Kategoriarkiv: Historia

Lin – från strå till duk och skjorta.

Mycket väsen för lite ull…

 

I Sverige har människor använt lin i omkring 2000 år, bland annat till kläder.

Hur de kom på att linet kunde användas till det och hur… det kan man undra, eftersom det är en lång och komplicerad process att få fram tyg av linets fibrer.

 

Sådd, skörd och frön.

Fröna såddes tidigt på våren, så snart tjälen släppte, för att det skulle ha tid att växa sig starkt. Då och då fick man rensa, så att inte ogräset tog över.

När linet blommar är det så vackert, det lyser blått på fältet. Efter blomningen bildas frökapslar och när de börjar mogna, ungefär tre månader efter blomningen, skördade man linet. Det rycktes upp, med rötterna, till ”en handfull”, som samlades ihop i större knippen, kärvar, och hängdes på tork.

 

Nu skulle man ta vara på fröna, så att man kunde så dem nästa vår. Det gjorde man i något som kan liknas vid en stor kam. Frökapslarna fastnade i kammens tänder och rycktes av strået och samlades ihop. Kapslarna krossades för att komma åt fröna och det kallades tröskning. Sedan fick man dela upp kapslarna från fröna, till exempel genom att kasta upp allt ihop i luften från en flat korg – då blåste vinden bort resterna av kapslarna medan de tyngre fröerna landade i korgen igen. Mörkt och torrt fick linfröna nu vänta på våren.

 

Ta fram fibrerna. Röta, torka, bråka, skäkta.

Så var det dags att börja utvinna fibrerna i linets strån och det gjordes genom att först röta stråna. De lades i vatten, vattenröting, eller på marken i tunna lager, markrötning.

Nu fick man läsa av vädret, hur fuktigt och varmt det var och så gå och känna på stråna. De långa fibertrådarna skulle gå lätt att lossa från resten av strået.

 

Så fort det gick att separera fiber och strå skulle linet läggas på tork! Fick det ligga i blöt för länge började det mögla.

 

De rötade och torkade stråna skulle nu bråkas. En bråka har en botten med spår i och en överdel som passar i spåren, så att stråna böjdes när botten och överdel slogs ihop. Då bröts linets vedaktiga strån av och föll bort, medan de flexibla fibrerna höll och förblev långa.

Bråkat lin ser ut som en hästs svans, ungefär. Och efter bråkningen skulle det skäktas. Det gäller nu att få bort de mindre bitarna av stråna, som kanske hängde kvar efter bråkningen. Ett liknande redskap som vid bråkningen användes, det kallas för en skäktstol och här skrapade man bort de sista resterna av stråna. Man kunde också dra linet genom en draga, en slags kam, lite mer fintandad än den som användes när frökapslarna skulle tas bort.

Börja göra garn. Häckla, spinna, väva, sy.

Nu börjar det likna något. Häcklingen kommer härnäst. Linet som nu är rensat, så att det faktiskt bara är linfibrer kvar, dras genom häcklornas nålar, först en grov-, sedan en mellan- och sist en finhäckla. Nu delades fibrerna upp; separerades från varandra och man fick även bort korta fibrer som fastnade i häcklorna.

 

De här korta fibrerna kallades för blånor och användes till grövre tyger till exempel de vita skjortorna som smederna hade. Skjortorna kallades ”blaggarnsskjortor” som kom från ”blågarnsskjortor” som förstås kom sig av ”blånor”.

 

Det här tyget var inte så behagligt. Rivigt och hårt var det, men det var också hållbart och fattade inte eld så lätt, vilket var en stor fördel i en smedja.

Nu när linet är häcklat kan man äntligen börja spinna det för att sedan sätta upp väven, väva linet till tyg, ta ner väven, klippa tyget och sy det man ville ha!

Lätt som en plätt!

 

Benningbyar, spår från medeltiden.

När du åker runt i norra Västmanland och de delar av Dalarna som gränsar dit, kan du då och då se en skylt med ett ”benning-namn”.
 

Ombenning utanför Fagersta


 

När du gör det vet du genast flera saker:

  • Här har funnits en hytta någon gång på medeltiden.
  • Det har funnits eller finns fortfarande en bäck eller å genom byn och intill den finns rester efter en – eller rent av en hel – hytta.
  • Benningbyarna låg i det som då var Norbergs Bergslag.
  • Ändelsen benning har inte använts någon annan stans i Sverige.
  • Namnen kom sig oftast av ett personnamn, följd av ändelsen benning.
  • Benning betydde byggnad och då var det en hyttbyggnad man menade, alltså en byggnad där det fanns en masugn där man gjorde järn.

Ett benning-namn som moderniserats är Englikebenning som blev Engelsberg som blev Ängelsberg.
 
Där kan man bli förvirrad, för både stavningen med E och den med Ä syns i Ängelsberg och det beror på att brukets namn är ett egennamn och har den äldre stavningen med E kvar: Engelsbergs Bruk. Medan samhällets namn har moderniserats till Ängelsberg.
 
Namnet Englikebenning kom från frihetskämpen Engelbrekts farfar, som var verksam där. Det betydde alltså Englikas byggnad (i betydelsen hyttbyggnad, hytta). Karbenning var Karins byggnad (hyttbyggnad, hytta) och så vidare.
 
Här kommer benning-namnen: varför inte ta en tur i området till de olika benning-byarna för att se om du kan hitta hyttbäcken och några spår efter medeltida järnframställning?!
Andersbenning

Aspbenning

Fröbenbenning

Halvarsbenning

Hommansbenning

Hyppenbenning

Håkansbenning

Ingvallsbenning

Ingolsbenning

Karbenning

Knallasbenning

Olsbenning

Ombenning

Pålsbenning

Rabbatsbenning

Ytterbenning

Ja och så Ängelsberg – Englikebenning
 

Bergsmännens arbetsår.

För länge sedan tillverkades inte järn i masugnarna året om, utan bara på våren. Varför då?

Flatenbergs hytta, som drevs av bergsmän. Det är sommar och bäcken är torr…

Flatenbergs hytta, som drevs av bergsmän. Det är sommar och bäcken är torr…


 

– för att man inte var så duktiga än på att dämma vatten, därför behövdes vårfloden för att vattnet skulle kunna driva vattenhjulen som satte fart på blåsbälgar och krossar. På somrarna blev det för torrt och på vintern frös de små vattendragen.

– för att man bröt malm med enkla metoder och därför inte hade så mycket malm att göra järn av, det tog slut på några veckor eller månader.

 

Vid den här tiden var det bergsmän som gjorde järn. För dem var järnframställning en av många sysslor. De var jordbrukare, hade skog och ägde gruvor där de bröt malm.

Deras arbete under året växlade mellan de här verksamheterna.

 

Innan snön började smälta på våren skulle själva masugnen torreldas – man tände först en liten brasa längst ner i den iskalla stenpipan och började elda försiktigt, så att inte isolering och stenar skulle spricka. Sakta, sakta fick elden växa och hela konstruktionen värmdes upp.

Det här tog många veckor.

 

Flera bergsmän ägde en hytta tillsammans.

Under vintern körde de kol och järnmalm till hyttplatsen med häst och släde och när pipan var varm och vattnet rann i bäckarna satte de igång med själva järnframställningen.

Multimmerhytta (Nya Prästhyttan) i genomskärning

Multimmerhytta (Nya Prästhyttan) i genomskärning


 

Träkol, kalk och järnmalm som först rostats och krossats, varvades ner i ugnen uppifrån, och värmdes upp mer och mer vartefter det sjönk nedåt inne i ugnen. Längst ner, där luften blåstes in från en blåsbälg som drevs just av vattenkraften, var det varmast, omkring 1200 grader Celcius.

 

Genom hål längst ner i ugnen kom smält slagg och järn ut.

När tillverkningen var klar fick elden i ugnen slockna igen, var och en for hem till sin gård, med sitt järn.

Inne i köket på bergsmansstugan på Västanfors hembygdsgård i Fagersta.

Inne i köket på bergsmansstugan på Västanfors hembygdsgård i Fagersta.


 

Nu ägnade sig bergsmännen åt jordbruket under våren och hösten och arbete i skogen och med att bryta malm under sommar och höst – och så körde de kol och malm till hyttplatsen på vintern igen för att tillverka järn ännu en gång nästa vår.

 

I Ekomuseum Bergslagen kan du se bergsmäns hyttor i till exempel Klenshyttan och Flatenberg. Bergsmansbyar ser du i Stimmerbo och Torrbo, liksom i Olsbenning. En bergsmansgård finns också i Bråfors.

 

Bergsmännen ägde ofta en masugn tillsammans med andra bergsmän – ett slags kooperativ, medan de hade egna gårdar, gruvor och skog.

Senare kom brukspatronerna, som ofta var ensamma ägare till en industri med både hytta och smedja och de anställde folk som arbetade åt dem på bruken där de byggde herrgårdar, och arbetarbostäder åt sig själva och arbetarfamiljerna att bo i.

I bakgrunden syns bergsmansstugan som står på Västanfors hembygdsgård i Fagersta.

I bakgrunden syns bergsmansstugan som står på Västanfors hembygdsgård i Fagersta.

 

 

Möss och människor i Ekomuseum Bergslagen.

I ett hus på Norrbärke hembygdsgård i Smedjebacken bodde en gång en kvinna som hette Andrietta. Det sägs att Andrietta alltid sov med ett rejält vedträ bredvid sin huvudkudde, för att kunna klubba ihjäl de stora råttor som kunde springa över och omkring henne i sängen när hon låg och sov.

 

Råttfällor av olika slag har förstås alltid funnits. I köksflygeln på Engelsbergs bruk finns en finfin sak som kallas för ”Råttfällan Lurifax”. I den skulle mössen krypa in i en slags labyrint, för att slutligen hamna i en vattentank där de skulle drunkna.
 
I herrgårdsflygeln på Västanfors hembygdsgård i Fagersta finns en rejäl trä-apparat som mer eller mindre skulle hugga huvudet av råttorna när de stack fram huvudet för att få en bit ost.
 

Norrbärke hembygdsgård