månadsarkiv: juli 2012

Kulturdagarna i Hed 14-15 juli

Det här är bara ett tips inför kommande helg: lörd-sönd kl 11-17 är det många roliga aktiviteter runt Hed och Karmansbo, bra tips för er som vill ut och röra på er lite. Heds Prästgård har öppnat upp igen med fint trädgårdscafé samt gårdsbutik med inredning, antik- och kuriosa. Det är absolut värt ett besök, väldigt fin miljö, väl iordningställd. Jag var själv där förra veckan så jag vet.

Och under kulturdagarna kommer man att köra två smältor i Karmansbo smedja igen, men obs! bara på lördag 14 juli: kl 12 och kl 13.30. I Långa Raden visas den hemtrevliga brukslägenheten där smeden Gustav Melin med hustru Ida bodde. Och man kan även dricka kaffe i Förvaltarbostadens bagarstuga nere vid Hedströmmen intill den stora smedjan. Men Karmansbo herrgård är förstås också öppen med kakbuffé, smörgåsar och enklare lunch men även à la carte. Det är en träherrgård byggd 1759. Och Lars Carnbrand visar sin trädgård som heter Solliden och som ligger till vänster om herrgården.

Sen visas även Bernshammars herrgård kl 12 och kl 14 och det är lite ovanligt,  då det är privatbostad, men familj öppnar dörren för allmänheten. Det kostar 60 kr i inträde och visningen tar en timme. Herrgården byggdes 1787 av Fredrik Otto Hassel-Lorichs och finns fortfarande kvar i släkten.

 

Det brusar i Ludvika ström!

Knappt hade jag vänt ryggen till så öppnades dammluckorna. Och jag som beklagade mig så i förrgår. Jag var på väg till Gravendal på morron, körde över bron och såg vattnet!! Det myckna regnandet har gjort att det måste släppas på för nu ökar trycket även från Väsmans alla tillflöden.

Mot kvällningen blev himlen plötsligt klarblå och jag ilade snabbt som katten ner till strömmen för att skåda vattnet. Där fotade jag kors och tvärs och hade gott sällskap av andra Ludvikabor som var ute i samma ärende. En levande forsande ström drar folk och många hade kameran med sig precis som jag. Detta ovanliga tillstånd måste förevigas. Det är så mäktigt med det strömmande kraftfulla vattnet. Bruset hör man från långt håll dessutom.

Och folk blir pratsamma. De berättar om den gången det var högvatten 1977 då gångbron till herrgården, den som går via lusthuset, nästan strök med. Det var då som Slussen i Stockholm höll på att svämma över ner i tunnelbanan också, det minns jag i varje fall för då bodde jag i Stockholm. Det hängde på nån liten centimeter har jag för mig. Och det är lite märkligt att tänka på att det vatten jag ser här i strömmen, är samma vatten som om några dagar passerar Slussen vid Gamla stan. Det här vattnet går rakt ner till Mälaren och sen ut i Östersjön, ajöss.

Det lilla ekotemplet i Ludvika ström

En gång var ekotemplet en del av en romantisk engelsk park. Ja, jag kallar det för ekotempel. Det hörde till Ludvika herrgård och Roths äng på hitre sidan Ludvika ström. Herrgården anas uppe till vänster på andra sidan. Det var heller inte alls så långt från Marnäs gamla bergsmanshytta som låg nedanför forsarna. Herrgården med park ligger ovanför. Man ser på det gamla fotografiet hur damerna i brukspatron Roths familj besöker templet via en smal bro från strömmens kant mittemot herrgården. Bron är borta i dag men templet står kvar och är restaurerat. Det är roligt att jämföra bilder från förr med hur det ser ut i dag. Roths äng med tempel, kojor och stigar anlades på 1850-talet av Carl Edward Roth som tog över bruket efter fadern.

Den gamla bilden hänger uppe på Hammarbacken och jag skulle inte bli förvånad om det är Caroline von Knorring (1841-1925) som fotograferat. Hon gifte sig 1872 med brukspatrons yngste son Carl Ehrenfried och även om de tu bodde på Sunnansjö herrgård så var de ofta på besök i Ludvika. Före giftermålet arbetade hon som porträttfotograf i Stockholm med egen ateljé på Regeringsgatan 59. Efter flytten till Ludvika fotograferade hon miljöer och landskap istället och då för nöjes skull.

Med tiden drogs järnvägen med stadiga broar rakt igenom hela härligheten, det var bara att finna sig. Och lite senare tog kraftverket allt vatten och strömmen torrlades. Det var väl när verksamheten vid hyttan och smedjorna upphörde med sin vattenhjulsdrift. Järnhanteringen upphörde helt på 1890-talet och en epok var slut. I den torrlagda strömmen ser man björkbuskage växa sig stora och tuvor av blomster och gräs. I våras blommade forsen av stora fång kabbeleka. Nån gång ibland släpps vattnet på – sist jag såg det var i okt 2010 då man byggde om vid kraftverket. Då fick det forsa i flera veckor och det spolade rent. Herrgården ägs sedan länge av ABB i Ludvika.

”Järnets Dag” i Karmansbo smedja

Denna underbart märkvärdiga smedja visade upp sig i lördags med allt vad den förmådde och nog kom det folk alltid. Ett gäng smeder i svala vita linnekaftaner körde härd, vattenjul, mumblingshammare och valsverk för att visa tackjärnets väg från härd till råskena (stångjärn). Dån och hetta! Det är ett farligt arbete. Ett högljutt sprakande glödande skådespel. Föreningen i Karmansbo kör smedjan för allmänheten endast en gång varje sommar och det är just denna dag, den första lördagen i juli, Järnets Dag.

I lördags var det trångt och de körde också visningar i flera omgångar. Det var svettigt för smederna, men jag hann växla några ord med Rolf Helleday, som stod vid valsverket. Ekorådets ordförande Gunnar Ahl försökte beskriva processen i mikrofon men trots högtalare så drunknade ljudet i det oväsen som utbröt när anläggningen kördes, oj! Det här är en häftig upplevelse som ger en förnimmelse av hur det kunde vara. Gunnar Ahl sprang själv här i smedjan som barn på 30-40-talet och såg det mesta.

Sen blev det förstås korngrynskaka med stekt fläsk och lingon som serverades i Kolhuset, vansinnigt gott helt enkelt! Rejäl mat för en hårt arbetande smed. Och proppmätt blir man. Bakstugan ovanpå smedjan var öppen med fotoutställning, intressanta gamla bilder från den tid det begav sig. I slutet på 1950-talet lades verksamheten ner. Jag hörde också att sme’fruarna ibland ilade hit med sina degar och gräddade brödet i bakugnen för den blev het av värmen från härdarna som eldades nere i smedjan. Även tvätten torkade snabbt häruppe. Smedfamiljerna bodde i längan ovanför smedjan, det var praktiskt att bo nära men säkert var det bullrigt. Herrgården ligger däremot en bra bit härifrån, en fin gammal träherrgård med fyra (!!) flygelbyggnader och en vacker trädgård. De kör Bed &Breakfast varje sommar med mat och café, urtrevligt, se här. Och smedjan är förstås öppen för visning i juli!

Slowcities, Slow Sunday och Slow life

Men vilken söndag!! En sån långsam dag. Ett regnande ända sen morronkulan. Och luften står stilla, man kippar nästan efter andan, inte en krusning i lövverket utanför. Tur man har båda stora tidningarna, jag är alltså fullt sysselsatt. I dag lever jag livet långsamt och det är mycket behagligt. Jag läser i lördagens SvD om motrörelsen Slowcities – eller Cittàslow som det heter på italienska, staden med det långsamma livet. Begreppet uppfanns i Italien 1999. Många motrörelser finns det numera, fler än förr som det känns. Det är mycket folk är emot i dag, jag också. Jag är emot nästan allt som är etablerat tänkande nuförtiden, ja det blir värre med åren det där, men i motrörelserna ligger framtiden…

Cittàslow är sprunget ur Slowfood-rörelsen som drog igång i Barolo, Cuneo för två decennier sedan. Och den här rörelsen har ökat så pass att den nu hamnat under strecket i SvD med en text författad av Lisbeth Lindeborg, fil.dr i statsvetenskap. Helt klart kul läsning! Rörelsen breder ut sig över världen och finns nu i alla världsdelar. Nu finns föreningen Cittàslow Norden här och i Sverige har åtminstone en stad anammat tänket. Det är Falköping i Västergötland som gick med 2008, som har tagit ställning för det goda livet i sin stad. I Norge finns flera städer men Finland och Danmark har bara varsin än så länge. Jaha, norrmännen är bäst i detta.

Det här är lite som Model Forest-rörelsen härsom tar med skogen som kvalitetsfaktor i ett samhälle, skogssamhällen. Jag tänker på Säfsenskogarna nu och de två skogskarlarna som besökte mig i juni (se bloggen 15 juni). Ekomuseirörelsen drar lite åt samma håll. Sen har vi permakulturen här, med det hållbara odlandet, den hållbara djurhållningen. Alla de här rörelserna sammantagna skulle kunna bli nåt: ge upphov till nya samhällssystem, nya ekonomiska system, nya verksamheter, småskalighet och kvalitet, nya livsåskådningar (detta härliga ord!) och ett skönare liv för alla. Hoppfullt? Jajamen, just dessa idéer behöver klotet!

Platsen för Marnäs bergsmanshytta

Var där i går kväll och det var andra gången. Mycket märklig plats vid Ludvika ström, nästan omöjlig att finna för nu ligger den verkligen vid sidan av. På den lilla vägen ner ligger det fullt med blå och turkosa glasaktiga småbitar av slaggsten vid vägkanten vilket skvallrar om att hyttan fanns här. Man slog slaggen i bitar och sen användes den till utfyllnad av vägar och uppbyggnad av vägar, man ser det här och var i Bergslagen om man har ögonen med sig. Ibland har jag det. Här var det så tydligt också.

Här finns några gamla bostadshus kvar, ett av dem ska väl vara masmästarbostaden. Och resterna av Marnäs smedja ligger bland buskarna. Vi har en kort videofilm på kansliet som heter Smeden. Det är Johan Rydberg som filmade den siste smeden Eric Haglund just här en novemberdag och året var 1996 (!!). I går kväll kändes det helt obegripligt, det är ju bara några år sen och nu är smedjan nästan övervuxen. Snacka om naturkrafter!!

Nån har nyligen bott i husen också. ja, jag var inte kvar så himla länge, det blev lite spöklikt till slut, jag gick runt lite och spanade efter några masugnsrester men såg inget alls. Men här låg alltså Marnäs bergsmanshytta en gång. Och på Ludvika Gammelgård finns ju bergsmansgården kvar intakt. Hit gick bergsmännen med sin järnmalm, här gjorde de sig förtjänster och inte bara från Marnäs utan även från Harnäs intill. Hyttan togs med tiden över av Ludvika bruk vars herrgård ligger på andra sidan strömmen åt Väsman till.

Strömmen? Ja, den är torrlagd! Tänk att Ludvika ström ska ligga här utan strömmande vatten – ja, det är en tråkig historia.

Sommarliv på Hammarbacken

Idag hastade jag till Hammarbacken efter lunch för att kolla läget, det är barnaktiviter varje onsdag kl 13 hela sommaren. Idag var det kurbitsmålning med Siw Kniif och det satt massor av ungar och målade för fullt. Det hela pågår i en havtimme, och det är nog alldeles lagom. På vår hemsida här  finns programmet under ”Aktiviteter”  och ”Speciellt för barn”. Nästa onsdag är det sagostund med Boel Werner och därefter blir det tunnbrödbakning, tidsresa…ja, det bjuds på en hel del och det är Ludvika kommun med Kulturförvaltningen som står bakom.

Och i Magasinet ställer konstföreningen Bild & Form ut med tre verk per medlem just nu (sista dan är sönd 8 juli!) och det är en väl sammansatt utställning! Verkligen många fina konstnärer och gamla bekanta som Barbro Jadling med fina små litografiska tryck som hon färgsatt. Fastnade även framför några tovade skulpturala bilder av Linda Blaauw, hon damen som satt på kanten i fönsternischen hade något visst i uttrycket. Ja där gick jag runt ett tag innan jag drog mig till kansliet igen. Då droppade det in besök och jag satte på kaffet, det hör liksom till. Plötsligt dök det upp en amerikansk familj med svenska rötter, Kurt Engstrom med fru och son. Kul! Jag har mejlväxlatde med honom en hel del i vintras. De stannade en god stund och fick tips på vad de kunde tänkas ha utbyte av att besöka. Till Oljeön ville de absolut. Och säkert dyker de upp i Karmansbo smedja på lördag, för då är det ”Järnets Dag” mellan 10-13. I det stora Kolhuset serveras den traditionella korngrynskakan med fläsk o lingon i kolhuset, rent märkvärdigt gott! Dit måste man bara.

Ordförandebesök på Ekomuseums kansli

Jaha, så var man igång igen då efter lite ledighet. Ledig och ledig förresten…jo men visst, fri från klocka och tidspassning, det är en rätt bra definition på ledighet faktiskt. Att själv äga sin tid – det är frihet och det gillar jag verkligen. Men så här första dan på jobbet är det allt lite segt, en trave med post som ska ordnas upp, fakturor… och en lista med allt som ska göras, det är bara att börja pricka av den. Och väl här på kansliet, så dök min ordförande Ingvar Henriksson upp för att prata lite kring alla våra bestyr och ärenden.

Vi planerar nämligen en resa till Portugal i mitten på september. Det ska bli konferens, Ecomuseums 2012 heter den med underrubriken 1st International Conference on Ecomuseums, Community museums and Living Communities.  Det ska bli otroligt spännande för jag har aldrig varit i Portugal. Det hela kommer att ske i Seixal utanför Lissabon och det kommer rätt mycket folk från världens alla hörn. Då ska jag göra ett inlägg om Ekomuseum, så jag har jobbat som sjutton med ett föredrag om hur man kan få ihop Natur + Kultur på ett bra sätt – och det här med naturen känns allt viktigare. Sen är det ju roligt att vårt egna ”gamla” ekomuseum fortfarande tuffar på med rätt bra fart, eftersom det var ett av de första ekomuseerna i världen, ja faktiskt, och att det överlevt alla fallgropar dessutom. Intresset för ekomuseer verkar också ha ökat, förfrågningarna blir fler både från utlandet och från Sverige, jag har lagt märke till det. Men vi är också en gamling i sammanhanget med våra 26 år på nacken och många vill veta mer om vår organisation och några vill även se med egna ögon. Jag är också glad över att vi har en engelsk guidebok att vifta med – det är lite enklare att förklara för Europa med en bok i handen.

Ja, vi hade en del att prata om, ordföranden och jag. En kaffetår kunde jag bju’ på också.