Ludvika bästa friluftskommun!

Läste i lokalpressen på nätet i helgen att Ludvika rankats som bästa friluftskommun i Dalarna! Och att Ludvika snudd på blev hela Sveriges bästa friluftskommun men att Örebro till slut tog hem segern. Hm, läste jag rätt tro?  Men jag tror det för i Ludvika finns milsvida vackra skogar, lika många sjöar som året har dagar, dvs 365 stycken, höjder och blå berg, härligt långa fina cykelleder och stigar, fina kilometerlånga skogsstigar där man verkligen kan vandra och känna sig ett med naturen till och med nära stan. Lätt tillgängligt med andra ord.

Det här skogsnöjet kan hålla mig sysselsatt i timmar på helgerna, bästa sättet att varva ner faktiskt. Igår gick jag nog en mil i Marnässkogen och där var det vid några tillfällen en bedövande tystnad – nästan som på myrarna i Jämtland. Ni vet när tystnaden liksom slår lock för öronen, då man plötsligt hör sitt eget hjärtas fasta slag och förundras….. hur kan det slå så stadigt hela livet om och om igen? Så var det i skogen igår. Och i skogen ser man rester av urgamla (?) gruvförsök – djupa gropar och mossiga varphögar. Och sen kommer man ut på den lilla grusvägen mot Ludvika Gammelgård, som legat där som bergsmangård säkert sen 1500-talet om inte längre. Då hade bergsmännen sina hyttor nere vid Ludvika ström, som idag tyvärr är torrlagd. Vattnet går till kraftverket vid sidan av och är det nåt vi behöver idag så är det elektricitet…jaha, så här rullar tankarna vidare…

Om Parkinsons lagar

Läste i söndagens SvD om Parkinsons lagar. Det var P.J. Anders Linder som skrev söndagskrönikan och en av lagarna lyder så här: ”Arbete utvidgar sig så att det fyller den tid som är tillgänglig för att utföra det”. Om man ger en arbetsuppgift en vecka på sig för att göras då tar det en vecka. Ger man uppgiften en månad på sig, då tar det en månad. Det händer aldrig att uppgiften blir klar i förtid alltså. Nä. Jag tänkte då att det där känner jag väl igen. Sätter jag en dag när något ska vara färdigt så blir det färdigt just till den dan, det är lite av ett trolleri! Det handlar förstås om att man själv ställer in sig på att DÅ ska det vara klart, punkt och slut. Likadant är det med utrymmen, eller hur? Har man ett kansli med lite plats över så genast fylls vrårna med allt möjligt ”skräp” och man undrar hur det kom dit. För att inte tala om ens hem…. det fylls obönhörligt. Tiden fylls, utrymmen fylls. Ja, det uppstår liksom av sig självt en slags strävan efter jämvikt precis som i naturen.

Parkinson var marinhistoriker och hade umgåtts med den brittiska statsförvaltningen under långa tider. Han lade märke till att kolonialdepartementet fick alltfler tjänstemän i takt med att det blev allt färre kolonier. Parkinson var förstås en tänkande och skarpögd man och han skrev en bok som blev en enorm succé.

Hans andra lag lyder: ”Utgifterna stiger till inkomsternas nivå.” Ja, detta blev sagt med den växande välfärdsstaten i åtanke. Det är väl lite som att rätta munnen efter matsäcken? De pengar som kommer in, de går ut igen i samma takt, ja det sker även i Ekomuseum. 1980 var han på Sverigebesök, talade på en arbetsgivarkongress och då föddes en lag just för oss i Sverige: ”Sikta på välstånd och du får sysselsättning. Sikta på sysselsättning och du får allt annat än välstånd.”.  Jag slutar här för sen följde en analys av maktkampen i vårt land, som jag inte tänker orda om här. Till sist blir det nog ändå en fråga om vem som har bäst insikter i dessa saker. De här lagarna som den skarpögde marinhistorikern formulerade gillade jag verkligen, vilken avundsvärd förmåga att kunna se och sammanfatta svåra tillstånd med några få kloka ord som går fram i all sin enkelhet. Lika enkelt och begripligt som ordspråk!

Fjäderprakten som försvann!

Igår kom verkligen vårvädret på allvar och Cajs-Marie på Ludvika Gammelgård var ute och pyntade med påskfjädrarna i den gamla grytan. Det blåste så de for av, hon najade därför fast dem ordentligt och gjorde så fint, ni ser själva! MEN – redan några timmar senare, ja på eftermiddan, när det alltid är lugnt här på Gammelgården, då hade någon varit där och ryckt upp de fjäderprydda kvistarna ….. och tagit dem med sig hem (??) ja, det får man väl förmoda. Jag kom tillbaka efter ärenden på stan och då var fjäderprakten puts väck! Men vem…?? Hur ser en sån människa ut?? Idag börjar hon om igen med pyntet, Cajs-Marie. Hon ger sig inte, hon har plockat nya kvistar. Nya fjädrar är på gång.

Idag har jag många saker att dona med, det är sista annonsen som ska grejas, deadlines ligger alltid nu i mars. Jag skickar allt sånt till Jenny Findahl, tur att jag har henne att be om hjälp. Sen är det ju verksamhetsberättelsen som ska få bilder, det betyder bildbearbetning för tryckning och det gör jag i Photoshop. Det där med bilder tar minst lika lång tid som textjobb, och är lika viktiga som text. Och sen är det en massa småärenden som bryter av tiden, så det stora blir upphackat av smått och till slut blir det ingen reda på nåt – det är risken det. Och hjärnan fylls lätt av känslan av att något mycket viktigt är bortglömt…fasa!!!! Och så är det vandringsfoldrarna ……gud ja, får INTE glömma dem, det är underlaget som måste göras. Och sen Ekomuseums presentationsfolder, jisses – den MÅSTE jag fixa underlaget till NUUUU, först av allt. Text och bilder. Nej, nu hinner jag inte sitta här och skriva mer, tack för idag!

Fikabesök på kansliet med kulturprat

Idag tittade min ordförande Ingvar Henriksson in på kansliet, fick sig en kopp kaffe och sen pratade vi igenom vad vi har framför oss och det är ju en del. Det tornar liksom alltid upp sig på vårkanten för att sen plana ut mot höstkanten. Och det är knappt man hinner med allt! Lustigt det där, har tänkt på det många gånger. Men jag har ju som motto: det är bara att bita ihop och stå på! Och den tanken hjälper faktiskt.

Nu är det den stora kulturutredningen som är på gång för Dalarnas del. Alla län ska ju göra en regional kulturplan. Västmanland har redan gjort sin och den hittade vi på Landstingets hemsida, www.ltv.se och skrev ut ett ex till oss var. Den gillade vi för där står det mycket om museerna i Västmanland och om Ekomuseum Bergslagen. Väldigt bra skrivet, tydlig och välstrukturerad, ja vi nickade ikapp och läste i varsitt exemplar.

Därefter tittade vi i Dalarnas förslag och den var svårare att ta till sig, den ska diskuteras i Avesta den 20 mars och vi har den på remiss till 7 maj. Då ska vi svara något. I förslaget står det inte många ord om Ekomuseum Bergslagen, ja vårt namn finns med som ett av Dalarnas sex större museer – övriga är Zornmuseet, Carl Larssongården, Husbyringen, Framtidsmuseet och Siljansfors Skogsmuseum. Ja, vi sex blev nämnda vid namn men mer står det just inte om oss vad vi kunde se.

Dalarna har visserligen 389 museer och är därmed Sveriges museitätaste län! Men den här planen beskriver bara två museer: Dalarnas museum 3 st A4-sidor och Mentalvårdsmuseet i Säter 2,5 st A4-sidor, sen tog kulturplanen abrupt slut på sidan 75 …. det är nåt som inte stämmer….. vad har vi missat… ?? …återkommer i ärendet!

Vårdofter…. kan vara röklukt

En och annan har börjat elda så smått, marker och trädgårdar ska rensas och skräpet eldas upp. Det är på gång och känns vida omkring när så sker, näsan fylls av rök och det luktar vår och själen fylls av en obestämbar förväntan!

Jag sitter med en trave böcker och artiklar, allt ska läsas mer eller mindre noggrant, jag ska skriva en jobbtext och behöver lite kött på benen. Påminnelser. Repetitioner. Något nytt oförväntat. Och något som sätter fart på tankarna, som jag hoppas kommer att flyga fritt för att sen fångas in och stoppas på plats. Vi får väl se om nåt lossnar.

Sen väntar årsberättelsen på att formas till med bilder, det tar sin lilla tid och det måste bli en aptitlig förpackning att skicka ut till årsstämmans deltagare för då är det roligare att titta i den. Jag vill ju ha den bläddervänlig.

Men i allt man gör måste man rensa, precis som när man rensar ute i markerna. Det störande måste bort hur mycket man än gillar det, joo men visst, man håller hårt i sina älsklingar in i det sista – vare sig det är bilder, ord eller kanske till och med buskar, kvistar och ogräs. Och nånstans känner man så väl när något stör, när saker måste bort, eller hur? Det liksom gnager… som att få nåt skräp i ögat…och då får man gå på den känslan. Nu ska jag sluta störa er!!

Vildmarksmässan i full gång

Den börjar idag, på självaste Kvinnodagen och håller på till och med söndag 11 mars. Jag fick ett påminnelsemejl igår och det på grund av att projektet finnskogarna.com dels har gjort om sin hemsida se här! som blev jättesnygg (!!) och informationsrik och dels står de allihop i egen monter på Vildmarksmässan i Stockholm, Älvsjö, se här! Ni som är intresserade av naturupplevelser och äventyr bör absolut bevista mässan i Älvsjö, det är bara ett hett tips! Och Sveriges finnmarker har mycket att erbjuda.

Ekomuseum är med på ett hörn i finnskogsprojektet med vårt finnmarksområde i norra Ludvika kommun. Det är ett underbart naturområde med fina byar och gårdar väl värda inte bara ett besök utan flera. En enda gång hittills har jag varit på det urgamla finnbostället Skifsen, som en ideell förening i Fredriksberg håller på att bygga upp med hjälp av gamla kartor och beskrivningar och där Susanne Andersson finns med i förgrunden. Hon är även projektledare i finnskogarna.com. Och innan vi hittade dit… ja, bara det var ett stort äventyr! Sista biten fick man gå på en skogsstig och sen kommer man fram till ett näs vid en stilla sjö och där hade de bränt ner skogen i bästa svedjebruksstil några år tidigare. Strax intill hade de nu byggt upp en riktig finnstuga, en finnbastu, jag tror det kan kallas för pörte. Där kan man både bo och basta på finnskogsvis och sen hoppa direkt i sjön. Och väl där så serverades vi den godaste traditionella maträtt man kan tänka sig: motti (skrämjölsgröt) med stekt rimmat fläsk, fläskspad och lingon. Det var bättre än kolbullar!!

Nog finns det planer på att införliva denna magiska plats i Ekomuseums samling när vi nästa gång gör en så kallad objektsinventering. Det blir väl om ca 4-5 år kanske. Joo, i finnskogarna lurar många överraskningar….

Gruset ska bort!

Ja, här går dagarna. De flyger fram. Har varit borta en vecka, sportat i Jämtland, åkt skidor på sjön, gått i skoterspår i skogen men jobbat samtidigt, jodå. Mycket snö var det där men här ojoj, bara på den här veckan har marken förbytts från snömoddig is till sopade ytor. Det gick i rasande fart. Gumman Tö har gjort ett gediget jobb. Här på Ludvika Gammelgård sopas det nu för fullt och DET är ett säkert vårtecken, jag letar såna nu och njuter av ljuset som kommer starkare för var dag.

Jo, man känner sig riktigt upplivad, saven stiger även i oss människor. Och här i Ludvika sjunger talgoxen tvåtonigt, det vill jag bara påpeka, därför att i bullriga miljöer som Stockholm t ex har den nu lagt sig till med entonig sång, en enda ton upp och en ner. Men här är det två toner upp och en ner, precis som det alltid var förr, har ni tänkt på det?? Fåglar ändrar sina toner efter behov, de vill ju höras vida omkring.  Ludvika är fortfarande en plats där den riktiga gamla sången duger fint och det gör mig glad. Ah, såna småsaker, va….. men även de små detaljerna ska inte underskattas, nej det lilla betyder mycket. Snart dags byta bloggbild också, den ser lite för vintrig ut, minst sagt. Ja, men nu måste jag knoga på med mina bestyr, hejhej.

Teatermaskinen i Riddarhyttan

Ja, jag höll på att ramla baklänges, det är alldeles sant. Jag var där för en dryg vecka sen och tittade på Teatermaskinen. Vi körde ut i skogen på en slingrig liten moddig grusväg, passerade en gammal gruva och några gamla gruvbostäder och småhus (Källfallet) och så bara skog, just så som det är i Bergslagen. Stenig, bergig barrskog med några tjärnar här och där och åsbildningar och sand mellan varven. Där vid vägens ände ligger det ett gammalt skolhus, Skräppbo skola, ja klart att de gick i skolan i byn som ligger kvar runt den gamla gruvan. Men nu hör skolhuset till Teatermaskinen som i sig är den märkligaste företeelse, vars verksamhet jag hört mycket talas om, men där jag aldrig har varit förrän nu. Och – som sagt – det var närmast en chock att se detta väldiga bygge och med inbyggt skolhus!! Läs om Teatermaskinen här!

Nästa vecka ska jag träffa upphovsmannen och visionären Anders Olsson, han kommer till kansliet i Ludvika och han har något på hjärtat som han ville tala med mig om, jag bara anar…. det är något med levande historia och vandringar, nåt med rollspel, kanske nåt med landskapet – det där istida som så starkt präglar Riddarhyttan. Hm, vi får se! Det ska bli intressant att träffa honom.

Jag skrev om Teatermaskinen i senaste Ekobladet som nu i dagarna lagts upp på hemsidan och skickats ut via mejl till dem som så önskade. Och här kan ni läsa Ekobladet nr 1-2012 om ni vill, ni hittar länken uppe i högra hörnet på vår hemsida.

Geomöte i Riddarhyttan

Geoföreningens möte den 22 feb 2012. Här sitter fr vä Jörgen Andersson, Anna Jansson, Gunnar Ahl, Johan Torvaldsson, Kalle Nordebring, Marlène Carlsson, Nils-Erik Wickström, Frank Fransson och Ingrid Grusell. Själv står jag bakom kameran.

Geoföreningens möte den 22 feb 2012. Här sitter fr vä Jörgen Andersson, Anna Jansson, Gunnar Ahl, Johan Torvaldsson, Kalle Nordebring, Marlène Carlsson, Nils-Erik Wikström, Frank Fransson och Ingrid Grusell. Själv står jag bakom kameran.

Vi hann med ett möte i vår geoförening i Riddarhyttan förra veckan också. Jag tog en bild på församlingen! Med ett steg i taget går arbetet framåt om än inte så himla fort, men än sen? Vi knogar på. Och de som bor i Riddarhyttan är väldigt aktiva och intresserade och det är det som betyder något. Det blir ju helt och hållet deras projekt med tiden. Ekomuseum är ju bara med på en stödjande hörna. När jag var i Uppsala härförleden och på den viktiga geoträffen på SGU, det var i januari, så föll det ner en pollett, bilden klarnade faktiskt.

Vi har en förening som syftar till att bygga ett Geocentrum men jag stirrar mig kanske blind på detta mål? På SGU fick jag en större förståelse för processen. Vi har också pratat i föreningen om hur vi ska gå tillväga, att ta det stegvis har vi sagt. Joo, det är nog klokt! Och då gäller det att ta det steg för steg också. Först en informationsplats. Några skissar för fullt på det redan, pengar ska sökas. Sen inventera alla lämpliga platser och leder, se över skyltar, göra en karta och en presentation till informationsplatsen. Anders Yrgårds fina skrift om istiden i Bergslagen måste tryckas om och först uppdateras och bli modern. Han är med på noterna, jag har talat med honom. Därefter kan vi ge området status: Geopark Riddarhyttan med SGU:s hjälp. Och sen ställs siktet in på ett fint Geocentrum. Det blir en bra utgångspunkt för exkursioner och en suverän träffpunkt för grupper, skolklasser och annat folk. Det blir väldigt bra. Men visst har jag väl skrivit samma sak förr? Geotjat?? Nåväl, ni får stå ut!

Konsten att skriva texter

På Teknikseminariet för precis en vecka sen talade Thomas Öberg från Naturinorr, www.naturinorr.se om konsten att skriva bättre texter för skyltar, webb och trycksaker. Hur intressant är inte det? Jo, det är inte bara viktigt, det är superintressant! Det var jättekul att lyssna på honom. Det finns så många tradiga informationstexter som man knappt orkar läsa till slut  – långa, omständliga med högtravande tonläge och jobbiga ord …… ååh, varför kan man inte förenkla språket lite? Och det var just det som var budskapet i denna föreläsning. Så skönt att få höra det igen! Jag har hört det förr, jag har tränat också (fast det inte alltid märks kanske?), jag har jobbat i många år med texter, även med det som kallas frasriktigt radfall. Bara det är en viktig sak i informationstexter och nu tar jag ett direkt exempel ur den goda lilla handboken Att skriva om natur  och märk väl hur man bryter raderna vid de naturliga stoppen i textflödet, precis som när man pratar:

Där det känns naturligt att sakta farten,
och dra efter andan lite grann,
där är det också naturligt att bryta rad.
Alltså som regel vid komma och punkt,
men också vid andra naturliga pauseringar.
Man bryter rad före, inte efter en preposition
och före småord som ”och” och ”eller”.
Det är till mycket stor hjälp inte bara för den
som har läs- och skrivsvårigheter
utan för oss alla som stående och gående
ska läsa texter på skyltar.

Märkte ni hur lätt det där var att läsa?? Det är skrivet talspråk, berättarspråk med frasriktigt radfall. Många vill använda myndighetsspråk eller vetenskapsspråk eller nåt annat, men undvik det. Thomas Öberg hade flera bra exempel när han föreläste, som detta: Här bedriver samerna örings- och rödingsfiske. Här talar en lite viktig myndighetsperson. Men det är mycket bättre att helt enkelt istället berätta i sin text: Här fiskar samerna öring och röding. Nu måste jag försöka komma ihåg det här, det är så bra med dessa tips och påminnelser. Man vill ju att folk ska läsa det man skriver!

Boken Att skriva om natur  av Thomas Öberg, beställs direkt från Centrum för Naturvägledning,  pris: 150 kr inkl moms, gå in här: www.slu.se/cnv