Två sammanträden i Västanfors, Fagersta

Julgröt i Västanfors. I mitten Erik Hofrén, t vä Carl-Magnus Gagge, till hö Jan Raihle.

Julgröt i Västanfors. I mitten Erik Hofrén, t vä Carl-Magnus Gagge, till hö Jan Raihle.

Delar av Ekorådet, närmast t vä Olle Olsson från Ängelsberg, t hö Bertil Andersson från Gravendal.

Delar av Ekorådet, närmast t vä Olle Olsson från Ängelsberg, t hö Bertil Andersson från Gravendal.

I fredags den 10 dec hade vi både styrelsesammanträdet och de ideellas Ekorådsmöte på samma dag. Vi höll till på Lindgården i Västanfors, en genomtrevlig församlingsgård till vackra Västanfors kyrka. Styrelsen höll möte på förmiddagen och Ekorådet på eftermiddagen och däremellan möttes vi alla över en tallrik julgröt med skinksmörgås. Då fick jag upp kameran! Julgröten var toppengod, det ska bli vår melodi hädanefter. Vem orkar äta ett julbord på en timme?? Och dessutom njuta av det? Det är egentligen helt galet. På styrelsesammanträdet tog vi budget och verksamhetsplan för 2011 och vi hade även glädjen att ha med en högt respekterad gäst under punkten ”Att utveckla ett ekomuseum”, nämligen professor emeritus Erik Hofrén. Vem kan tala om framtid och visioner bättre än han? Det finns ingen. Vi måste skåda fem år framåt!! Ha en strategi och vara beredda på förändringar och det är frågor som man egentligen alltid måste ha nära sig i verksamheten. Erik Hofrén är – för er som läser detta och inte vet – pappa till Ekomuseum Bergslagen. Han har dessutom skapat flera museer i Sverige: Framtidsmuseet i Borlänge och Arbetets museum i Norrköping. Processen med Ekomuseum startade ca 10 år innan det hela började ta form, redan på 1970-talet alltså. Då var Erik Hofrén landsantikvarie i Dalarna, chef för Dalarnas museum. 1986 skedde den konkreta uppstarten i Fagersta och nästa år firar vi 25-årsjubileum med ett ”Framtidsting”. Vi måste få igång en dialog mellan alla parter som ingår i Ekomuseum, mellan stiftarna och de ideella föreningarna som är grunden till vårt bygge. Om detta pratade vi även på eftermiddagens Ekorådsmöte, då Erik Hofren deltog till att börja med. Jag sitter nu med en hög anteckningar som jag måste få grepp om. De frågor som dryftades i fredags ska jag fördjupa mig i framöver, det kommer att bli flera inlägg här på bloggen om detta, jajamen. Viktiga och intressanta tankegångar.

Geocentrums Vänner i Riddarhyttan

Geocentrumträff i Riddarhyttan

Här sitter vi i Riddarhyttans Allaktivitetshus! Vi ska bilda en förening och idag har vi tagit första steget mot den ideella föreningen ”Geocentrums Vänner i Riddarhyttan” Syftet är mycket enkelt: föreningen ska verka för att skapa ett geocentrum i Riddarhyttan. Det är en process som lär ta sin tid men vi har planerna ganska klara för oss. Vi är nu åtta personer och vi ingår alla i en interimsstyrelse. Ordförande blev Gunnar Ahl, tillika ordförande i Ekorådet i Ekomuseum, dvs det råd som samlar de ideella krafterna (ses i profil t vä). Jag själv blev kassör (står bakom kameran) och Marlène Carlsson från Skinnskattebergs kommun blev sekreterare (sitter i mitten). Övriga är fr vä Ingrid Grusell, Kalle Nordebring, Nils-Eric Wikström, Johan Torvaldsson och så Jörgen Andersson som ska vara med men var förhindrad idag. Vi ska alla hjälpas åt med arbetet och nu ska enkla stadgar sammanställas, föreningen ska registrera sig och årsmöte ska hållas senast i månaden mars. Medlemsavgiften fastställdes till 50 kr per år. Vi ska då samla ihop intresserade till ett större möte som blir första årsmötet och där ska styrelse väljas och stadgar tas. Vi ska börja med att söka pengar till en lämplig projektledare som under ett par månader kan sondera terrängen angående finansiering av bygget och det mer konkreta runt uppstarten. Vi har redan en förstudie gjord i form av Gustaf Wennerbergs gedigna examensarbete som gjorde honom till arkitekt för ett år sen. Han kom från Lund och presenterade sitt arbete den 11 mars i år här i Allaktivitetshuset. Gustaf gjorde en omfattande helhetsanalys av Riddarhyttan med omnejd och ritade sen ett funktionellt genomtänkt förslag till ett geocentrum. Detta arbete är guld värt!! På det bygger vi vår förening, det blir vår grund.

Tango och Elsas kondis – ett gott tips

Norberg Elsas konditoriTangotårta på Elsas i NorbergMitt i Norberg finns en skatt. Hit skyndande jag efter mitt föredrag, hit till en bit av den berömda Tangotårtan, Elsas recept från 1920-talet. Den är en dröm av mandelmassa, grädde, vaniljkräm och ananas och avnjuts bäst med en kopp kaffe. Lunch? Nä. Det fick det bli en bakelse. Jag fick ju ett presentkort av ”Föreningen Norbergare minns” se förra inlägget. Och man måste passa på när man är på Elsas. Vem bryr sig om räkmacka när man står i ett kondis som dignar av godaste bakverk, berömt långt utanför Bergslagen, kanske lite världsberömt? Gammalt ja, ända sen 1916 har konditoriet legat här, i samma hus, alltid lika välbesökt. Elsa kom som ung utbildad konditor till Norberg, mötte sin kärlek och gifte sig. Hon hade en dröm: ett eget konditori. Och så fick det bli. Makarna köpte ett hus för ändamålet. Sen dess gör alla resande uppehåll i Norberg. När man ändå är mitt i Norberg, så måste man passa på att gå neråt ån och njuta av den gamla fina miljön med alla lite sneda och vinda trähus som hyser bostäder, ateljéer, konsthantverksbutiken Abrahamsgården och ett antikvariat. Hela detta centrum blev ett besöksmål i Ekomuseum 2009 och kallas: Gamla Norberg och Engelbrekt. Engelbrekt kommer just härifrån. Norberg liknar en liten stad men är en tätort, en förtätad bergsmansby med rötter i 1300-talet och med en urgammal järnhantering. Hyttorna runt Norberg tillhör de äldsta man känner i Sverige. Gamla gruvor finns överallt, Norberg liknar en storpipig ost under markytan sägs det. Håligt alltså.

 

Kulturföreningen Norbergare minns

Kulturföreningen Norbergare minns.

Gunnar Ramsells kvintett

Minnen….det är både roligt och viktigt att försöka minnas hur det var förr. Det är ju inte alltid man minns rätt men är man några stycken som minns tillsammans så hamnar man nog ganska nära. I Norberg bildades Kulturföreningen Norbergare minns på 1980-talet, ja det var noga räknat hösten 1985 som Sven Lindqvists bok ”Gräv där du står” gav upphov till en intensiv period av cirkelverksamhet i ABF:s regi i Norberg. I februari 1986 fanns det 13 cirklar med olika ämnesområden. 18 oktober 1988 bildade man kulturföreningen med stadgar och styrelse och sen dess har verksamheten fortsatt. En fin bok med samlade minnen har man gett ut. Jag var i Norberg idag på föreningens årsmöte i ”Bubblan” på Björkängen och berättade om det Ekomuseum vi har idag och visade ett bildspel. Det var roligt att komma till Norberg och känna den goda sammanhållningen i föreningen som har 196 medlemmar. Ekomuseum bildades just vid denna tid på 80-talet och det var cirkelverksamheten och detta engagemang som utgjorde grunden för det nya ekomuseet. På dagens träff spelade Gunnar Ramsells kvintett underbara jazzlåtar från 30-talet som Moon Globe, den Benny Godman spelade 1934. Då ryckte det i många ben, i mina också. Och jag fick ett presentkort till Elsas! Dit for jag sen omgående för en bit Tangotårta så fort jag kunde. Den biten ska jag visa i nästa inlägg!

Så kom Ruhr till Dalarna!

Professor Dr Wolfgang Ebert från Ruhr, Route Industriekultur.

Professor Dr Wolfgang Ebert från Ruhr kom till Falun igår och höll idag den 7 dec ett föredrag om Ruhrområdet och dess nätverk på Dalarnas museum inbjuden av Bergslagssatsningen. Han är pappa till Route Industriekultur, här är hemsidan. Det var ett långt och avspänt föredrag där vi fick lova att kasta in frågor och avbryta honom precis när vi ville. Han bad om det för att kanske få oss att lyssna aktivt. Och det gjorde vi! Vi var kanske ett tjugotal som kommit från olika håll i Bergslagen. Wolfgang Ebert har jobbat med jätteprojektet: Ruhrs omvandling till en gigantisk kulturell mötesplats i industrihistoriska miljöer. Han har varit med från allra första början sen 1980. Under följande 20 år så har det investerats 2 billioner Euro (!!!) i Ruhrområdet, det är ofattbart mycket pengar!! Man har anlagt 25  ”Anchorpoints”. Vi skulle kalla dem Ankarpunkter eller Fyrtorn. Kring dessa centra har man kopplat 552 platser att besöka och 25 Temarutter att följa. Ca 10 miljoner människor besöker Ruhrområdet varje år, men i år under Kulturhuvudstadsåret har det hittills kommit 25 miljoner besökare och det är ingen överskattning. Definitivt lite annat än vad vi är vana vid här! Men betänkt då att det bor 80 miljoner människor i Tyskland.  Tänk om bara någon liten enda procent kunde ta sig till  Bergslagen. Det skulle vi behöva.

ERIH förklaras av Wolfgang Ebert. ERIH – European Route of Industrial Heritage är öppen för medlemskap. Detta internationella nätverk skapades i EU Interregprojekt 1999-2001 och utvecklades i en senare etapp som tog slut 2008. Här är hemsidan! Vi funderar på att gå med i ERIH, att synas och få en plats på den europeiska arenan tillsammans med Ruhr och Ironbridge i England med flera…… Det kostar en slant och det ska betalas varje år. Vi har i Ekomuseum intressanta kopplingar till Ruhr eftersom ”tyskgruvornas” järnmalm gick raka vägen dit för bearbetning och förädling i stålverken. Och idag hörde vi att Världsarvet Falun är med som en Anchorpoint i ERIH, likaså Världsarvet Grimeton i Varberg. Det var roligt att höra! Sverige är med! Och fler kommer…..

Ytterligare en julmarknad!

Full rulle i Forsslundssalen, nationaldräkter, folkdans på scen, bord fyllda med hantverk.

Full rulle i Forsslundssalen, nationaldräkter, folkdans på scen, bord fyllda med hantverk.

Och så goda dofter från tunnbrödbak på järnhäll. Kajs-Marie gräddar och Charlotte kavlar.

Och så goda dofter från tunnbrödbak på järnhäll. Cajs-Marie gräddar och Charlotte kavlar.

Så var det dags för Ludvika Gammelgårds julmarknad som gick av stapeln idag andra advent. Snö, lagom kallt, marschaller, mycket folk och så hantverket. Under hösten har föreningens medlemmar jobbat med slöjd och på slutet med bröd- och bullbak och idag var allt till salu! Lussekatterna hade strykande åtgång som det heter. Vörtbröden tog slut nästan genast. Men tunnbröden gräddades efter hand och de räckte till så länge det fanns deg och efterfrågan. Det här är ett traditionellt gratisarbete i gemenskap för att dra in pengar till föreningens kassa. Gammelgården kostar att driva, hus och samlingar av föremål ska underhållas, rabatter och örtagård ska skötas. Med mera med mera med mera…det är jobb som räcker året runt och medlemmarna har fullt upp. Ideellt absolut – gemenskapsfaktorn är hög, arbetsglädjen lyser och det goda resultatet är belöningen. Av ideellt arbete mår man bara bra, det märks så tydligt överallt, det är att dela med sig, att behövas. Jag ska göra detsamma när den tiden kommer.

Gratisarbete på museer?

Ideellt engagerade Anders Stendalen vid Cassels i Grängesberg. Foto ChL.

Ideellt engagerade Anders Stendalen vid Cassels i Grängesberg. Foto ChL.

Jag läser i DN om att gratisarbetare ska in på museerna helst från 1 januari! Och att museerna ska vara positiva! Ja tacka för det, jag vet hur svårt det kan vara med museiarbete, alla insatser välkomnas. Men ”gratisarbete”….smaka på ordet, hur låter det? Inte så kul. Om man istället säger ideellt engagemang så låter det genast mer sympatiskt. Ekomuseum är just en organisation som bygger på ideellt arbetande och engagerade människor. De gör en massa gratisarbete åt sin hembygd, sin kommun, åt Ekomuseum. Vi har ett 60-tal besöksmål och i runda slängar så är hälften bemannade av en ideell förening som arbetar gratis för sin plats på jorden. De bildar en förening på en plats, lånar den, äger den, bygger upp den, gör den tillgänglig, håller den öppen för andra, bedriver verksamhet på platsen,  knogar på och sätter mål, ser resultat, har roligt tillsammans, blir gamla och friska. Och gratis är det och det här arbetet gagnar bygden, hemkommunen, regionen och Ekomuseum som nätverk. Men vem kan leva på gratisarbete?? Ja, som ni förstår redan så är det bara de som redan har en inkomst och som väljer att lägga sin fritid på ett engagemang. Pensionärer!! Folk är i allmänhet otroligt engagerade i föreningslivet och i sin hembygd, som här är ett industrilandskap. Det finns en stolthet, en stark identitet. Järnet har skapat en kultur. Det blir en böljande folkrörelse kring gruvor och hyttor, kring ruinerna som finns lite överallt. Vissa perioder är engagemanget starkare och andra är det svagare. Men nu kommer snart alla 40-talister ut som friherrar och då kan det ju bli trångt på besöksmålen. Lite kul ska man väl få ha som pensionär!!

Kansliet en vanlig fredag

En del av kansliet från min stol.

En del av kansliet från min stol.

Och här är min arbetsplats i normala fall.

Och här är min arbetsplats i normala fall.

Och när man kliver ut på trappan så ser det ut så här rakt fram.

Och när man kliver ut på trappan så ser det ut så här rakt fram.

När det är dags att gå hem ser det ut så här. Nu går jag snart hem!

När det är dags att gå hem ser det ut så här. Nu går jag snart hem!

Många av er som läser bloggen har ju aldrig varit på kansliet och jag tänkte att det kan vara lite kul att se hur det ser ut. Det är ett ganska stort kontorsrum med bokhyllor och papper överallt. Ni ser alla arkivalier som står på golvet, sånt som jag ska sålla och sortera och sen ska det som blir över till ett arkiv i Håksberg utanför Ludvika. Det är delar av en gammal gruva som har blivit arkiv. Alltså gruvbyggnader, inte gruvhål. Det där sållandet och rensandet tar en evig tid, jag vill bara säga det. Jag har levt med pärmarna på golvet i över ett halvår men tänkte att innan vintern är förbi så ska allt vara rensat. Det blir ett par turer till Björnhyttans sopstation mellan varven. I museiöron kan detta förfarande låta livsfarligt, jag vet det. Men sanningen är den att här har sparats övernitiskt mycket, kopior av kopior av kopior. Man kan ju undra…??  Nu lämnar jag kansliet för denna dag och laddar för andra advent och julmarknaden här på Ludvika Gammelgård på söndag!

Västerås med Jenny idag

Järnladyträff på Västmanlands läns museum.Här sitter vi idag den 1 dec: museipedagog Lena Engström på Länsmuseet i Västerås till vänster och Jenny Findahl Snowtrail till höger och jag själv finns bakom kameran. Vi sitter vid statsarkitekten Erik Hahrs vackra bord och på hans lika vackra stolar. Han ritade detta fina möblemang förmodligen på 1920-talet, de ser mycket klassicistiska ut och det var mode då. Vi sitter ju i en av hans byggnader också, Mimerverkstan ritad för ASEA kring 1911. Erik Hahr överallt!! Vi pratar om ett kvinnoboksprojekt som Ekomuseum håller i just nu. Det är ett mycket spontant och roligt projekt. Vi ska ge ut en bok som ska heta ”Järnladies” till sommaren 2011 och den ska innehålla ca tjugo uppmuntrande berättelser om skarpa kvinnor som en gång levt längs Järnrutten. Vi tänker oss en slags resehandbok. Det är tio kvinnliga skribenter som vill vara med och Jenny ska göra boken, Ekomuseum står som utgivare. Jag får vara lite av en redaktör. Av kvinnfolk finns allt från änkor på järnbruken som drivit inte bara ett bruk utan flera och med stor framgång till torparkärringar med sjutton skinn på näsan. Det blir en kul bok! Och det är ett helkul projekt som ska dras i hamn och förgylla vår Järnrutt. Och det ena leder till det andra, vi har redan idéer till två böcker till, det blir så när man jobbar med nåt som är kul. Ja, vi måste ju få vara lite yviga ibland. Nu har vi inlett ett samarbete med dels våra stiftare länsmuseerna i Västmanland och Dalarna och dels med vår partner i Järnrutten som är Länsmuseet Gävleborg. Några skribenter är från dessa tre museer och de övriga är frilansare.

Bord och stolar ritat av Erik Hahr 1920-tal.

Och här måste jag bara visa en bild på Erik Hahrs möblemang där stolarna liksom flyter samman med bordet och bildar en genomtänkt enhet. Vackra linjer! Stolarna har skinnklädda sitsar och ryggar och är bekväma. Möblemanget har stått på slottet i Västerås. Roligt att det hamnat här i hans Mimerverkstad och att länsmuseets arkiv använder det för besökare.

Ekobladet är på väg…

Hultebo Tryckeri utanför Skinnskatteberg.

Evert och Solveig som driver Hultebo Tryckeri.
Här i Hultebo Tryckeri trycks Ekobladet sen många år. Det är Evert och Solveig som driver sitt tryckeri hemma på gården sen 25 år och de har tryckt mycket åt Ekomuseum, faktiskt ända sen vi startade upp vår verksamhet också för ca 25 år sen. Hultebo är en liten by strax utanför Skinnskatteberg, ja det är ett lantligt läge. Lugnt, tyst, fridfullt. När jag hämtar lådorna med Ekobladet så bjuds det alltid på kaffe i köket. Och vedspisen håller hela huset varmt som det känns en sån här kall ganska snörik vinterdag – 10 minusgrader idag och det är bara november än. På bottenvåningen ligger kontoret och  själva tryckeriet ligger i huset intill. Rådjuren passerade utanför köksfönstret medan vi drack kaffe. Sen drog jag iväg till Ludvika och direkt till posten med alla bladen, nu är de på väg! Bladet ligger också ute på hemsidan som en länk.