Ekorådsresan 2019.

En halvklar septemberdag gick årets Ekorådsresa till biografmuseet i Säter, Staberg och Korså bruk. Temat kan man säga var film, bergsmän och bruk.

Bussen från Söderbärke trafik blev fullsatt och några åkte i egen bil, så det var en stor grupp som for iväg på resan i år.

Första anhalten var biografmuseet i Säter, inrymt i en gammal yxfabrik.

Här slogs vi genast av hur fina utställningarna var och vilka otroliga samlingar här är!

 

Först fikade vi i samlingsrummet, där några fick sitta i biografbänkar, och vi var omgivna av projektorer, filmaffischer och kameror. Kaffe och smörgås satt fint efter en tidig start.

 

Därefter visades vi in i biografen, där vi på röda sammetsstolar först fick öra berättas om biografmuseets historia och sedan se gammal reklamfilm och annat roligt, visat med en stor, surrande projektor.

 

Så blev det dags att gå runt i museets alla skrymslen och vrår. Doften av framkallningsvätska som anades i lokalerna visade sig komma från det mattrengöringsmedel som används och den som städar – och gör ett väldigt bra jobb, allt var fräscht som om det var nytt! – har blivit ombedd att aldrig byta märke!

Här fanns en av Sveriges Televisions bussar från 50-talet. Flera rum, inredda från olika årtionden: 1930, -50, -70, -90-tal och även från 2000-talet. Det fanns uppbyggda studios, en liten biljettkiosk, bilder på grottmålningar, rader med kameror och projektorer, affischer i massor, regissörsstolar, biljettluckor, ja allt man kan tänka sig som är förknippat med bild och film.

ACO-kola fanns i skålar att tugga på medan man gick runt: biokänslan infann sig.

Vi for vidare till Staberg, den vackra barockträdgården med sin fina trädgård, utanför Falun. Här var höstarbetet igång med att klippa ner i rabatterna och plocka äpplen. Vi promenerade omkring på egen hand efter maten som var god och riklig.

 

I Korså häpnade vi över den långa raden enorma vattenhjul som stod intill ån. Vi blev uppdelade i två grupper och medan ena gruppen fick en guidning fick den andra gruppen se på film.

Filmen var den om Åg och Korså bruk – en fantastisk film som visar hur järnproduktionen gick till på de här bruken, dokumentärt och pedagogiskt filmat.

Rundturen tog oss förbi vattenhjulen och hamrarna, en lanchashireugn, ett gårdsmuseum med bland annat gamla vagnar i, längs vattendraget och förbi arbetarbostäder.

Vi avrundade med gott – och vackert! – fika i herrgården där guiden driver verksamhet.

Fulla av intryck for vi sedan hemåt och tänker redan på vad vi ska hitta på till nästa resa, som blir år 2021 – nästa år blir det istället en inspirationsdag!

Lin – från strå till duk och skjorta.

Mycket väsen för lite ull…

 

I Sverige har människor använt lin i omkring 2000 år, bland annat till kläder.

Hur de kom på att linet kunde användas till det och hur… det kan man undra, eftersom det är en lång och komplicerad process att få fram tyg av linets fibrer.

 

Sådd, skörd och frön.

Fröna såddes tidigt på våren, så snart tjälen släppte, för att det skulle ha tid att växa sig starkt. Då och då fick man rensa, så att inte ogräset tog över.

När linet blommar är det så vackert, det lyser blått på fältet. Efter blomningen bildas frökapslar och när de börjar mogna, ungefär tre månader efter blomningen, skördade man linet. Det rycktes upp, med rötterna, till ”en handfull”, som samlades ihop i större knippen, kärvar, och hängdes på tork.

 

Nu skulle man ta vara på fröna, så att man kunde så dem nästa vår. Det gjorde man i något som kan liknas vid en stor kam. Frökapslarna fastnade i kammens tänder och rycktes av strået och samlades ihop. Kapslarna krossades för att komma åt fröna och det kallades tröskning. Sedan fick man dela upp kapslarna från fröna, till exempel genom att kasta upp allt ihop i luften från en flat korg – då blåste vinden bort resterna av kapslarna medan de tyngre fröerna landade i korgen igen. Mörkt och torrt fick linfröna nu vänta på våren.

 

Ta fram fibrerna. Röta, torka, bråka, skäkta.

Så var det dags att börja utvinna fibrerna i linets strån och det gjordes genom att först röta stråna. De lades i vatten, vattenröting, eller på marken i tunna lager, markrötning.

Nu fick man läsa av vädret, hur fuktigt och varmt det var och så gå och känna på stråna. De långa fibertrådarna skulle gå lätt att lossa från resten av strået.

 

Så fort det gick att separera fiber och strå skulle linet läggas på tork! Fick det ligga i blöt för länge började det mögla.

 

De rötade och torkade stråna skulle nu bråkas. En bråka har en botten med spår i och en överdel som passar i spåren, så att stråna böjdes när botten och överdel slogs ihop. Då bröts linets vedaktiga strån av och föll bort, medan de flexibla fibrerna höll och förblev långa.

Bråkat lin ser ut som en hästs svans, ungefär. Och efter bråkningen skulle det skäktas. Det gäller nu att få bort de mindre bitarna av stråna, som kanske hängde kvar efter bråkningen. Ett liknande redskap som vid bråkningen användes, det kallas för en skäktstol och här skrapade man bort de sista resterna av stråna. Man kunde också dra linet genom en draga, en slags kam, lite mer fintandad än den som användes när frökapslarna skulle tas bort.

Börja göra garn. Häckla, spinna, väva, sy.

Nu börjar det likna något. Häcklingen kommer härnäst. Linet som nu är rensat, så att det faktiskt bara är linfibrer kvar, dras genom häcklornas nålar, först en grov-, sedan en mellan- och sist en finhäckla. Nu delades fibrerna upp; separerades från varandra och man fick även bort korta fibrer som fastnade i häcklorna.

 

De här korta fibrerna kallades för blånor och användes till grövre tyger till exempel de vita skjortorna som smederna hade. Skjortorna kallades ”blaggarnsskjortor” som kom från ”blågarnsskjortor” som förstås kom sig av ”blånor”.

 

Det här tyget var inte så behagligt. Rivigt och hårt var det, men det var också hållbart och fattade inte eld så lätt, vilket var en stor fördel i en smedja.

Nu när linet är häcklat kan man äntligen börja spinna det för att sedan sätta upp väven, väva linet till tyg, ta ner väven, klippa tyget och sy det man ville ha!

Lätt som en plätt!

 

Inbjudan till Ekorådets resa 2019.

Att träffas och att få inspiration – det är syftet med Ekorådets resor.

Alla som på något sätt är inblandade i något av Ekomuseum Bergslagens besöksmål är välkomna att delta i årets resa, programmet ser du i bilden.

Det är först till kvarn som gäller och begränsat antal platser, så anmäl dig så snart som möjligt – dock inte via Facebook, utan se uppgifter i inbjudan.
Hoppas att vi ses på resan!

Jättelika hammare.

Hyttor och smedjor är som enorma mekano-konstruktioner! Ugnarna och hamrarna som står där är jättestora, men varje detalj är viktig för att helheten ska fungera.

 

Titta på filmen nedan.

Där ser du hammaren i smedjan i Gravendal.

Den här hammaren är modern, gjord på 1980-talet på grunden av den gamla hammaren här.

 

Sådana här hammare har funnits och finns fortfarande kvar i många smedjor i området och i den här filmen syns det så bra hur de fungerar.

 

De är drivna av vattenkraft. I närheten står alltid ett stort vattenhjul.

Vattnet till hjulet reglerades med dammluckor och små vattenrännor som ledde vattnet till hjulet när det skulle snurra.

På vattenhjulet sitter en kraftig axel fast. I andra änden har axeln ett antal stora kuggar som sticker ut.

 

Det är de kuggarna som lyfter det stora hammarhuvudet från städet. När kuggen snurrar vidare faller hammaren ner och så kommer nästa kugge och lyfter hammaren.

 

Ju mer vatten man släppte på, desto fortare snurrade axeln och slog hammaren.

 

Lite i vinkel över hammaren sitter tryckaren. Den har två funktioner.

Om kraften i vattenhjulet/axeln är för stark kan det hända att hammaren skjuts upp för högt, vänder och kommer ner för sent, så att den missar nästa kugge på axeln och får vänta lite för länge på ytterligare nästa kugge. Det ställer till det för smeden, allt kommer i otakt.

Dessutom ger tryckaren lite extra kraft i slagen om hammaren når ända upp till den, slår i och får en knuff nedåt igen.

 

Det är mäktigt att se sådana här hammare igång!

http://ekomuseum.se/wp-content/uploads/2019/08/20190812_132101.mp4

#järnruttenveckan, hur, varför och när

Med inspiration från konstrundor, skapades #järnruttenveckan för några år sedan.

Målen med veckan är flera.

– Att alla som är aktiva i Ekomuseum Bergslagens besöksmål ska känna att vi gör något tillsammans och är en del av en helhet.  Området är stort och alla aktiva träffas inte så ofta, här få vi alla en chans att göra en gemensam satsning och vara en del av något stort!

 

– Att visa alla boende och besökare i området vilket enormt utbud av platser, kunskap och aktiviteter som finns. Programmet är så gediget att det inte finns en chans att hinna med allt. Detta gör förhoppningsvis att människor bestämmer sig för att åka på vissa saker nu och att besöka andra platser vid andra tillfällen – att man får upp ögonen för platserna och aktiviteterna helt enkelt.

 

Veckan är alltid vecka 27. Vissa tycker det är för tidigt, semestrarna har inte börjat än och därmed får vi kanske inte så många besökare som vi annars skulle få. Men anledningarna till att veckan ligger nu är flera: dels just för att semestrarna inte börjat än. Många evenemang kräver stort engagemang och alla som är aktiva på besöksmålen vill också ha semester… I kommunerna är allt förberett och klart och många tjänstemän där arbetar tills #järnruttenveckan är över och sedan tar sommarpersonalen vid.

De ideella vill också tillbringa tid med nära och kära och varva ner lite i sommartider.

 

Dessutom gör ett sådant här evenemang att många tidigt på året får upp ögonen för alla platser och då har de hela resten av sommaren på sig att upptäcka allt!

 

Varmt välkomna till Ekomuseum Bergslagens 68 besöksmål – under #järnruttenveckan och hela resten av sommaren!

Programmet för #järnruttenveckan 2019 hittar du HÄR.

 

Midsommartid, full fart på hembygdsgårdarna.

I midsommartid är det ofta full fart på landets hembygdsgårdar.

Den traditionella dansen runt midsommarstången – importerad från Tyskland – med ”Små grodorna” – från början en fransk militärmarsch ”Au pas, camarade, au pas camarade, au pas, au pas, au pas…” kräver sina förberedelser.

 

Midsommarstången ska tas ner efter förra årets firande. Den gamla lövningen ska tas bort, massor med blommor ska plockas till den nya stången som också ska kläs.

Bakats inför midsommar har det gjorts i månader, bullar och kakor. Förråden är påfyllda i handelsbodarna. Glassboxarna är påfyllda.

 

Stugorna är städade och fina, i många finns det nyplockade blombuketter.
Bemanningen är ordnad, så att stugorna kan vara öppna för alla som vill titta.

 

Utemöblerna ska skuras. Eventuella torgstånd ska ut, liksom bockar och bänkar för besökarna att sitta på.

 

Gräsmattorna ska vara nyklippta inför midsommaraftonens dans.
Bakugnar i bagarstugor ska värmas upp, degen till tunnbröden ska sättas.

Parasoll stagas upp. Avspärrningar och skyltar om parkering sätts upp. Ljudutrustning riggas.
Dans- och lekledaren och den som håller högtidstalet förbereder sina manus.

 

Det är roligt och det är mycket jobb. Att efter alla förberedelser se firandet, med finklädda dansande barn, vuxna som förnöjd fikar på de hembakta bullarna, höra musiken och känna sommarstämningen är en tillfredsställelse.

 

Vill du, så hör av dig till din favorithembygdsgård och säg att du vill hjälpa till. En av de mysigaste sakerna att göra på hela året är att vara med när midsommarstången kläs. Det sker oftast kvällen innan midsommarafton. Plocka en bunt blommor och gå dit, där finns människor som kan och visar hur du ska göra.

Benningbyar, spår från medeltiden.

När du åker runt i norra Västmanland och de delar av Dalarna som gränsar dit, kan du då och då se en skylt med ett ”benning-namn”.
 

Ombenning utanför Fagersta


 

När du gör det vet du genast flera saker:

  • Här har funnits en hytta någon gång på medeltiden.
  • Det har funnits eller finns fortfarande en bäck eller å genom byn och intill den finns rester efter en – eller rent av en hel – hytta.
  • Benningbyarna låg i det som då var Norbergs Bergslag.
  • Ändelsen benning har inte använts någon annan stans i Sverige.
  • Namnen kom sig oftast av ett personnamn, följd av ändelsen benning.
  • Benning betydde byggnad och då var det en hyttbyggnad man menade, alltså en byggnad där det fanns en masugn där man gjorde järn.

Ett benning-namn som moderniserats är Englikebenning som blev Engelsberg som blev Ängelsberg.
 
Där kan man bli förvirrad, för både stavningen med E och den med Ä syns i Ängelsberg och det beror på att brukets namn är ett egennamn och har den äldre stavningen med E kvar: Engelsbergs Bruk. Medan samhällets namn har moderniserats till Ängelsberg.
 
Namnet Englikebenning kom från frihetskämpen Engelbrekts farfar, som var verksam där. Det betydde alltså Englikas byggnad (i betydelsen hyttbyggnad, hytta). Karbenning var Karins byggnad (hyttbyggnad, hytta) och så vidare.
 
Här kommer benning-namnen: varför inte ta en tur i området till de olika benning-byarna för att se om du kan hitta hyttbäcken och några spår efter medeltida järnframställning?!
Andersbenning

Aspbenning

Fröbenbenning

Halvarsbenning

Hommansbenning

Hyppenbenning

Håkansbenning

Ingvallsbenning

Ingolsbenning

Karbenning

Knallasbenning

Olsbenning

Ombenning

Pålsbenning

Rabbatsbenning

Ytterbenning

Ja och så Ängelsberg – Englikebenning
 

Bergsmännens arbetsår.

För länge sedan tillverkades inte järn i masugnarna året om, utan bara på våren. Varför då?

Flatenbergs hytta, som drevs av bergsmän. Det är sommar och bäcken är torr…

Flatenbergs hytta, som drevs av bergsmän. Det är sommar och bäcken är torr…


 

– för att man inte var så duktiga än på att dämma vatten, därför behövdes vårfloden för att vattnet skulle kunna driva vattenhjulen som satte fart på blåsbälgar och krossar. På somrarna blev det för torrt och på vintern frös de små vattendragen.

– för att man bröt malm med enkla metoder och därför inte hade så mycket malm att göra järn av, det tog slut på några veckor eller månader.

 

Vid den här tiden var det bergsmän som gjorde järn. För dem var järnframställning en av många sysslor. De var jordbrukare, hade skog och ägde gruvor där de bröt malm.

Deras arbete under året växlade mellan de här verksamheterna.

 

Innan snön började smälta på våren skulle själva masugnen torreldas – man tände först en liten brasa längst ner i den iskalla stenpipan och började elda försiktigt, så att inte isolering och stenar skulle spricka. Sakta, sakta fick elden växa och hela konstruktionen värmdes upp.

Det här tog många veckor.

 

Flera bergsmän ägde en hytta tillsammans.

Under vintern körde de kol och järnmalm till hyttplatsen med häst och släde och när pipan var varm och vattnet rann i bäckarna satte de igång med själva järnframställningen.

Multimmerhytta (Nya Prästhyttan) i genomskärning

Multimmerhytta (Nya Prästhyttan) i genomskärning


 

Träkol, kalk och järnmalm som först rostats och krossats, varvades ner i ugnen uppifrån, och värmdes upp mer och mer vartefter det sjönk nedåt inne i ugnen. Längst ner, där luften blåstes in från en blåsbälg som drevs just av vattenkraften, var det varmast, omkring 1200 grader Celcius.

 

Genom hål längst ner i ugnen kom smält slagg och järn ut.

När tillverkningen var klar fick elden i ugnen slockna igen, var och en for hem till sin gård, med sitt järn.

Inne i köket på bergsmansstugan på Västanfors hembygdsgård i Fagersta.

Inne i köket på bergsmansstugan på Västanfors hembygdsgård i Fagersta.


 

Nu ägnade sig bergsmännen åt jordbruket under våren och hösten och arbete i skogen och med att bryta malm under sommar och höst – och så körde de kol och malm till hyttplatsen på vintern igen för att tillverka järn ännu en gång nästa vår.

 

I Ekomuseum Bergslagen kan du se bergsmäns hyttor i till exempel Klenshyttan och Flatenberg. Bergsmansbyar ser du i Stimmerbo och Torrbo, liksom i Olsbenning. En bergsmansgård finns också i Bråfors.

 

Bergsmännen ägde ofta en masugn tillsammans med andra bergsmän – ett slags kooperativ, medan de hade egna gårdar, gruvor och skog.

Senare kom brukspatronerna, som ofta var ensamma ägare till en industri med både hytta och smedja och de anställde folk som arbetade åt dem på bruken där de byggde herrgårdar, och arbetarbostäder åt sig själva och arbetarfamiljerna att bo i.

I bakgrunden syns bergsmansstugan som står på Västanfors hembygdsgård i Fagersta.

I bakgrunden syns bergsmansstugan som står på Västanfors hembygdsgård i Fagersta.

 

 

Tidslinjen vi lever i.

En gång då jag guidade på Nya Lapphyttan i Norberg började jag med att fråga barnen om de visste när ”medeltiden” var. På barns vis ropade de ut sina svar samtidigt som de viftade med händerna i luften. Ett barn ropade ”på dinosauriernas tid” medan ett annat ropade ”när farmor var liten”.

Lars-Erik Lärnemark och Pia Carlsson guidar på Nya Lapphyttan i Norberg 2018.

 

Vi började guidningen med att göra en tidslinje, med ett barn som dinosaurie långt borta i skogsbrynet, ett barn som markerade ”nu” i andra änden, ”farmor” ett pyttelitet steg från ”nu” och medeltiden ett lite större steg till från ”farmor”.
Det är svårt att få grepp om historien utan sammanhang. Om ett historiskt föremål är unikt, är det för att det fanns tusentals sådana vid en viss historisk tid och de präglade människors liv och hela historien? Eller är det unik för att det fanns ett enda, som var unikt även då?
I Ekomuseum Bergslagen har vi alla chansen att se historien i ett sammanhang, i perspektiv, för här befinner du dig oftast mitt i historien, där den utspelade sig. Du får ett grepp om både tid och rum.
 
Vi är inte vana att uppleva historien på det här sättet, trots att det nu finns många Ekomuseer runt om i världen. Därför är det viktigt att tydliggöra för alla hur ett Ekomuseum fungerar, att besöksmålen kan sägas vara som montrarna i ett traditionellt museum och att hela området motsvarar själva den traditionella museibyggnaden.
Det betyder att alla vi som bor i någon av kommunerna Hallstahammar, Surahammar, Skinnskatteberg, Fagersta, Norberg, Smedjebacken och Ludvika bor mitt i ett stort museum, vi är ”museibor”. Och vi befinner oss i ena änden av tidslinjen för den historia som fortfarande utspelar sig i Ekomuseum Bergslagen och som vi är en del av.
 
Och när var medeltiden nu då. Jo, man brukar säga att medeltiden i Sverige började 1050 eller 1060 och slutade under 1520-talet, antingen när Gustav Vasa blev kung år 1523, eller vid reformationsriksdagen som hölls i Västerås, år 1527.

 

”Bokförlaget” Ekomuseum Bergslagen.

Ekomuseum Bergslagen är inte ”endast” 68 besöksmål och ett enormt nätverk, vi ger ut böcker också. Här kan du läsa om dem och har du inte redan läst dem har du en hel del intressant läsning att se fram mot.
 
Boken ”Krasch! Bom! Bang! En bok om berg och stenar” gavs ut för några år sedan i syfte att hjälpa barn att förstå geologi. Det är inga enkla saker och det är säkert fler vuxna som med behållning läst eller kommer att läsa den här boken, för något barn de känner eller helt för sig själva. Bisse Falk som skrivit boken är en mångsidig barn- och ungdomsförfattare.
”Krasch! Bom! Bang!” är den senaste av de böcker Ekomuseum Bergslagen har gett ut och finns liksom de andra, till försäljning på hemsidan.
 
Järnladies” är storsäljaren. I den berättas om arvtagerskor, änkor, brukspatronessor, husjungfrur, mjölkerskor, kolarhustrur, författare, konstnärer och fler därtill, som alla var kvinnor och som alla har spelat en roll i Ekomuseum Bergslagens historia, i stort eller smått.
Med den här boken i handen kan du resa runt bland besöksmålen och gå där den kvinna du just läst om en gång gick.
Varje kapitel har sin egen författare.
Du kan vandra till Anna-Stina Knas lilla torp i skogen, eller runt Engelsbergs bruk där Alleta Maria Söderhielm deltog i brukets skötsel. På Elsas konditori kan du smaka tangotårtan som Elsa uppfann en gång i tiden och när du upplevt färdigt kan du baka just den tårtan hemma, eftersom receptet finns i boken.
 
I ”Älskade Mathilda” är det istället en kvinna vi får höra talas om, Mathilda Johannesdotter, som skrev brev till och fick brev från Lars Magnus Eriksson. Det är deras barnbarn Birgit Hirdman Rörslett som skrivit den här boken om dem och de var föräldrar till författaren Maj Hirdman.
Så här beskriver författarinnan Mathildas brev: ”Mathildas brev ger en nära bild av ett strävsamt kvinnoliv fjärran från de förnäma gemaken på herrgårdarna eller stadens plyschmöblerade salonger på den tiden. Hennes brev är korta, andfådda, rakt på sak, hon har liten tid och ro att sitta ned med papper och penna. Hennes huvud är fullt av små och stora problem. Hennes språkliga form är muntlig. Skriftspråket är hennes eget, handstilen petig och orolig, men orden ligger liksom på en kudde av ömhet, ständigt bekymrad som hon är för sin ”Älskade Gubbe”.”
 
Ännu en barnbok finns i Ekomuseum Bergslagens produktion: ”Från berg till spik – om spikens långa vandring från gruva till smedja.” Här kommer fortsättningen på geologiboken, kan man säga, fast den här gavs ut långt tidigare.
Hur tog man upp järnet ur marken, hur blev det till spikar och andra ting som människan behövde och ville ha? Här finns tips om platser att besöka och en ordlista som gör att varje barn känner sig som en expert under utflykten!
 
Så finns Ekomuseum Bergslagens ”Guideboken – om järn och människor” och den engelska motsvarigheten ”Of man and iron”. Dessa båda reas nu ut då de är inaktuella eftersom fler besöksmål har tillkommit sedan de gavs ut. Dock beskriver de fortfarande lika intressant området som är Bergslagen och de flesta av de nu 68 besöksmålen. Med den här i handskfacket förstår du den nästan 3000-åriga järnframställningen i området och hela det industri- och kulturarv som finns här.
 
Vill du köpa böcker, skicka ett mail till info@ekomuseum.se
Tala om vilken bok du vill ha och hur många exemplar av den och vilken adress de ska postas till.
 
Du kan betala via faktura eller Swish och betalar för boken/böckerna och portot.
 
Prislista för böckerna följer här:
Guideboken – om järn och människor. 75:- (tidigare 100:-)
Of man and iron. 75:- (tidigare 100:-)
Järnladies. 150:-
Älskade Mathilda. 150:-
Krasch! Bom! Bang! En bok om berg och stenar. 219:-
Från berg till spik. 80:-
 
Böckerna säljs även hos Adlibris och Bokus, plus i bokaffärer runt om i landet och runt om i kommunerna där Ekomuseum Bergslagens besöksmål är.
 
Stiftelsen Ekomuseum Bergslagen
Nils Nils gata 7
771 53 Ludvika
SWEDEN
Tel +46 (0)70 376 74 25
info@ekomuseum.se
malin@ekomuseum.se