovisade jag vad jag sa på Ekomuseikonferensen i Seixal i Portugal i september.  Det var via Tomas Ulfborg i vår styrelse som inbjudan till kommunstyrelsen i Fagersta kom. Jag kom, jag talade, jag körde bildspelet och försökte poängtera det här med att naturen måste in i kulturen. Naturen först, därefter kommer människan som skapar kultur i naturen. Vi måste ta en djupare titt på naturresurserna som skapat den kultur vi lever i. Det är även verkligheten under våra fötter, som vi inte vet så mycket om. Och sätter man på sig naturglasögonen så ser man plötsligt landskapet runt omkring gruvor och hyttor på ett nytt sätt och självklart hör allt det där till vardagslivet i Bergslagen och har så alltid gjort. Landskapet präglar människor mer än vad vi anar. Och här har vi något intressant att lägga till och börja jobba lite mer med.

Det är då vi plötsligt kommer in på ekologi, miljötänkande, hållbarhet, medvetenhet om naturresurserna, hushållning och så vidare –de där nyckelorden som vi hör om nu för tiden.  Jag kunde peka på nya unga energirika rörelser: permakultur (Rikkenstorp), gestaltning av vår lokala historia i naturen (Teatermaskinen), geoturism (Geopark Riddarhyttan), natursafaris (Kolarbyn och Wild Sweden) och inte minst på våra kontakter med naturvetarna i NAMSA på Naturhistoriska Riksmuseet. Jag gjorde vad jag kunde på 20 minuter, jag lät nog som en kulspruta! Men fick jag med allt? Nej, mycket är osagt! Men de såg rätt nöjda ut i kommunstyrelsen i alla fall.

Ekomuseums styrelse hos Teatermaskinen

Vi förlade ett sammanträde hos Teatermaskinen i dag fredag. Alla måste ju bara få se detta fenomen med egna ögon! Det är en helt udda upplevelse, något liknande finns inte. Vi fick sitta i den gamla skolsalen i Skräppbo skola som nu kallas Studion. Först kaffe och jättegoda smörgåsar, därefter ett bra möte. Och det var en utmärkt möteslokal, ljus och fin trots att hela huset är överbyggt med ett annat hus…jättemärkligt…nog var vi alla förundrade över hur allt detta över huvudtaget varit möjligt. Men det fick sin förklaring efteråt.

VD Anders Olsson berättade intressant och så kortfattat han förmådde hur de tänkt, hur de jobbat och hur det ena kommit efter det andra, liksom helt naturligt. Mötet med den tyske arkitekten i Milano, utbytet med teatergrupper i EU, alla workshops, alla människor som strömmat hit, alla som frivilligt har hjälpt till – minst 150 personer har jobbat med bygget. Bara det! Verksamheten väcker lust hos folk, så är det.

Det är sannerligen en märkvärdig berättelse, som man inte kan undgå att bli gripen av. De har skapat ett ”kulturreservat” som är under utveckling med hållbarhetsprinciper och ett medvetet miljötänkande. Den som är intresserad kan åka hit och titta själv och kanske få några nya tankar på köpet.

Ett hett tips! Fredag 26 okt och lör 27 okt kl 17-21 har ni chansen att uppleva en samproduktion av Teatermaskinen och den franska teatergruppen La communauté inavouable på Västmanlands läns museum, Karlsg.2 i Västerås. Det är unik föreställning som rör sig i gränsen mellan teater och bildkonst: Hamletmaskinen av Heiner Müller. Biljettpris 200 kr, förköp 150 kr.

www.vastmanlandsmuseum.se
www.teatermaskinen.com

Riddarhyttan – en oslipad diamant!

I "Såga", ett hus som står kvar efter sågen som låg härnere vid sjön Liens strand, där samlades vi och diskuterade rastplatsen över en kopp kaffe. Från vänster sitter: Marlène Carlsson, Staffan Bergman och Marco Helmisaaro, samtliga från kommunen. Därefter Johan Torvaldsson och Nils-Eric Wikström vid bordsänden, båda engagerade bybor, till höger om honom Jan Jävert och Anna Jansson, båda från kommunen, sen Barbro Bergkvist och Kalle Nordebring, även de två är engagerade bybor.

I ”Såga”, ett hus som står kvar efter sågen som låg härnere vid sjön Liens strand, där samlades vi och diskuterade rastplatsen över en kopp kaffe. Från vänster sitter: Marlène Carlsson, Staffan Bergman och Marco Helmisaaro, samtliga från kommunen. Därefter Johan Torvaldsson och Nils-Eric Wikström vid bordsänden, båda engagerade bybor, till höger om honom Jan Jäder och Anna Jansson, båda från kommunen, sen Barbro Bergkvist och Kalle Nordebring, även de två är engagerade bybor.

I morse hastade jag iväg till ett möte i Riddarhyttan. Det var några stycken från föreningen Geocentrums Vänner i Riddarhyttan som sammanstrålade med fem (!!) tjänstemän från Skinnskattebergs kommun för att lite mer konkret diskutera planerna på en centralt belägen rastplats längs riksväg 68, den som går genom byn. Teatermaskinens Anders Olsson var också med fast han syns tyvärr inte på bilden.

Rastplatsen engagerar många i byn därför att där kan man informera om byns alla möjligheter och besöksmål. Det är där som också en första information kring Geopark Riddarhyttan är planerad. Kalle Nordebring och Nils-Eric Wikström har gjort ritningar till ett skärmsystem under tak som är tänkt att placeras i anslutning till den tänkta rastplatsen. Den ska fyllas med information och blir ett första steg till en Geopark och på sikt även till ett besökscentrum. Goda krafter är i gång, vilket är mycket glädjande.

En logotype, som vi alla gillar, har tagits fram av Jenny Findahl, Snowtrail. Geopark Riddarhyttan får därmed en slags identitet, den har börjat existera! Och i en Geopark så måste det på sikt även finnas ett Geocentrum, ja minsann! En plats att utgå ifrån, en plats att samlas på, ett slags kunskapscentrum. Nu tas ett steg i taget, det är en bra metod. Riddarhyttan är som en oslipad diamant!! Ja, det har jag alltid tyckt.

Samtidigt pågår det gruvprojektering för fullt lite här och var i Bergslagen, gruvnäringen ligger i startgroparna igen.  Just i dag pågår också ett gruvseminarium i Skinnskatteberg. Och man vädrar nog morgonluft lite varstans…

Planeringsträff på kansliet

Vi ses med jämna mellanrum på kansliet för planering Ingvar och jag. Ingvar är alltså min chef, ordförande i Stiftelsen Ekomuseum Bergslagen. Idag var det en sådan dag, vi har suttit hela förmiddagen och pratat igenom vad som komma skall. Vi reser till Portugal om två veckor på en ekomuseikonferens Ecomuseums 2012 i Seixal utanför Lissabon arrangerad av Green Lines Institute for Sustainable Development och Newcastle University. Vi tar med oss två för Ekomuseum viktiga personer, professor emeritus Erik Hofrén och antikvarie Örjan Hamrin, båda med ett förflutet på Dalarnas museum. Dessa två herrar var initativtagare till vårt fina ekomuseum och det redan på 1980-talet. I Seixal kommer de att få möta personer de den gången mötte och liksom knyta ihop cirklarna. Det blir roligt! Själv ska jag hålla en presentation om vårt ekomuseum och dess möjliga framtid. Internationellt sett så existerar vi i högsta grad, eftersom det finns en ekomuseirörelse därute. I Sverige ligger den kanske mer i träda just nu, men det rör på sig även här – det vet jag som tar emot samtal och mejl om saken. Intresset finns definitivt.

Förra helgen var jag på en givande skogstur i Riddarhyttan med Teatermaskinen. Nu i helgen var jag på en dopdag på Nya Lapphyttan, som bytte namn till Bergslagens Medeltidsmuseum. Spännande händelser på två håll alltså. Jag skriver om båda i Ekobladet som ska bli klart nu i dag, så där kan ni snart läsa om detta och titta på några bilder. Det sista numret hänger alltid uppe i högra hörnet på frontsidan på www.ekomuseum.se. En grupp får det direkt till sin epostlåda för de tycker att det är enklare och det går bra att anmäla sig på info@ekomuseum.se. om man vill komma med på sändlistan.

Skogsmänniska eller havsmänniska?

Det sägs att man trivs bäst i barndomens landskap, det är vad man helst knyter an till som vuxen. Om detta stod att läsa i senaste numret av tidskriften Hem Trädgården 4/2012, ugiven av Riksförbundet Svensk Trädgård, jag får tidningen för jag är medlem och har en jämtländsk trädgård. Det var Anna A. Adevis forskning som beskrevs, hon är doktor i miljöpsykologi vid SLU, Sveriges Lantbruksuniversitet i Alnarp. Naturen präglar oss mer än vad vi tror, det har jag alltid misstänkt. Hennes studier visar att det även finns en tydlig koppling mellan natur och hälsa – och det vet vi redan men det är intressant att få det bekräftat lite mer.

Här i Bergslagen bor det skogsmänniskor, skogen är en viktig del av Bergslagssjälen. Havsmänniskorna har nog svårt att finna sig tillrätta här, de väljer havet först om de ska koppla av, där ute på vågorna med horisonten i sikte känner de sig fria och trygga. Slättmänniskorna finner det öppna landskapet allra bäst, där kan de odla och må bra. Denna kunskap kan man använda sig av vid rehabilitering av stressade trasiga människor bland annat.

Då är det väl så att det skog- och insjörika Ekomuseum Bergslagen mest lockar till sig skogsmänniskorna, de som intuitivt väljer att komma för att trivas och må bra. Här kopplar de av och trivs utan större åtgärder. Men för de andra krävs mer för att de ska välja att komma hit. Anna A. Adevi föreslår parkeringsplatser, grillplatser, tydliga markerade leder, tydliga kartor för deras trivsel. Ja, själv skulle jag aldrig välja att ge mig ut i segelbåt hela semestern. Som den skogsmänniska jag är skulle det kännas olustigt, ja det skulle krävas mycket för ett sånt val. Jag skulle vilja veta exakt vad som väntade. Hm…nu fick man nåt att tänka på!

Till skogs med Teatermaskinen

Oj, vilken helg!! Rapport var det…hm. Hur ska man kortfattat kunna rapportera från en sådan tidsvandring? Vi gick på skogen och mötte de fredlösa och det vandrande skogsfolket från istidens slut och från Röda Jordens tid för ca 2 500 år sen och följde en släkt framåt till slutet på 1800-talet. Denna första vandring tog oss minst 8 timmar och vi rörde oss i vida cirklar i Riddarhyttans underbart vackra skog, där spåren av isälvar från den smältande inlandsisen tydligt kan ses ännu i dag. Vi rodde långbåt och vi färdades med häst och vagn. Vi var med om protester och uppror, vi fick höra om den märkliga Pariskommunen och Karl Marx. Ja, upp till kamp…! Andra dan färdades vi genom 1900-talet, genom Folkhemmet och lite om tiden därefter.

Allt gick i ett, allt flöt ihop, allt vävdes samman. Hur de klarade denna logistik är för mig en gåta. Men de var många som deltog i dramat. Och vi slapp hungra, måltider liksom bara ingick naturligt in i händelserna. Köttsoppa med rotfrukter på medeltiden och stekt salt sill på 1700-talet. I går söndag åt vi raggmunk med stekt fläsk och lingon i bolagets matsal, bolaget bjöd. Då var vi framme vid 1900-talets mitt och Folkets Hus i Riddarhyttan skulle invigas och en byst av Per Albin Hansson stod på hedersplats. Folkskolläraren Hernfrid Bark stod i centrum, han som borde blivit gruvarbetare likt sin far och farfar. Trådarna knöts ihop. Maj-Britt Nergård, hans dotter, läste högt om sin far.

Och den röda fanan är vååår….vi sjöng! Jag for hem som en nyfrälst marxist och vaknade upp i dag lite mer som en vanlig svensk. Det var en upplevelse, just en sådan som ett ekomuseum behöver! En positiv kulturupplevelse med naturen som en självklar scen, med sinnlighet, smaker, rörelse och insikter – det kan inte bli bättre. Jamen NU går vi en annan väg! Just precis det.

Teatermaskinen finns här!

Teatermaskinens historiska vandring

Ett äventyr väntar runt hörnet! Jo minsann, jag ska till skogs både i morrn lördag och på söndag och gå en historisk teatervandring. Det hela sker i Riddarhyttan, närmare bestämt i skogen runt Källfallet där Teatermaskinen håller till. De arbetar i ”processer” i olika projekt och har mycket på gång, det kan man läsa sig till på deras hemsida www.teatermaskinen.com. Och det är verkligen både nytt och jätteintressant! Det är deras ”Projekt Riddarhyttan” som nu redovisar sig.  Nog känner man stark energi stråla ut från denna skogsglänta där Teatermaskinen nu bygger upp en intensiv verksamhet i samklang med naturen.

Den här skogsvandringen eller tidsvandringen har de jobbat med sen 2007 och den bygger på gedigna efterforskningar i Bergslagens dolda historia. Nu kör de hela föreställningen i det som kallas ”Vi går en annan väg”. Man leds i naturen genom tiden tre historiska etapper från 1300-talet fram till nutid. Jag tror nog att man kommer att bli ganska tagen, ens sinnen kommer att vakna till ordentligt. Och detta stora sker nu dels kommande helg 25-26 aug och dels nästa helg 1-2 sept. Max 40 personer tas emot och mat och kaffe ingår för varje etapp tar 4-5 timmar. Ja, detta är bara ett hett tips. Man får förstås vika hela helgen. Jag ska rapportera om upplevelsen här på bloggen efteråt!

Teatermaskinen i Riddarhyttan

Ja, jag höll på att ramla baklänges, det är alldeles sant. Jag var där för en dryg vecka sen och tittade på Teatermaskinen. Vi körde ut i skogen på en slingrig liten moddig grusväg, passerade en gammal gruva och några gamla gruvbostäder och småhus (Källfallet) och så bara skog, just så som det är i Bergslagen. Stenig, bergig barrskog med några tjärnar här och där och åsbildningar och sand mellan varven. Där vid vägens ände ligger det ett gammalt skolhus, Skräppbo skola, ja klart att de gick i skolan i byn som ligger kvar runt den gamla gruvan. Men nu hör skolhuset till Teatermaskinen som i sig är den märkligaste företeelse, vars verksamhet jag hört mycket talas om, men där jag aldrig har varit förrän nu. Och – som sagt – det var närmast en chock att se detta väldiga bygge och med inbyggt skolhus!! Läs om Teatermaskinen här!

Nästa vecka ska jag träffa upphovsmannen och visionären Anders Olsson, han kommer till kansliet i Ludvika och han har något på hjärtat som han ville tala med mig om, jag bara anar…. det är något med levande historia och vandringar, nåt med rollspel, kanske nåt med landskapet – det där istida som så starkt präglar Riddarhyttan. Hm, vi får se! Det ska bli intressant att träffa honom.

Jag skrev om Teatermaskinen i senaste Ekobladet som nu i dagarna lagts upp på hemsidan och skickats ut via mejl till dem som så önskade. Och här kan ni läsa Ekobladet nr 1-2012 om ni vill, ni hittar länken uppe i högra hörnet på vår hemsida.