Etikettarkiv: Dalarnas museum

Museimässa på Dalarnas museum

Nu är vi här! Det är Eva Långberg med vårt gemensamma projekt Bröd i Bergslagen och jag själv som vaktar vår monter. Kl är 11, vi har varit här en timme och det strosar in besökare så sakteliga i museet. De flanerar förbi och kastar lite försiktiga blickar, bäst låta dem göra det. Att kasta sig över folk är nog ingen bra idé. Vi turas om att sitta här, Eva och jag, och då kan vi gå runt och strosa lite själva på mässan och kolla in de andra. Det finns 18 st till som visar upp sig här på mässan.

Vi ska vara här hela dagen idag, fram till kl 17 och sen imorrn lördag också mellan kl 10-15. Jag har laddat upp med böcker och gamla skrifter och säljer till mässpriser, special med andra ord. Är ni i närheten kan det löna sig att titta in på museet. Gratis entré – det är väldigt sympatiskt.

Örjan Hamrin minns Trångfors kraftverk…

Överst Olle Lindkvist i Trångfors kraftverk. Undre bilden Örjan Hamrin som föreläser om guideteknik och interpretation i Fagersta i mars 2011 då vi körde en guidekurs ihop med Fagersta turism.

Överst Olle Lindkvist i Trångfors kraftverk. Undre bilden Örjan Hamrin som föreläser om guideteknik och interpretation i Fagersta i mars 2011 då vi körde en guidekurs ihop med Fagersta turism. Foto ChL.

Örjan Hamrin byggde upp Ekomuseum Bergslagen åren 1986-90 innan han återgick till sitt arbete på Dalarnas museum. På den tiden låg kansliet i Fagersta. Örjan mindes när han läste mina blogginlägg om Trångfors förra veckan. Minnet kom in som en lång kommentar men det var så roligt att läsa att jag även lyfter upp det som ett eget inlägg. Örjan har mycket att berätta!

”När jag ser bilderna och där Olle Lindkvist är med kommer jag ihåg ett besök på Trångfors kraftverk bland nio olika miljöer inom ekomuseet. Det var på en minst sagt prestigebelagd rundresa för en hård granskning av Ekomuseum Bergslagen med juryn för Museum of the Year. Detta var sista veckan i oktober 1988 och det var svinkallt. Ordföranden i juryn, den kände museologen Kenneth Hudson, var med ”in person”. Alla övriga museer som visades upp i Sverige för juryn denna höstvecka hade ju inomhusverksamhet och idealiska förhållanden. Tur var trots allt att snön väntade till dagen efteråt. Sen glömde vi detta mer eller mindre. Så när vi under våren 1989 blev inbjudna till en vinstceremoni i Basel, beslutade museets styrelse att detta fick bero. Vi hade absolut inga pengar för att åka dit och dessutom var vi övertygade om att vi inte heller bland 80 kandiderade museer från hela världen skulle ha någon chans. Så får vi ett telegram från Basel två dagar före prisutdelningen. Där stod att vi omedelbart måste boka biljett till Basel och vi var uppsatta på kandidatlistan över vinnare! Det blev stort tumult att boka flygbiljett och vet inte hur vi fick fram den. Men jag landade i Basel på natten innan prisutdelningen. Jag var helt oförberedd och visste inte om att Basels flygplats hade tre olika länders utgångar och steg därför av fel och hamnade i Frankrike. Hela tävlingsorganisationen efterlyste den försvunna museimannen och han spårades efter någon timme upp och fick med poliseskort lotsas tillbaka genom tullen och hamnade slutligen rätt. Sedan hade resväskan farit fel och jag måste köpa tandborste på flygplatsen. Hade därför inga andra kläder vid ceremonin än de jag reste i och till min förskräckelse blev jag framropad inför ”slutstriden”. Med andra ord gjorde jag mitt bästa att få Ekomuseum Bergslagen att bli dagens verkliga ”outsider”. Jag förstod att jag var ”kusinen från landet” bland alla i högtidsdräkter klädda vinnarkandidater – och den iskalla juryresan genom ekomuseet till trots – så blev vi 2:a som nytt museum 1989 i världen vid ceremonin (!). Detta blev nog dessutom Ekomuseum Bergslagens verkliga genombrott utanför Sverige och museet har ju uppmärksammats internationellt sedan dess många gånger. Detta blev min association när jag såg blogginlägget från Trångfors kraftverk. I Trångfors smedja har jag varit många gånger men i kraftstationen har jag inte varit sedan den kalla resan i oktober 1988…”

Johan Ahlbäck har förärats ny utställning

Idag besökte jag Anna Falkengren, kulturchef i Smedjebacken. Hon visade mig Ahlbäcksalen i biblioteket, där utställningen om Johan Ahlbäck har förnyats helt och det är Ann Olander på Dalarnas museum som gjort jobbet. Rummet har blivit vackert! Och Johan Ahlbäck stiger fram som en alldeles ny och mer intressant konstnär då jag nu ser bredden i hans uttryck. Att han målat mycket expressivt, det vet jag sen förut, det är han mest känd för. Här finns nu tre delar att betrakta. En med ljusblå bakgrund som skildrar ungdomen, förhoppningarna och utbildningen. En med röd bakgrund som skildrar det hårda livet därefter med svårigheterna att överleva på måleriet. Och en med gul bakgrund där hans konstnärskap någorlunda har satt sig, han har fått en ateljé och kanske ett litet lugnare liv med särbon Svea och det är nu paret reser ut i Europa. På alla fotografier ses han arbeta med penna, pensel, papper, duk. Han var nog besatt av att teckna och måla. Det känns så. Han lär ha talat snabbt och tecknat lika snabbt. En otålig rastlös själ, som aldrig slog sig till ro och bildade familj utan plågades av demoner och levde säkert med stor oro i kroppen.

Johan Ahlbäck föddes 1895, började arbeta vid valsverket när han var åtta år. Det är sant! Barnen var tvungna att bidra till familjens försörjning, så var det bara! 1908 arbetade han heltid. Då var han 14 år. Det dröjde några år innan han tog mod till sig och följde den inre rösten och den begåvning han hade. Säkert pockade det på starkt. Det blev Stockholm och en fin utbildning på Konstakademin. Sen återvände han till Smedjebacken och målade arbetet i järnindustrin. Det blev stora lysande expressiva målningar och teckningar av arbetet i valsverket, som ingen kan undgå att påverkas av. Det är styrka han förmedlar. Men där finns också milda målningar och naturmotiv, kanske en slags försoning med de hårda villkor han smakat.

Tuna Hästbergs ”Äventyrsgruva” är invigd!

Det skedde idag på eftermiddagen. Men innan jag hittade dit!! Jag irrade runt Idkerberget, tog fel på gruva. Det finns ju gruvor och gruvlavar överallt här!! Jag körde in på en skogsväg, höll på att förvilla mig helt (det är lätt i dessa trakter!) och förbannade mig själv för att jag inte tittat ordentligt på Eniro innan. Jag trodde jag visste…

Äventyrsgruvan ligger ovanför Tuna Hästberg rätt och slätt. Jag har ju varit där en gång för några år sen…men inte hjälpte det. Nästan 100 personer var nere på djupet. En lång ström av människor med hjälmar på huvudena försvann ner i ett hål, en efter en, Jag följde efter. Vi trampade en brant trätrappa neråt, ner, ner…oändligt långt ner. Det blev allt kyligare, allt fuktigare, andedräkten blev som vit rök, glasögonen blev immiga.  460 trappsteg och vi hamnade åtminstone på 40 metersnivån om inte lite mer. Schaktet med trappan hade en lutning på ca 45 grader tror jag och var upplyst något så när av svagt elljus. Nere på djupet fanns bara marschaller. De  fladdrande ljusen ledde oss vidare in genom en ort, inte precis lättgången. Gick vi 400 meter i den? Jaa, säkert. Där i slutet öppnade sig stora bergrum med jätteschakt fyllda av det mest kristallklara vatten. De var upplysta av elljus. Suggestivt. Man stirrade ner i botten, det var 300 meter djupt men allt klart som kristall. Längst in var det som en brygga av trä. Där trängdes vi till slut. Högt upp i bergrummet på en avsats sjöng en kör i skenet av facklor med en bakgrund av en ljussättning i färger. Dramatiskt. Hur kom de dit? En av Baggbodykarna höll ett tal däruppifrån avsatsen. De arrenderar gruvan av dess ägare, ett bolag vars namn jag missade. De har efter åratal av dykverksamhet i gruvan fått tillåtelse att göra en Äventyrsgruva av den. De tackade Borlänge kommun, www.borlange.se som gjort den tillgänglig för besökare. Ja, det var verkligen bra gjort. De tackade Dalarnas museum för stöd och hjälp och Örjan Hamrin för hans särskilda engagemang. De får nu ta emot bokade besök.

Det var just Örjan Hamrin som ringde mig för några år sen och frågade: Vill du hänga med på en liten gruvtur?? Det lät ju oskyldigt. Ja absolut, svarade jag aningslöst och sen fick jag mig mitt livs upplevelse, utan trappor och ledstänger och vi var nere på 80 metersnivån i kolmörkret med tre ficklampor per person. Det är knappt jag vågar tänka på det!! Jag glömmer det aldrig och inte heller den glädje jag kände när jag efter fem timmar såg dagsljuset igen…

Läs om Baggbodykarna och titta på deras fantastiska bilder! www.baggbodykarna.org

I Ludvika finns Hammarbacken

Det är också Ekomuseums allra första besöksmål, här började hela äventyret kan man säga. Örjan Hamrin på Dalarnas museum brukar berätta att området hotades av rivning på 1970-talet nån gång, men att museet då räddade Hammarbacken tack vare en museichef som drämde alla nävar i borden. Sen tog ekomuseet fart och Hammarbacken införlivades raskt i objektslistan. Miljön är väldigt fin, man går gärna dit upp. Där ligger den gamla bruksgatan som förr med herrgården i nedre änden, sen Ludvika ström och sist den fina träkyrkan i karolinsk stil på andra sidan strömfåran. Allt i en spikrak linje. Då var hela linjen obruten, nu bryts den av vägen till Grangärde, av järnvägen och så en massa träd som skymmer, särskilt på sommaren – tyvärr! De borde huggas ner. Förr var det betydligt kalare, man hade utsikt! Det har man inte längre, så tråkigt det är. Jag gillar utsikter.

Hur som helst var jag på Hammarbacken idag på eftermiddagen med Gigi Karlestedt från Kulturförvaltningen på Ludvika kommun, som äger och ansvarar för miljön. Vi tittade på bakugnen som måste renoveras rejält för att kunna användas, vi tittade på lokalerna i allmänhet. Jag har fått en idé i skallen att vi på sikt borde lägga Ekomuseums kansli på Hammarbacken och hålla öppet året runt, inte bara sommartid. Här skulle hela säcken kunna knytas ihop på ett bra sätt. Vårt fina referensbibliotek kunde komma till allmän nytta liksom bildarkivet. Skolbarn kunde komma, kursverksamhet inte bara i bakning utan i annat också. Börjar man tänka i nya banor så är det ibland ingen hejd på idéerna…..ojojoj. Då är det roligt.

Och sen ville jag titta lite närmare på Carolina von Knorrings panoramabilder som hänger i hallen i tre sektioner och som visar hela Ludvika bruk vid forsen nedanför, hyttan, smedjorna, stånggången, dammarna och strömmen bort till Skuthamnen och vackra sjön Väsman (där isen förresten håller på att ge sig nu). Carolina var en erkänt duktig porträttfotograf som även tog landskapsporträtt. Hon var gift med Carl Ehrenfrid Roth, yngste sonen på Ludvika bruk och hans äldste bror Carl Edward som tog över bruket, byggde en skola 1867 högst uppe på berget ovanför Hammarbacken. Nog känns det som att Carolina stod på skolans tak och tog sina panoramabilder den gången. Det är faktiskt också vad Örjan Hamrin säger. Jag tror honom! Kanske passade hon på under byggnationen? Bilderna bör vara tagna just då. Ingen järnväg och inga träd som skymmer utsikten.

Kurs med Kulturarvet-gruppen

Överst kursledare Maria Björkroth utanför Dalarnas museum. Och här sitter gruppen från Kulturarvet efter en lång diabildsvisning. Fr vänster sitter Kia Wegelius (ansvarig för Kulturarvet), därefter sitter Lars Sundell, Lars, Maria, Nina, Thomas och Per längst till höger.

Överst kursledare Maria Björkroth utanför Dalarnas museum. Och här sitter gruppen från Kulturarvet efter en lång diabildsvisning. Fr vänster sitter Kia Wegelius (ansvarig för Kulturarvet), därefter sitter Lars Sundell, Lars, Maria, Nina, Thomas och Per längst till höger.

Igår var kursträffen förlagd till Dalarnas museum som omväxling. Där träffade jag Maria Björkroth och gruppen från Kulturarvet för en tredje kursomgång. Eftersom jag jobbat som allmänkonservator och med i princip alla material på två kulturhistoriska museer så skulle vi idag prata om förebyggande vård. Jag inledde med diabilder från min gamla yrkesverksamhet, bilder på typiska skador av magasinering, klimat, ljus….ja allt sånt som gärna uppstår i museisamlingar och till viss del även i hemmen om man inte tänker sig för lite. Men föremål i privat ägo hålls för det mesta i trim på ett helt annat sätt än museiföremål. De hanteras på olika sätt hela tiden vilket paradoxalt nog gör att de bevaras längre i gott skick! Man har ju koll på sina saker på ett annat sätt i det privata. Men allting har ett slut liksom det har en början – DET måste man acceptera, så är det med allt. Föremål liksom människor dör och upplöses med tiden. Det är starka naturkrafter som jobbar hårt på att återställa ordningen och omvandla oss till ursprunglig form: jord och mineraler. Vi ingår i ett gigantiskt kretslopp som vi kämpar för att motverka. Hur som helst, jag har en massa diabilder från mina konservatorsår och de letade jag fram nu. Sen hittade jag min gamla diabildsprojektor i källaren! Den stod där så snällt på en hylla och väntade. Jag höll tummarna för att den skulle fungera och det gjorde den! Den har nog stått stilla i 12 år minst!! Men lampan lyste och hela apparaten surrade igång så fint. Oj, det här var som förr i tiden!! Då på 90-talet när man fortfarande körde diabilder. Kul!! Men man borde väl scanna in dem och lägga upp dem i en PowerPoint. Maria tog hand om mina pärmar med föredrag i OH-form (overhead!) och ska scanna in rubbet på museet så vi en annan gång kan skapa PowerPoints av dem i alla fall. Det blir ju lite enklare att hantera. Och så kommer gammal kunskap till nytta igen!

Guidekurs igår kväll på Logen, Västanfors

Vi var dryga 30 personer på guidekursen igår kväll på Logen på Västanfors hembygdsgård för att lyssna på museipedagogen Annacari Jadling som i två och en halv timme utan paus (!!) berättade om sitt ”dramatiska” arbete vid Dalarnas museum. Det var intressant ska jag säga! Och lärorikt att höra hur man kan jobba som pedagog, förmedlare av historia och guide. Man kan ta till sig något mer av dramatik i visningarna. Bara att använda rösten lite mer är ett bra knep. Att viska, att ropa till, att spela en roll –  det handlar om berättarrösten alltså. Det finns ju det traditionella sättet att guida: man lär sig läxan och är duktig på perioder, namn, årtal och lokal historia. Visst behövs alla fakta, men hur länge orkar man lyssna som besökare? Kanske 10 min…i bästa fall 20 min? Sen är det tvärstopp. Man ser ju ofta att besökargrupper glesas ut efter en stund, folk liksom faller ifrån och glider åt sidan. Ja, smiter rent ut sagt! Jag har själv upplevt det som besökare, det kan bli för torrt och tradigt med mycket fakta. Annacari pekade på möjligheter här. Att mer berätta historier om platsen, att våga dramatisera och därmed fånga in gruppen av besökare. Det som man kallar ”story-telling” idag och som förtjänar att ideligen påminnas om. Ja, vi satt då alla på helspänn, superkoncentrerade och lyssnade på Annacari utan minsta besvär i de två och en halv timmarna, jag lovar!! Hur orkade hon själv? Jag frågade faktiskt efteråt, för det förundrade mig. Åh, det är inga problem alls, svarade hon. Jag älskar det här, sa hon. Och det gjorde ju vi också. Spökhistorien på slutet…vi satt helt tysta, infångade och det plötsliga häftiga utropet när spöket visade sig på vinden för pojkarna fick mig att hoppa högt på stolen!! Hjälp!! Spänning in i det sista. Sen var det slut. Applåd för Annacari!

Kulturarvet i Falun

Undervisning på Kulturarvet, Maria Björkroth visar korgarbeten. Från vänster sitter Björn, Lars, Claes, Nina, Thomas, Per och sist Kia Wegelius som ansvarar för verksamheten.

Undervisning på Kulturarvet, Maria Björkroth visar korgarbeten. Från vänster sitter Björn, Lars, Claes, Nina, Thomas, Per och sist Kia Wegelius som ansvarar för verksamheten. Foto ChL.

Visst låter det trevligt med Kulturarvet!? Verksamheten finns i ett vit låg tegelbyggnad i industriområdet Ingarvet uppåt koppargruvan i Falun med en mycket sympatisk verksamhet: föremålsvård. Från början kom idén som så många andra idéer från Dalarnas museum. Det var då landsantikvarien hette Erik Hofrén (1970-talet). Erik ligger även bakom Ekomuseum Bergslagen, Framtidsmuseet i Borlänge, Arbetets museum i Norrköping. Att vara idérik är en sak, men att genomföra dem är en helt annan! Inte många är som Erik Hofrén. Han blev sen professor i museologi vid Umeå universitet och idag är han en kreativ pensionär, snart 75 år och har ännu ett levande intresse i de verksamheter han har varit med och skapat. Nu spårade jag visst ur……nåväl, i många år tillhörde Kulturarvet Nordiska museet. Under 90-talet när jag jobbade på Nordiska museet så var jag ofta i Falun och undervisade i föremålsvård och materialkunskap. Jag var ju konservator på den tiden. Då skrev jag också boken ”Våga vårda” – en handbok i föremålsvård tänkt för hembygdsrörelsen. Jag har i år återvänt till Kulturarvet med både bok och föredrag. Det är ny regim där och därmed nya behov. Nordiska museet har släppt verksamheten och Falu kommun driver den i form av tvåårigt ESF-projekt i ett försök att permanenta den. Det finns absolut behov av den här sortens vårdarbete – tror jag! Dalarnas museum med hembygdskonsulent Maria Björkroth är involverad i kompetensutveckling på Kulturarvet och via Maria är jag inhyrd ett antal gånger under våren för att bidra med träkunskap och allmän matierialkunskap. Innan jag blev konservator gick jag på Carl Malmstens Verkstadsskola och tog gesällprov i möbelsnickeri. Härliga tider!! Och om någon nu undrar så lånar Ekomuseum ut mig och fakturerar sen för mina tjänster. Det är aldrig fel med intäkter. Ekorrhjulet snurrar.

Och här är en länk till Kulturarvet som det fungerar idag: här!

 

Guidekursen är i hamn

Nu har vi fixat en guidekurs, Raija Edvinson på Fagersta Turism och jag med hjälp av Smedjebackens Kulturförvaltning och Anna Falkengren. Allt är på plats, alla detaljer är klara. Det blir ett första test för att se om där finns intresse tillräckligt för en mer organiserad fortsättning nästa år. Guidekursen inleds med professor Maths Isacsons föreläsning ”Bergslagen – historia och framtid” den 22 februari kl 19.00 på Lindgården i Fagersta. Det skrev jag om här på bloggen den 8 februari. Därefter blir det tre guideträffar på Logen på Västanfors hembygdsgård i Fagersta och därefter några träffar i maj på plats ute i landskapet. Vi välkomnar alla som jobbar som guider i Ekomuseum men vi söker även nya guider. Ni som läser detta och känner er intresserade, häng på! Pröva ert intresse – det kan bli nåt!! Man kan faktiskt överraska sig själv. Det går bra att anmäla sig till: info@ekomuseum.se. Som sagt – det blir alltså tre träffar i mars: 8 mars kl 18.30 då jag själv framträder och berättar om Ekomuseum idag och då Raija berättar om guidejobbet, tankar kring utvecklingsmöjligheter och de behov som finns. 15 mars kl 18.30 då dramapedagogen Annacari Jadling från Dalarnas museum berättar om hur hon jobbar  och kanske blir det nån dramaövning…?  22 mars kl 18.30 då Malin Andersson, Primaleve Kulturtjänst berättar om guideteknik och värdskap och delar med sig av sin mångåriga erfarenhet som guide i Ekomuseum och sen berättar museilektorn Örjan Hamrin, Dalarnas museum om hur man kan tolka historia och landskap, så kallad ”Interpretation” och med erfarenhet från England. Och Örjan är en ”berättare” i ordets alla bemärkelser, en viktig egenskap för en guide.  Nu ska ni inte hänga upp er bokstavligt på rubriker till respektive träff då det kommer att flyta ihop på ett personligt sätt då föreläsarna har sina egna erfarenheter att förmedla. Att guida kan ske på många olika sätt och det är svårt att säga att just ett sätt är det rätta. Att skapa ett intresse är däremot det viktiga i det hela! Att guida är alltså ett skapande uppdrag.

 

Vi snickrar ihop en guidekurs till våren

Varje sommar kör en lokal förening i Ängelsberg dramatiserade visningar både på Världsarvet Engelsbergs bruk och på Oljeön. Bilderna visar ett drama på Oljeön. Foto Ch Lindeqvist.

Varje sommar kör en lokal förening i Ängelsberg dramatiserade visningar både på Världsarvet Engelsbergs bruk och på Oljeön. Bilderna visar ett drama på Oljeön. Foto Ch Lindeqvist.

Den startar upp med en föreläsning 22 februari ”Bergslagen – historia och framtid”.  Det är professor i ekonomisk historia Maths Isacsson från Uppsala universitet som kommer till Västanfors, Fagersta. Det här initiativet möter upp ett behov som funnits länge. Det är också inledningen på en serie guideträffar i mars månad. Fagersta turism med Raija Edvinson var den som tog tag i saken och jag hängde på. Det blev lite bråttom för tiden gick fort nu efter jul! Efter den inledande föreläsningen så planeras tre programpunkter i mars. Det är detaljerna vi filar på just nu. Bara vi får allt spikat så skickar vi runt information via epost. Och här på bloggen lägger jag upp kalla fakta också. En programpunkt är klar och det är dramapedagogen Annacari Jadling på Dalarnas museum som kommer tisdag kväll den 15 mars. Det blir otroligt kul! Den här lilla guidekursen blir som en mjukstart och ett första test. Om intresset är stort så kan vi tänka i större och vidare svängar till nästa år. Det här är en sån sak som passar för studiecirklar i samarbete med ett studieförbund. Så var också tanken från början i höstas när vi planerade stort! Nåja, det krävs lite mer tid för att få ihop delarna, det är länsgränser i vägen också. Vi kommer igen! På 1990-talet fanns en gedigen guideutbildning som förlades till folkhögskolan i Skinnskatteberg och som genomfördes med EU-medel. Där certifierades man till ”Bergslagsguide”. Många av Ekomuseums nuvarande guider har gått den utbildningen. Men intresse och motivation, fortbildning och inspiration måste ständigt leva – nya guider måste också till.

Och föreläsningen!! Boka upp i era almanackor: tisdag 22 februari kl 19.00  Plats: Lindgården vid Västanfors kyrka, Fagersta. Fritt inträde och öppet för alla intresserade. Maths Isacson är en lysande föreläsare om ni inte redan visste det! Och Bergslagssatsningen stödjer föreläsningen.