Hur fick man loss järnmalm från berget?

 

GruvanOm man eldar en stor vedbrasa mot ett berg, blir berget hett och sprött och bitar lossnar lätt. Det kallas för tillmakning. Förr användes därför eld i gruvorna när man ville bryta loss malm. Då användes spett och kilar. Malmbitarna slogs sen i mindre bitar så de kunde läggas i en tunna och bäras iväg.

 

Om man hade ett djupt gruvhål som det inte kom så mycket vatten i, så kunde man göra gångar i berget under jorden. De gångarna kallas orter. Ibland var de så trånga och låga att man måste huka sig annars slog man i huvudet. stackars gruvarbetare, som fick arbeta i såna gångar. Ibland måste de krypa. Och mörkt var det, de hade bara facklor med sig, det var rökigt och säkert svårt att andas.

 
På 1700-talet slutade man elda i berget, för då började man använda krut för att spränga loss malmen. Först borrades hål i berget för hand. Det var en gruvarbetare som höll i borren och två slog på den med varsin slägga, medan gruvarbetaren snurrade på borren. Det tog tid . Sen stoppade de krut i hålet och tände på. Pang!! Då lossnade stora bitar av berget.

 

Sen uppfann Alfred Nobel dynamiten! Du har väl hört talas om Nobelpriset? Då stoppade man in dynamitgubbar i hålen som man borrat. En dynamitgubbe såg ut som en tjock grillkorv och hade ett tändsnöre i änden, en stubintråd. Man tände på stubintråden och efter en stund exploderade dynamitgubben och sprängde loss järnmalmen.

 

Pang i gruvanPANG!! Dynamiten var mycket starkare än krutet Nu blev gruvorna också mycket djupare och man sprängde sig fram under jord.

 
Skrädning
När man burit upp bitarna av järnmalm ur gruvan måste man först sortera allt ordentligt Alla stenar innehåller inte bara järn, det lär man sig snart att se och såna stenar måste man sortera bort. stora stenar måste man först slå sönder till mindre bitar med en slägga. Stenar med järn i lades på ett ställe, sånt som bara var gråsten lades på ett annat ställe. Det här gjordes intill gruvan och det kallades för skrädning. Ofta var det kvinnor och barn som gjorde det här arbetet. Men det var inte alltid så lätt för barnen eftersom släggorna var tunga. När skrädningen var klar lastades allt på hästkärror och hästarna drog järnmalmen till hyttan där rostugnen och masugnen fanns. Det var där man gjorde järn. Vart tog all gråsten vägen? Jo, den kallas varp och travades i stora högar bredvid gruvan – såna högar kallas varphögar.

Facebooktwittergoogle_pluspinterestlinkedinmail