Masugnen

Masugnen började användas i Bergslagen redan från omkring år 1200 i samband med att man övergick till att framställa järn ur bergmalm istället för myr- eller sjömalm. Masugnen kom mycket snabbt att ersätta den så kallade blästan. Det är en ugn byggd på höjden med ett schakt på flera meters djup och ursprungligen c:a 1-2 meters diameter på vidaste stället. Den murades med en innerpipa av utvald natursten i lerbruk, omgiven av en stödjande yttermurning en ”bakmur” av grövre sten och längst ut en timmerkista. Tätande fyllning av finkornigt material, ”mull” fanns mellan murningarna och ut mot kistan. I botten byggde man valv eller ”bröst” från två håll in mot centrum. Det ena var avsett för luftinblåsningen från de vattendrivna bälgarna och det i det andra gjorde man öppningar, där järn och slagg med vissa mellanrum togs ut. Masugnen byggdes av praktiska skäl vid ett vattendrag med ett lämpligt fall, som kunde driva bälgarnas vattenhjul. Dessutom skulle masugnen gärna stå i en backsluttning. Man kunde då bekvämt och praktiskt med kärra förra upp malm och kol till toppen av ugnen direkt från upplaget på planen ovanför. En sådan masugn kallades mulltimmerhytta och byggdes och användes ända till 1800-talets mitt.

 

Rester efter mycket gamla, övergivna hyttor från medeltiden består idag bara av en slagghög och en jordkulle. Det kan bli platser för arkeologiska undersökningar.

 

Yrkesfolk inom järnhanteringen kom till Sverige från Vallonien I Belgien under 1600-talet och framåt. De tillämpade ett nytt byggnadssätt för masugnar utan timmerkista. Den noga hopfogade grundmuren av tuktad sten fortsattes hela vägen upp, sammanhållen av ankarjärn. Man talade om masugn av fransösk (fransk) typ eller stenmasugn.

 

Mot 1800-talets mitt infördes under trycket av ökande konkurrens olika förbättringar av masugnen, som gällde bränsleekonomi och produktions-volym. Tidigare hade schaktet varit helt öppet i toppen och överskottet av masugnsgas brann med öppen låga. Nu slöt man till med en huv och kunde ta ut den obrända gasen för andra värmningsändamål.

 

Den kunde användas i en ”varmapparat”, där blästerluften förvärmdes ett par hundra grader före inblåsningen genom munstrycket ”forman” nedtill på ugnen. En annan användning var att elda gasen i en separat rostugn intill masugnen. Tidigare hade man rostat malm med stora vedbrasor i öppna ”rostbås”, en osäker och långsam metod. På senare tid kunde man även använda gasen som bränsle i pannan till en ångmaskin för drivning av blåsmaskinen, då vattenkraften inte räckte till.

 

Masugnarna byggdes högre och vidare och detta krävde större luftmängder och högre tryck på luften vid inblåsningen. Exempel på sådana senare hyttor med rostugnar: Engelsberg och Flatenbergs hytta nära Smedjebacken.

 

Mot slutet av 1800-talet började man slutligen efter utländska mönster bygga masugnar av specialtegel i stället för natursten. Timmerkistorna försvann, den ganska tunna ugnspipan hölls samman med järnbandage och det hela ställs fristående på pelare i en yttre stomme, ”masugn av skotsk typ”. En sådan finns i Klenshyttan mellan Ludvika och Grängesberg.

 

Steg för steg koncentrerades järnframställningen till allt färre och större masugnar, byggda i anslutning till nya stålverk och träkolet ersattes med koks, framställd ur importerade stenkol. I dag finns bara två masugnar i hela Sverige – en i Luleå och en i Oxelösund. Dagsproduktionen av järn överstiger årsproduktionen för en 1600-talshytta!