månadsarkiv: augusti 2019

Lin – från strå till duk och skjorta.

Mycket väsen för lite ull…

 

I Sverige har människor använt lin i omkring 2000 år, bland annat till kläder.

Hur de kom på att linet kunde användas till det och hur… det kan man undra, eftersom det är en lång och komplicerad process att få fram tyg av linets fibrer.

 

Sådd, skörd och frön.

Fröna såddes tidigt på våren, så snart tjälen släppte, för att det skulle ha tid att växa sig starkt. Då och då fick man rensa, så att inte ogräset tog över.

När linet blommar är det så vackert, det lyser blått på fältet. Efter blomningen bildas frökapslar och när de börjar mogna, ungefär tre månader efter blomningen, skördade man linet. Det rycktes upp, med rötterna, till ”en handfull”, som samlades ihop i större knippen, kärvar, och hängdes på tork.

 

Nu skulle man ta vara på fröna, så att man kunde så dem nästa vår. Det gjorde man i något som kan liknas vid en stor kam. Frökapslarna fastnade i kammens tänder och rycktes av strået och samlades ihop. Kapslarna krossades för att komma åt fröna och det kallades tröskning. Sedan fick man dela upp kapslarna från fröna, till exempel genom att kasta upp allt ihop i luften från en flat korg – då blåste vinden bort resterna av kapslarna medan de tyngre fröerna landade i korgen igen. Mörkt och torrt fick linfröna nu vänta på våren.

 

Ta fram fibrerna. Röta, torka, bråka, skäkta.

Så var det dags att börja utvinna fibrerna i linets strån och det gjordes genom att först röta stråna. De lades i vatten, vattenröting, eller på marken i tunna lager, markrötning.

Nu fick man läsa av vädret, hur fuktigt och varmt det var och så gå och känna på stråna. De långa fibertrådarna skulle gå lätt att lossa från resten av strået.

 

Så fort det gick att separera fiber och strå skulle linet läggas på tork! Fick det ligga i blöt för länge började det mögla.

 

De rötade och torkade stråna skulle nu bråkas. En bråka har en botten med spår i och en överdel som passar i spåren, så att stråna böjdes när botten och överdel slogs ihop. Då bröts linets vedaktiga strån av och föll bort, medan de flexibla fibrerna höll och förblev långa.

Bråkat lin ser ut som en hästs svans, ungefär. Och efter bråkningen skulle det skäktas. Det gäller nu att få bort de mindre bitarna av stråna, som kanske hängde kvar efter bråkningen. Ett liknande redskap som vid bråkningen användes, det kallas för en skäktstol och här skrapade man bort de sista resterna av stråna. Man kunde också dra linet genom en draga, en slags kam, lite mer fintandad än den som användes när frökapslarna skulle tas bort.

Börja göra garn. Häckla, spinna, väva, sy.

Nu börjar det likna något. Häcklingen kommer härnäst. Linet som nu är rensat, så att det faktiskt bara är linfibrer kvar, dras genom häcklornas nålar, först en grov-, sedan en mellan- och sist en finhäckla. Nu delades fibrerna upp; separerades från varandra och man fick även bort korta fibrer som fastnade i häcklorna.

 

De här korta fibrerna kallades för blånor och användes till grövre tyger till exempel de vita skjortorna som smederna hade. Skjortorna kallades ”blaggarnsskjortor” som kom från ”blågarnsskjortor” som förstås kom sig av ”blånor”.

 

Det här tyget var inte så behagligt. Rivigt och hårt var det, men det var också hållbart och fattade inte eld så lätt, vilket var en stor fördel i en smedja.

Nu när linet är häcklat kan man äntligen börja spinna det för att sedan sätta upp väven, väva linet till tyg, ta ner väven, klippa tyget och sy det man ville ha!

Lätt som en plätt!

 

Inbjudan till Ekorådets resa 2019.

Att träffas och att få inspiration – det är syftet med Ekorådets resor.

Alla som på något sätt är inblandade i något av Ekomuseum Bergslagens besöksmål är välkomna att delta i årets resa, programmet ser du i bilden.

Det är först till kvarn som gäller och begränsat antal platser, så anmäl dig så snart som möjligt – dock inte via Facebook, utan se uppgifter i inbjudan.
Hoppas att vi ses på resan!

Jättelika hammare.

Hyttor och smedjor är som enorma mekano-konstruktioner! Ugnarna och hamrarna som står där är jättestora, men varje detalj är viktig för att helheten ska fungera.

 

Titta på filmen nedan.

Där ser du hammaren i smedjan i Gravendal.

Den här hammaren är modern, gjord på 1980-talet på grunden av den gamla hammaren här.

 

Sådana här hammare har funnits och finns fortfarande kvar i många smedjor i området och i den här filmen syns det så bra hur de fungerar.

 

De är drivna av vattenkraft. I närheten står alltid ett stort vattenhjul.

Vattnet till hjulet reglerades med dammluckor och små vattenrännor som ledde vattnet till hjulet när det skulle snurra.

På vattenhjulet sitter en kraftig axel fast. I andra änden har axeln ett antal stora kuggar som sticker ut.

 

Det är de kuggarna som lyfter det stora hammarhuvudet från städet. När kuggen snurrar vidare faller hammaren ner och så kommer nästa kugge och lyfter hammaren.

 

Ju mer vatten man släppte på, desto fortare snurrade axeln och slog hammaren.

 

Lite i vinkel över hammaren sitter tryckaren. Den har två funktioner.

Om kraften i vattenhjulet/axeln är för stark kan det hända att hammaren skjuts upp för högt, vänder och kommer ner för sent, så att den missar nästa kugge på axeln och får vänta lite för länge på ytterligare nästa kugge. Det ställer till det för smeden, allt kommer i otakt.

Dessutom ger tryckaren lite extra kraft i slagen om hammaren når ända upp till den, slår i och får en knuff nedåt igen.

 

Det är mäktigt att se sådana här hammare igång!

http://ekomuseum.se/wp-content/uploads/2019/08/20190812_132101.mp4