Läser just nu denna otroligt intressanta bok av David Jonstad, som är chefredaktör för Klimatmagasinet Effekt, www.effektmagasin.se. Han ser ung ut på bilden baktill, född 1977 och alltså bara 35 år! Låter jag förundrad? Ja, jag är det. Hur kan en sådan ung människa se så klart på planeten och på vår tillvaro?? Han är författare och frilansjournalist och har ägnat sig åt åratals tankeverksamhet inklusive studier – det är uppenbart. Man kan tro att det är en skräckbok men istället är den klargörande och hoppingivande. Den handlar om vår civilisations kris som tycks accelerera rätt ordentligt och som lär tippa rätt som det är. Så går det ju med alla civilisationer till slut så det är ju inget nytt. Men ändå…vi är själva där nu.

Nu pågår jakten efter den sista oljan! Den finns, men på djupen. Hittar vi den kan vi hanka oss fram lite till, men därefter krävs nya lösningar på vårt enorma energibehov. Oljan blir alltmer svåråtkomlig nämligen. De lågt hängande frukterna är plockade, skriver han. Det innebär alltså större risker i dag för att komma åt den mängd olja vi behöver för att driva våra samhällen. Och visst vädrar jag faror, hu ja – min fantasi kan verkligen skena och jag känner ju starkt att vi måste ta med oss gammal kunskap in i framtiden, om hur vi kan överleva i en värld med mindre energitillgång. Klarar vi det?

Världen behöver nya kulturella berättelser för att förstå sin drastiskt transformerade samtid, skriver han också. Men här borde väl ett ekomuseum kunna bidra med någon liten konkret idé?  Ja, det är faktiskt frågan för dagen. Det är något att grunna på.