Örjan Hamrin, som byggde upp Ekomuseum Bergslagen från början, skriver i en kommentar som förtjänar att lyftas upp till ett inlägg, att han tyvärr inte kunde komma till Oljeön i söndags, men när han läste inlägget igår mindes han detta:

”Apropå vad jag skrev sist om att juryn för Museum of the Year Award  under två dagar i slutet av oktober 1988 skulle bese Ekomuseum Bergslagen. Den bestod av de tyngsta personerna inom prisorganisationen, två äldre gentlemän från England. Det var den kände publicisten och museimannen John Letts samt världens då ledande museolog Kenneth Hudson. På sin rundresa i EmB besökte man objekt inom Ludvika och Smedjebacken under dag 1. Man övernattade i Fagersta och kommunen visade på kvällen genom kulturchef John Björklund runt på hembygdsområdet och bjöd därefter på kvällsmat – ärtsoppa i det då nyöppnade Ekomagasinet på Västanfors hembygdsgård. Vad jag då inte visste var att Björklund hade lagt in ännu en programpunkt under kvällen. Han hade bett Lars Larsson att komma dit och berätta om Oljeön. Lars berättade med stort engagemang i den sena timmen till bilder. Den ene jurymannen Mr Letts var så trött efter det hårda programmet under dagen att han slumrade till. Men det gjorde inte juryordföranden Kenneth Hudson. Han blev mäkta imponerad av vad Lars Larsson berättade. ”This Oil Island must be a very special place!” sa han och föreslog att kommunen omgående skulle skriva till Riksantikvarieämbetet och be om en omprövning av gränserna för det planerade världsarvet för Engelsbergs bruk och att man även skulle uppta Oljeön på världsarvslistan. ”This could be our first double World Heritage, and you can use my good name on this”, sa han. Dessvärre blev det aldrig så och jag vet inte om det fått någon effekt, men nog hade Kenneth Hudson haft rätt. Hans namn kunde kanske ha imponerat även på Riksantikvarieämbetet, som handlade frågan. Dagen därpå besöktes Engelsberg, Norberg, Hallstahammar och Skinnskatteberg. Ett tufft program för de båda jurymedlemmarna…”