Kollaps!

Läser just nu denna otroligt intressanta bok av David Jonstad, som är chefredaktör för Klimatmagasinet Effekt, www.effektmagasin.se. Han ser ung ut på bilden baktill, född 1977 och alltså bara 35 år! Låter jag förundrad? Ja, jag är det. Hur kan en sådan ung människa se så klart på planeten och på vår tillvaro?? Han är författare och frilansjournalist och har ägnat sig åt åratals tankeverksamhet inklusive studier – det är uppenbart. Man kan tro att det är en skräckbok men istället är den klargörande och hoppingivande. Den handlar om vår civilisations kris som tycks accelerera rätt ordentligt och som lär tippa rätt som det är. Så går det ju med alla civilisationer till slut så det är ju inget nytt. Men ändå…vi är själva där nu.

Nu pågår jakten efter den sista oljan! Den finns, men på djupen. Hittar vi den kan vi hanka oss fram lite till, men därefter krävs nya lösningar på vårt enorma energibehov. Oljan blir alltmer svåråtkomlig nämligen. De lågt hängande frukterna är plockade, skriver han. Det innebär alltså större risker i dag för att komma åt den mängd olja vi behöver för att driva våra samhällen. Och visst vädrar jag faror, hu ja – min fantasi kan verkligen skena och jag känner ju starkt att vi måste ta med oss gammal kunskap in i framtiden, om hur vi kan överleva i en värld med mindre energitillgång. Klarar vi det?

Världen behöver nya kulturella berättelser för att förstå sin drastiskt transformerade samtid, skriver han också. Men här borde väl ett ekomuseum kunna bidra med någon liten konkret idé?  Ja, det är faktiskt frågan för dagen. Det är något att grunna på.

Sopplunch och tryckpressar

Ja, Järnladies går åt faktiskt. Den tog totalt slut här på kansliet förra veckan, sen jag skickat de sista till ABF i Leksand, som skulle ha en bokcirkel. Först om en månad får vi nya från tryckeriet, vi har beställt en andra upplaga.

Men så kom jag på att Yvonne Gröning hade fått två kartonger med sig när hon var här sist. Hon ska ut på en föredragsturné om Järnladies och om Mathilda, mor till en av våra ladies. Ska återkomma till den lite senare. Alltså landade jag i Olsbenning utanför Norberg i fredags för att hämta hem en kartong och då bjöds jag på en god sopplunch! Det är varmt och gott hos Yvonne i hennes fina smedja. Här finns böcker och bokprojekt ska jag säga. Hon är ständigt läsande och recenserar böcker för Dalademokraten, när hon inte skriver på en bok eller en teaterpjäs. Utanför fönstret flyter Svartån, den som går ut i Mälaren genom Västerås. Fint som bara den.

Samma dag passade jag även på att hämta hem en låda med nya utvecklingsplaner, som låg färdiga på Smedjebackens kommuntryckeri hos förträfflige Jan Lycke. De hade också tagit slut så nu finns en ny trave som jag ska dela ut till styrelseledamöterna på fredag, då vi har sammanträde. Några har inte sett den. Den gjordes hösten 2007 och den följer vi. Natur & Kultur-inriktningen är högst aktuell! Att vi måste få med naturen i båten också, dvs ”ekologin” och inte bara ”ekonomin”, är viktigt. Att få de tu att smälta samman i en välbalanserad innehållsrik verksamhet är en inte helt lätt uppgift för övrigt och balansen borde vara 50/50 skulle jag vilja säga. Det är något att bita i.

Skogseko – en intressant tidning!

Den här tidningen från Skogsstyrelsen dimper ner i kansliets brevlåda med jämna mellanrum och jag läser tacksamt! Det senaste numret var otroligt läsvärt dessutom, allt var intressant. Där stod om en lajvargrupp som hade skogen som sin scen, de höll till utanför Norrköping och gestaltade kurortslivet kring sekelskiftet 1900, såg roligt ut. Där stod om skogsmänniskorna, alltid roligt läsa om det. Och om en som snickrar mest i björk, det gillade jag! Och hon har skrivit en bok om björk också, jag må då säga. Därefter ett reportage om skogens kallkällor, ååh…..

Det var Källakademins arbete med att kartlägga kallkällor det handlade om med ordföranden Gunnar Wiklander i spetsen. Jag gick med dem en gång i Grangärde finnmark och det var hur intressant som helst att titta på kallkällor. En källa är grundvatten som kommer upp till ytan från djupa, kalla lager långt nere i underjorden. Visste ni att man tar reda på om det är en källa genom att mäta vattentemperaturen? Man ska ha en termometer i fickan helt enkelt. Är vattnet 7,3 grader eller lite lägre så är det källvatten. Folk vet inte så mycket om kallkällor idag, man behöver ju inte veta sen vi fått vattenledningar. Förr så visste alla hur viktiga de var, för man var helt beroende av dem. Gamla boställen ligger ofta intill källor, självklart när man tänker efter. Vem vill inte ha friskt vatten?? Vattnet i bäckar och sjöar duger inte till dricksvatten, bara i värsta nödfall.

Skogsmaskinerna kan gladeligt köra över gamla fina källor på grund av okunskap hos förarna. Nu försöker Källakademin öka på kunskapen så källorna kan bevaras och då ska några träd sparas intill dem också, det är nån slags naturlig balans som krävs för att hålla en kallkälla vid liv.

Läs mer på Källakademin här!

Riddarhyttan – en oslipad diamant!

I "Såga", ett hus som står kvar efter sågen som låg härnere vid sjön Liens strand, där samlades vi och diskuterade rastplatsen över en kopp kaffe. Från vänster sitter: Marlène Carlsson, Staffan Bergman och Marco Helmisaaro, samtliga från kommunen. Därefter Johan Torvaldsson och Nils-Eric Wikström vid bordsänden, båda engagerade bybor, till höger om honom Jan Jävert och Anna Jansson, båda från kommunen, sen Barbro Bergkvist och Kalle Nordebring, även de två är engagerade bybor.

I ”Såga”, ett hus som står kvar efter sågen som låg härnere vid sjön Liens strand, där samlades vi och diskuterade rastplatsen över en kopp kaffe. Från vänster sitter: Marlène Carlsson, Staffan Bergman och Marco Helmisaaro, samtliga från kommunen. Därefter Johan Torvaldsson och Nils-Eric Wikström vid bordsänden, båda engagerade bybor, till höger om honom Jan Jäder och Anna Jansson, båda från kommunen, sen Barbro Bergkvist och Kalle Nordebring, även de två är engagerade bybor.

I morse hastade jag iväg till ett möte i Riddarhyttan. Det var några stycken från föreningen Geocentrums Vänner i Riddarhyttan som sammanstrålade med fem (!!) tjänstemän från Skinnskattebergs kommun för att lite mer konkret diskutera planerna på en centralt belägen rastplats längs riksväg 68, den som går genom byn. Teatermaskinens Anders Olsson var också med fast han syns tyvärr inte på bilden.

Rastplatsen engagerar många i byn därför att där kan man informera om byns alla möjligheter och besöksmål. Det är där som också en första information kring Geopark Riddarhyttan är planerad. Kalle Nordebring och Nils-Eric Wikström har gjort ritningar till ett skärmsystem under tak som är tänkt att placeras i anslutning till den tänkta rastplatsen. Den ska fyllas med information och blir ett första steg till en Geopark och på sikt även till ett besökscentrum. Goda krafter är i gång, vilket är mycket glädjande.

En logotype, som vi alla gillar, har tagits fram av Jenny Findahl, Snowtrail. Geopark Riddarhyttan får därmed en slags identitet, den har börjat existera! Och i en Geopark så måste det på sikt även finnas ett Geocentrum, ja minsann! En plats att utgå ifrån, en plats att samlas på, ett slags kunskapscentrum. Nu tas ett steg i taget, det är en bra metod. Riddarhyttan är som en oslipad diamant!! Ja, det har jag alltid tyckt.

Samtidigt pågår det gruvprojektering för fullt lite här och var i Bergslagen, gruvnäringen ligger i startgroparna igen.  Just i dag pågår också ett gruvseminarium i Skinnskatteberg. Och man vädrar nog morgonluft lite varstans…

Höst i Jämtland – så likt Ludvika!

Slutet på min vistelse närmar sig raskt, imorrn drar jag söderut till Ludvika. Något jag alltid tänker på när jag är här i södra Jämtland, det är att naturen liknar den i Bergslagen och särskilt i Ludvika kommun. Skog och blånande berg. Moränmarker med sten och block i alla storlekar. Klart att Sverige har så mycket skog när markerna ser ut så här…det finns ju inget annat som kan växa där mer än tall och gran, ja lite asp, al, björk och rönn möjligen. Inlandsisen har verkligen lämnat spår efter sig och denna moränmark har bara ett tunt lager av jord ovanpå djupa lager av sand, grus och stenblock. Och på ytlagret växer mest mossor, lingon, blåbär och svamp. Men såna här skogar är rena rama skafferierna trots allt. Och så en massa småsjöar och tjärnar finns här och där, ibland på grund av att stora isberg en gång strandat på sanddynerna – men vilken högst fascinerande tanke!! Sen jag påmindes om istiden, har jag börjat betrakta det förut så självklara landskapet med helt nya ögon. Finge jag ett liv till, skulle jag nog bli naturgeograf.

Och mellan all skogsmark finns det små fält av bördiga lerjordar, också en rest från inlandsisen. Där ligger även byarna men varje åker har nog ett eller flera stenrösen, så är det. Åtminstone den by som jag ofta åker till och där min mormor och morfar har sitt ursprung. Just i den byn finns också en av Bräckes två kvarvarande mjölkbönder. Bara två stycken i hela Bräcke!! Det är inte klokt när man tänker på det… på 1950-talet fanns det fem mjölkbönder bara i denna by och då hade alla dessutom små fina fjällkor, som gick på skogen på somrarna. Det är bara 50 år sen…. förändringar kommer snabbt. Hur många mjölkbönder finns det i Ludvika kommun?? Jag har ingen aning…..noll?

Höstmarknad i Åre

Åredalen öppnade sig med vackra höstfärger och inget regn! Vi var några stycken som for dit i går och nog hade vi tur när vi var på den traditionella höstmarknaden tillsammans med 50 000 andra. Herregud vad folk det är i Åre! Men det är hur trivsamt som helst ändå, folk är trevliga i trängseln och det är en skön blandning av norrmän, stockholmare och jämtar. En graffittimålare hade fått i uppdrag att förse ett antal vita plastbalar med konst som skulle stötta mjölkbönderna i Åre, ja i hela Jämtland! ICA-handlaren i Åre betalar mer för mjölken helt frivilligt bara för att inte kossorna ska försvinna från bygden! Bra!!!

Klart Åre nu håller sig med en Deli-krog också, precis som på Söder i Stockholm som har sin Urban Deli där alla hippa typer träffas och myser. Nu finns det en liknande krog/butik i Gamla Brandstationen i Åre, lika mysigt där. Alldeles nyöppnat var det och nåt med Deli hette det också. Där muggade vi i alla fall i oss en god lunchtallrik. Bra start på marknadsäventyret. Sen blev det som vanligt goda ostar och en massa fin choklad, sånt som slinker ner lätt som en plätt.

Och Lundhags i Järpen hade storrea, där spenderade vi naturligtvis lite tid också…. det är mycket att göra här i Jämtland som ni förstår. Och minsann skiner inte solen idag över Revsundssjön? Joo – och Ammerön blossar i höstfärger. Det här artar sig bra. Nu ska trädgården få sig en rejäl omgång!

Och här i Sverige är det höst!

Höst och färger, dofter och frisk luft i näsborrarna – jag njuter, det här är min grej. Känner mig glad att jag är svensk och bor i ett grönt skogsland med många sötvattensjöar. Tacksam faktiskt. Det är nog så att man präglas starkt av de landskap man föds i, där man växer upp. Som sagt, jag är en skogsmänniska. Det är vackert vid havet i Portugal, absolut – men jag mår bäst här hemma i det gröna.

I dag kom Jenny Findahl från Ljusterö, www.snowtrail.se, för vi planerar nu för nya insatser. Vi måste få till Ekomuseums hemsida på ett bättre sätt, göra den mer lättarbetad och vi ska göra om Järnrutten lite grann, vi ska även jobba med kartor och foldrar, förnya vår sommarfolder – ja lite sånt, viktiga grejer alltså och väldigt bra påbörja detta i god tid – nu har vi vintern på oss. Och vår bok Järnladies ska vi trycka om igen, en andra upplaga. Den första upplagan är nästan slut nu och den säljer bra. Nu har vi suttit i flera timmar och skissat på diverse saker och kommit fram till en handlingsplan. Det är enkelt att jobba med Jenny, hon är en praktiskt tänkande människa och hon har ett formidabelt sinne för form och bild. Inget krångel där inte!

Snart oktober och jag drar till Jämtland och stannar där nästa vecka, men ett och annat blogginlägg blir det nog.

Seixal – Ruhr – och naturen…

Nu efter besöket i Seixal utanför Lissabon ­så dök plötsligt ett minne upp från vårt besök i Ruhrområdet 2010. Vi var en grupp från Ekomuseum som for dit. Ruhr är  gigantiskt med sina många industrihistoriska besöksmål och med en rutt som håller samman allt: Route Industriekultur.

Både Ruhr och Seixal hänger på kanten av stora städer. Det gör inte Ekomuseum Bergslagen. Vi finns i skogen, vår järnindustri bestod länge av många och mycket små enheter som låg spridda i ett vidsträckt naturlandskap, några nära tätorter, men ändå – särskilt folkrikt har det aldrig varit här.

Men här kan vi prata Natur! Och det var just det som kom mig att tänka på Ruhr och alla björkar. Där lät de medvetet björkskogen marschera in på området och det gick fort. På bara några år växte det björkar både på och runt de övergivna industrierna. Överallt! Men hur hittade de dit? Det intressanta var att de inte motades bort, man höll bara efter något så när och studerade istället hur Naturen betedde sig när den återkom, till och med i Världsarvet Zollverein i Essen.

I Seixal har de havet och tidvattnet med ett växande lerslam som gör sjön utanför allt grundare. Havet är deras natur. Kanske korkekarna eller eucalyptusskogen också tänker invadera det övergivna industriområdet i byn?  Naturen är inte alltid så synlig utan att den står liksom på lur, spanar och är beredd att återta mark OM den kan. Och vi som inbillar oss att vi har makt över naturen. Vi pratar om att rädda jordklotet. När både naturen och klotet istället slår tillbaks och det kanske innan vi ens hunnit blinka. Geologiskt sett föddes mänskligheten en sekund i tolv, det tänker vi just inte på. Vi kan försvinna lika fort, en sekund över tolv. Ah, det här vara bara funderingar, det har slutat regna, snart dags gå hem.

Ekomuseet i Seixal utanför Lissabon

Mittemot Lissabon tvärsöver flodmynningen ligger Seixal vid en sidosjö, man tar båten dit från Cais de Sodre, Södra kajen. Det gjorde vi varje dag i tre dagar under konferensen Ecomuseums 2012 förra veckan. Sen gick vi en km ungefär och så var vi framme vid ekomuseets byggnader och konferenslokalerna. Skulle tro att det var knappt 100 delegater som deltog och de kom från alla världsdelar. Från Sverige var vi totalt tio personer om jag räknade rätt. Vi hade väldigt trevligt! Och varmt var det!! Svetten rann i små rännilar. Solen stod högt på himlen varje dag. En heldag ägnades åt studiebesök och då fick vi se ekomuseets alla delar: korkfabrik, båtmuseum, krutfabrik, tidvattenkraftverk och som en sista punkt framåt kvällen fick vi segla med museibåtarna på sjön utanför.

Först kl 18 kunde ekomuseets två båtar gå ut, då var det flod. Mitt på dan var det många timmars ebb och hela sjön utanför Seixal låg som en lerbotten med pölar och folk gav sig ut på musseljakt (?) med hinkar. Den lokala maten bestod av fisk och skaldjur samt bröd, potatis och grönsaker. Mycket var friterat eller grillat och till maten dracks mineralvatten eller lätta lokala viner.

Och det där med korkekar och korktillverkning var jätteintressant. Visste ni att kork kan bli som tunt smidigt skinn och duga till både byxor och väskor? Det hade jag ingen aning om! Nu får korkekarna vara ifred, hela fabrikationen är nedlagd och där har ekomuseet lokaler och besökscentrum. Seixal ligger på en udde med trånga gränder och vita hus. Det är som en liten förstad till Lissabon och trots att det finns en högbro sen många år så tar folk hellre båten över floden till jobbet inne i stan. Det hör liksom till kulturen, vanan sitter i ryggmärgen.

Lissabon nästa…och Eco News!

September gick kusligt snabbt. Ja, man börjar nästan bli van vid farten. Och redan i morgon bär det i väg till Lissabon och ekomuseikonferens i Seixal, Ecomuseums 2012, och jag känner mig lite resfebrig faktiskt, för jag har inte hunnit med att tänka på packningen än, måste leta fram sommarkläder nu, det är ju varmt därnere. Har hållit på och förberett alla möjliga saker inför resan. Bloggen får liksom släpa efter, vilket är tråkigt men ibland är man bara överhopad av allt som tränger sig på och måste fixas först! En rolig sak är att senaste Ekobladet nu är översatt till engelska av Mikaela Hinchs Sweet Translations.

Nu hänger den på frontsidan upp till höger ”Latest ECO NEWS!”  på vår hemsida om ni går in i den engelska versionen som ligger här. Jag har skrivit ut en liten trave som jag ska dela ut därnere också och jag har naturligtvis vår engelska guidebok med Of Man and Iron, det är ju så fint att ha såna böcker att ge bort en sån här gång.

Och bloggen borde också finnas på engelska! Har länge tänkt på det. Och på tyska också. Italienska kanske… de har så många ekomuseer i Italien. Men nu har vi inte det. Nä nu packar jag ihop och jag tar inte med mig datorn till Lissabon. Nu blir det lugnt här till nästa vecka. Men jag ska fota därnere och hålla korpgluggarna öppna och sen rapportera både om konferensen och om ekomuseet i Seixal som ligger kant i kant med storstaden Lissabon, tvärsöver floden. Det blir intressant! Mycket båtar blir det säkerligen och kanske även en liten urban ekomuseikänsla…med tanke på huvudstadens närhet. Vi får se….

Och här en direktlänk till ECO NEWS