Besöksmål: Högfors bruk

Imponerande hyttruin från 1900-talets mitt


Öppettider:
Besök omgivningen på egen hand. Väl skyltat.
Turistbyrån tfn 0223-291 30.
Info Norberg turism.

Bevarat kolhus, Masugnspipor, Slaggstensmurar, Herrgård, Bruksmiljö, Damm, Forsar, Arbetarbostäder

Namnet Högfors är gammalt och har troligen sitt ursprung i att Norbergsån här bildar höga fall, som sedan medeltiden utnyttjats för järnframställning.

År 1464 omnämns Högfors första gången, det är då riddaren och häradshövdingen Svarte Sigge Jönsson som äger hyttan. 1545 gav Gustav Vasa privilegium till två borgare från Västerås att anlägga en av landets första stångjärnshammare.

Gustaf Vasa och Karl IX var också delägare. På 1700-talet övertogs bruket av brukspatroner och under 1800-talets senare hälft bildades aktiebolag.

Hyttruinen man ser på platsen idag byggdes åren 1915-16 och var i bruk fram till 1953. Idag står de båda höga tegelpiporna och grundmurarna kvar. I ån syns rester efter vattentuberna som ledde vattnet fram till vattenhjulen.

Framför herrgården finns tre slaggstenspelare - en rest av den bana som förde malmen fram till sintringsverket intill hyttan. Mittemot herrgården står ett imponerande stall med vagnslider. Det uppfördes 1809. Lite längre upp i backen ligger inspektorsbostaden som är från 1700-talets senare del.

Vid Högfors finns kolhuset bevarat. Det är ett av landets största trähus och har en längd av 150 meter. Från dess södra gavel gick en rälsbana som förde träkolet till masugnen.

På andra sidan Norbergsån ligger en röd träbarack som kallas "bruksbacken". Vid 1900-talets början uppfördes flera liknande bostadsbaracker, men de flesta är rivna. Här bodde man trångt och saknade moderniteter.

Högfors ger i dag knappast bilden av ett industrisamhälle, men för bara 50 år sedan var inte mindre än 250 arbetare sysselsatta vid bruket.
Agnes von Krusenstjerna tog stort intryck av Högfors, och beskrev bruket i romanserien Fattigadels del två: "Dunklet mellan träden". Där beskrivs hur bokens huvudperson Viveca von Lagercrona (Agnes alter ego) följer med Donald ner till hyttan:

"Hon följde också ibland med Donald till hyttan för att se på utslaget. När järnet likt brinnande guld strömmade fram, tryckte hon hårt Donalds hand. Karlarna som rörde sig som svarta skuggor framför denna brinnande guldflod, det rasslande ljudet av det rinnande järnet, själva den dunkla hyttan där arbetarnas redskap hemlighetsfullt skymtade, gjorde starkt intryck på henne. Denna glödande, rinnande, brinnande massa, som liknade en sagokungs rika skatt, stelnade och kallnade sedan till ett grått och dött järn. En förvandling som gjorde en beklämd. Det var som om en grann fjäril som nyss fladdrat där ute i solen med guldstoft på vingarna plötsligt drabbats av det hårda ödet att åter bli en ful och oansenlig puppa. När järnet brann tyckte Viveka att hon tillsammans med Donald upplevde ett under."

Detta står på sidan 118 i originalutgåvan från 1936. Läs gärna hela romanen, där Högfors kallas för "Igelfors".